Absorption — Att gå upp så helt i en bok, film eller uppgift att tid, rum och självmedvetande tillfälligt faller bort – den vardagliga änden av det dissociativa kontinuumet.
Altruism som försvar — Att möta egna behov genom att på riktigt tjäna andra – givandet ger genuin tillfredsställelse utan att de egna behoven försvinner ur bilden.
Ansvarsförskjutning — Att flytta upphovsmannaskapet till en auktoritet, regel eller order – "jag följde bara policyn" – så att den egna handlingen inte känns som ens egen.
Attack mot andra (skamkompassen) — Skamkompassens utåtriktade pol: skammen exporteras som förakt, hån eller raseri – om någon annan görs liten slipper jag vara det.
Attack mot självet (skamkompassen) — Skamkompassens självattackpol: skammen vänds inåt till självförakt och underkastelse – "jag är värdelös, förlåt att jag finns".
attack other — se Attack mot andra (skamkompassen)
attack self — se Attack mot självet (skamkompassen)
Avhumanisering — Att i tanke och språk frånta andra deras fulla mänsklighet – "dom", siffror, kategorier – så att empatin och den moraliska bromsen slutar gälla dem.
Avsky — Bortstötningens grundkänsla – från det som äcklar kroppen till det som äcklar moralen, med impulsen att vända sig bort och hålla det orena på avstånd.
Avslappning — Tekniker som progressiv muskelavslappning och lugn andning som dämpar kroppens stressrespons den fysiologiska vägen.
Avund — Tvåpartskänslan "jag vill ha det du har" – en statussignal som kan motivera till egen ansträngning eller fräta sönder både självkänsla och relationer.
Avvisande & sårad — Den sociala smärtan i att bli bortvald, kritiserad eller exkluderad – ett system som enligt forskningen delar drag med fysisk smärta, och vars sår styr mer än vi gärna erkänner.
Beroende som självreglering — Självmedicineringshypotesens lins: substansen eller beteendet fungerar som protes för känsloreglering – frågan är inte bara vad någon tar, utan vad som dämpas eller väcks.
Beteendemässig urkoppling — Att sluta försöka – att ge upp ansträngningarna att nå målet eller hantera stressorn, ofta med en känsla av att inget man gör spelar någon roll.
Bions grundantaganden — Tre omedvetna grundhållningar som en grupp faller in i när den flyr sin egentliga uppgift: beroende, kamp–flykt och parbildning.
Breadcrumbing — Minimala, oregelbundna kontaktsignaler – en like, ett kort "tänkte på dig", ett hjärta på en story – som håller någons hopp om en relation vid liv utan avsikt att låta den bli verklig.
DARVO — Ett reaktionsmönster vid konfrontation: förneka det som hänt, gå till motangrepp mot den som ifrågasätter, och kasta om rollerna så att den konfronterade framstår som det egentliga offret.
Deaktiverande strategier — Att vrida ner anknytningssystemet: betona självtillit, hålla avstånd och nedvärdera närhetens betydelse för att slippa behöva andra.
Delar av självet — Det kliniska vardagsspråket om inre "delar" – sidor av en själv med egna känslor, behov och strategier – använt som arbetsmodell i flera terapiformer.
Den yttersta räddaren — Den ofta outtalade tron på en makt – en person, läkare, partner eller institution – som vakar över en och ytterst kommer att gripa in.
Desorganiserad anknytning — Ett anknytningsmönster där närmande och rädsla riktas mot samma person – den som ska ge skydd är samtidigt källan till larm.
Devalvering — Att tillskriva en annan person (eller sig själv) överdrivna fel och brister – att skriva ner värdet för att slippa beroende, avund eller sårad längtan.
Distraktion och avdomning — Att rikta uppmärksamheten bort från det svåra – i doserad form en sund paus, som standardläge en gradvis avdomning där kontakten med livet tunnas ut.
Dominans och hot — Ett mönster där hot, skrämsel och demonstrativ ilska används som styrmedel – den andre rättar sig av rädsla snarare än av egen vilja.
Dramatriangeln — Ett konfliktmönster där samspelet spelas upp genom tre positioner – offer, förövare och räddare – och där dramat lever på att positionerna byter innehavare.
Ekonomiskt våld — Ett mönster där pengar, tillgångar och försörjning används för att styra en annan person – genom ekonomisk kontroll, sabotage av inkomst eller exploatering av den andres resurser.
Emotionell distansering — En strategi för att hantera svåra känslor genom att intellektualisera, analysera eller skapa kognitiv distans från den emotionella upplevelsen.
Emotionell utpressning — Ett mönster där rädsla, plikt och skuld används som påtryckning – "om du älskade mig skulle du..." – tills den andres nej kostar mer än ett ja.
Emotionellt resonerande — Att använda känslan som bevis för hur verkligheten är: "Jag känner det, alltså är det sant."
Emotionellt undvikande — En strategi för att reglera svåra känslor genom att aktivt hålla dem på avstånd, undertrycka dem eller undvika det som utlöser dem.
