Föraktet som äter relationen inifrån

Du säger något om hur dagen varit. Mitt i meningen kommer det – en suck, ögonen som rullar uppåt, ett kort "ja, ja, det vet vi väl alla". Inte ett gräl, inte ens höjd röst. Bara en liten gest som på en sekund säger något större än orden: jag står över dig. Det här är förakt, och av allt som kan hända mellan två människor som lever nära är det den mest frätande av dem alla.

Vad Gottman såg som ingen annan tog på allvar

När John Gottmans forskargrupp filmade par i konflikt och kodade varje min, tonfall och replik, letade de efter vad som skilde de par som höll ihop från dem som senare gick isär. Svaret var inte mängden bråk – alla par bråkade. Det som förutsade sammanbrott starkast av allt var föraktet: himlandet, hånet, sarkasmen, härmandet, det nedlåtande tonfallet. Gottman räknade det till relationens "fyra ryttare" och gav det förstaplatsen bland dem. I uppföljningarna var förekomsten av förakt en av de tydligaste signalerna om att en relation var på väg att brytas ner. Det var så starkt att det till och med syntes i kropparna – par där föraktet frodades blev oftare sjuka.

Varför just förakt och inte ilska

Ilska och kritik är obehagliga, men de är inte detsamma som förakt – och skillnaden är hela poängen. Ilska riktar sig mot en handling och behandlar den andra som en jämbördig motpart som felat. "Jag blir arg när du kommer för sent" är hårt, men det talar i ögonhöjd. Förakt ser i stället ner. Det talar från en upplevd högre position och angriper inte handlingen utan personen: "klart att du glömde, du klarar ju aldrig något". Där kritiken säger "du gjorde fel" säger föraktet "du är fel". Det är därför sarkasm, hån och himlande ögon sårar djupare än rena gräl – de bär ett tyst budskap om att den andra är mindre värd. När föraktet stelnat till en hållning glider det lätt över i devaluering, vanan att skriva ner allt den andra gör tills avståndet känns motiverat.

Vad det gör med er båda

För den som föraktas blir varje misstag ett bevis i en redan avkunnad dom. Det går inte att reparera sig ur, eftersom problemet inte sägs vara något man gjorde utan något man är. Det vanliga svaret är att dra sig undan eller slå tillbaka – och då är cirkeln igång. Men föraktet tär också på den som föraktar. Att ständigt se ner på någon man valt att leva med håller fast en bild av den andra som det inte längre går att bli förvånad av. Det Gottman kallade "negativ sentimentöverföring" sätter in: när tonen surnat tolkas snart även neutrala saker fientligt, och ett dåligt kommunikationsklimat börjar driva sig självt. Föraktet är ofta ett skal ovanpå något ömtåligare – kränkthet, besvikelse, en egen känsla av att vara underlägsen. Det gör mindre ont att se ner än att känna sig liten.

Vad du kan pröva i stället

• Översätt domen till ett klagomål utan förakt. Klagomål handlar om en sak och ett behov, kritik och förakt om personen. "Jag blir ledsen när jag står ensam med det här – kan vi dela det" säger samma sak som en himlande blick, men utan att skriva ner någon.
• Fånga dig själv i sekunden före. Föraktet känns som ett faktum, inte ett val. Just därför hjälper det att märka kroppssignalen – den sneda mungipan, lusten att himla – och fråga vad som finns under. Oftast en sårbarare känsla som behöver annat än hån.
• Bygg medvetet upp uppskattningen igen. Gottman beskrev en "fond av gillande och beundran" som motgift. Lägg märke till det du faktiskt uppskattar, och säg det högt. Det låter banalt, men relationer dör inte av brist på stora gester utan av brist på små.
• Reparera när du halkat dit. "Det där lät hånfullt – förlåt, jag menade inte att se ner på dig." Ett erkänt förakt blir en bro i stället för ännu en sten på högen.

När det är mer än en dålig vana

Ihållande förakt är ett av de starkaste tecknen på att en relation håller på att brytas ner, och det är inte alltid något ni kan vända själva – ett mönster som byggts av två behöver ofta en tredje för att bli synligt. Parterapi är inte ett nederlag utan rätt verktyg. Läs gärna mer om känslan i sig under förakt. Och om klimatet rymmer mer än hån – återkommande nedvärdering, hot eller rädsla – är det inte längre en fråga om ton utan om trygghet, och då finns stöd att söka. Vårdcentralen är en väg in.

Källor

• Gottman, J. M., & Silver, N. (1999). The Seven Principles for Making Marriage Work. Crown.
• Gottman, J. M., & Levenson, R. W. (1992). Marital processes predictive of later dissolution. Journal of Personality and Social Psychology, 63(2), 221–233.