Ensamhet — Den sociala smärtan när kontakten man har inte motsvarar kontakten man behöver – ofrivillig till skillnad från vald avskildhet, och enligt hälsoforskningen allt annat än harmlös.
Eufemistisk omskrivning — Att språkligt sanera det skadliga – "kollateralskada", "omstrukturering", "vi går skilda vägar" – tills handlingen inte längre låter som det den är.
Existentiell ansvarsflykt — Att undvika frihetens ångest genom att förlägga författarskapet till det egna livet någon annanstans – till omständigheter, andra människor, "jag hade inget val".
Expressiv suppression — Att hålla tillbaka det synliga uttrycket av en känsla som redan uppstått – ansiktet hålls neutralt medan känslan pågår inombords.
Future faking — Levande, detaljerade löften om en gemensam framtid – resan, samboendet, förlovningen – som gång på gång inte blir av: engagemang som signaleras i ord men undviks i handling.
Fysisk aktivitet som coping — Att använda rörelse och träning för att reglera stress och humör – en av de mest evidensstarka vardagsstrategierna, med en tvångsmässig avigsida.
Förnedring — En påtvingad, ofta offentlig och orättfärdig statusförlust – skammens våldsammare släkting, tätt kopplad till vrede och behovet av upprättelse.
Försvarsklimat och stödjande klimat — Sex kontrastpar i sättet att kommunicera som avgör om ett samtal väcker försvar eller samarbete – värdering eller beskrivning, kontroll eller probleminriktning, tvärsäkerhet eller öppenhet.
Förtjänad trygghet — Hoppets konstrukt i anknytningsforskningen: trygg funktion hos vuxna med svår uppväxt, ofta via en sammanhängande berättelse och korrigerande relationer.
Förvrängning — Verkligheten omformas i grunden efter inre behov – storhetsföreställningar, orealistiska övertygelser och önskeuppfyllande missuppfattningar på psykotisk nivå.
Gaslighting — Ett mönster där en annan persons verklighetsuppfattning systematiskt undergrävs – minnen, iakttagelser och känslor förnekas tills personen börjar tvivla på sitt eget omdöme.
Genans — Den milda, snabbt övergående självmedvetna känslan vid sociala missöden – obehaglig inifrån men ofta försonande utåt, med rodnaden som reparationssignal.
Ghosting — Att abrupt och utan förklaring bryta all kontakt – meddelanden lämnas obesvarade, personen försvinner ur alla kanaler – i stället för att säga att det är slut.
Glädje — Signalen att ett behov möts och att livet just nu går åt rätt håll – en känsla som vidgar uppmärksamheten och bygger resurser, men som också kan trängas undan av skam.
Grupptänkande — När en sammanhållen grupps strävan efter enighet tränger undan en realistisk prövning av alternativ – och gruppen fattar sämre beslut än medlemmarna hade gjort var för sig.
Hoovering — Återkommande försök att dra tillbaka någon in i en avslutad relation – plötslig värme, nostalgi, löften om förändring eller akuta kriser – typiskt just när personen börjat gå vidare.
Hyperaktiverande strategier — Att vrida upp anknytningssystemets volym: protest, ständig bevakning av relationen och intensivt bekräftelsesökande tills den andre svarar.
Härskartekniker — Vardagliga maktmedel som sänker en annan persons status i rummet – osynliggörande, förlöjligande, undanhållen information, dubbelbestraffning, påförd skuld, objektifiering och hot.
Inre arbetsmodeller — Bowlbys kärnbegrepp: inre mallar av det egna värdet och andras tillgänglighet som filtrerar hur relationer uppfattas och förutsägs.
Institutionell ritualisering — När rutiner, möten och processer behålls trots att de förlorat sin funktion – formen lever kvar för att den binder ångest, medan innehållet runnit ur.
Intellektualisering — Att hantera känslomässigt laddat material genom abstrakt, analytiskt tänkande som håller känslan på avstånd.
Intermittent förstärkning — Belöning som kommer oförutsägbart – värme ibland, kyla ibland, utan urskiljbar logik – skapar de mest svårsläckta beteendemönster inlärningspsykologin känner till.
Isolering — Ett mönster där en partners relationer och rörelseutrymme steg för steg skärs av – tills rösten som styr är den enda som finns kvar i rummet.
Isolering av affekt — Att skilja känslan från tanken eller minnet – innehållet finns kvar i medvetandet, men laddningen är bortkopplad.
Klyvning — Att uppleva sig själv eller andra som antingen helt goda eller helt onda, utan förmåga att hålla samman motstridiga sidor i en och samma bild.
Koercitiv kontroll — Ett mönster där en partners frihet stegvis inskränks genom isolering, övervakning, nedvärdering och hot – skadan ligger i mönstret av ofrihet, inte i enskilda händelser.
Kollapsrespons — En extrem hotrespons med total tonusförlust och avstängning – kroppen slokar, blir svimningsnära och stänger av, bortom den spända frysningen.
Kollektiv förnekelse — När en grupp gemensamt låter bli att se, benämna eller dra slutsatser av det alla egentligen vet – elefanten i rummet som social institution.
Kompartmentalisering — Att hålla oförenliga självbilder, värderingar eller livsområden i separata "rum" så att de aldrig möts och konflikten aldrig märks.
Kompensation — Att väga upp en upplevd brist eller svaghet genom att överprestera på ett annat – eller samma – område.
Kompulsivitet och konventionalitet — Att fly frihetens ångest genom att lämna över ratten – till inre "måsten" som inte går att ifrågasätta, eller till konventionen: man gör som man gör.
konflikträdd — se Passiv, aggressiv, passivt-aggressiv och assertiv stil
Kontrollfelslut — Två motsatta feltolkningar av den egna makten: antingen vilar allt på mig (omnipotens) eller spelar inget jag gör någon roll (hjälplöshet).
Krav–undandragande-mönstret — Ett cirkulärt konfliktmönster där den ena parten kräver, kritiserar och söker samtal medan den andra tystnar och drar sig undan – och där varje parts drag förstärker den andras.
Love bombing — Överväldigande uppmärksamhet, idealisering och tempo tidigt i en relation – kärleksförklaringar, gåvor och framtidsplaner i en takt som forcerar närhet innan tillit hunnit byggas.
Maktlöshet — Upplevelsen att inget man gör spelar någon roll – vanmaktens tunga signal om bruten koppling mellan handling och utfall, nära släkt med inlärd hjälplöshet och kontrollbehovets baksida.
Meningsfokuserad coping — Att hantera det som inte kan ändras genom att omforma dess mening – värderingar, prioriteringar och berättelsen om vad som står på spel.
Moralisk frikoppling — Banduras samlingsnamn för de mekanismer som selektivt kopplar ur den inre moraliska bromsen, så att man kan handla mot sina egna värderingar utan att fördöma sig själv.
Moraliskt rättfärdigande — Att göra det skadliga godtagbart genom att klä det i ett gott syfte – "för den goda sakens skull" – så att handlingen väcker stolthet i stället för skuld.
Nedvärdering — Ett mönster av förlöjligande, ständig kritik och förnedring som systematiskt sänker en annan persons självkänsla.
Negativ religiös coping — Religiös kamp under påfrestning – känslan av att vara straffad eller övergiven av Gud, tvivel och slitningar med det religiösa sammanhanget – ett mönster som i forskningen följs av sämre mående.
Passiv, aggressiv, passivt-aggressiv och assertiv stil — Den klassiska fyrfältaren för hur behov och gränser kommuniceras: ge upp dem (passivt), köra över andras (aggressivt), uttrycka dem förtäckt (passivt-aggressivt) eller uttrycka dem rakt med respekt för båda parter (assertivt).
Perfektionism — Att ställa överdrivet höga krav på sig själv och döma sitt värde efter om de uppnås – där rädslan för misstag kostar mer än strävan ger.
Peritraumatisk dissociation — Dissociation under själva den traumatiska händelsen: tiden saktar ner, kroppen går på autopilot, det som sker känns overkligt eller betraktas utifrån.
Perspekticid — Den gradvisa förlusten av det egna perspektivet under långvarig kontroll – att till slut inte längre veta vad man själv tycker, vill eller minns.
Positiv religiös coping — Att möta påfrestning genom en trygg relation till det heliga – välvillig omtolkning, andligt stöd, samarbete snarare än överlämnande – ett mönster som i forskningen följs av bättre anpassning.
Projektiv identifikation — En relationsdynamik där en person projicerar en känsla och omedvetet manövrerar den andre att faktiskt bete sig i enlighet med projektionen.
Prokrastinering — Att frivilligt skjuta upp det man föresatt sig trots vetskapen att man förlorar på det – mindre ett planeringsproblem än ett sätt att reglera känslor.
Protestbeteende — Beteenden som ska framtvinga kontakt eller reaktion när anknytningssystemet larmar – täta meddelanden, provocerad svartsjuka, hot om uppbrott man inte menar.
Situationsmodifiering — Att förändra den situation man redan befinner sig i – eller står inför – så att dess känslomässiga tryck minskar.
Situationsval — Att reglera känslor vid den tidigaste möjliga punkten – genom att välja vilka situationer man över huvud taget går in i.
Självanklagelse — Att hantera motgångar genom att rikta skulden mot sig själv – från det användbara "jag gjorde fel" till det nedbrytande "det är fel på mig".
självattack — se Attack mot självet (skamkompassen)
Självhandikappande — Att i förväg resa hinder för sin egen prestation, så att ett misslyckande kan skyllas på hindret – och en framgång framstå som ännu större.
Självhävdelse — Att hantera konflikt genom att uttrycka känslor och behov direkt, utan tvång eller manipulation – rak kommunikation som moget försvar.
Självkänsla som sköld — Terror management-teorins andra pelare: självkänslan som ångestbuffert – att sträva efter värde enligt världsbildens måttstockar för att hålla dödsmedvetandet på avstånd.
Skam — Den självmedvetna känslan av att vara fel inför andras blick – signalen om hotad tillhörighet, med impulsen att gömma sig, krympa eller reparera.
Skambenägenhet och skuldbenägenhet — Tangneys distinktion mellan två sätt att må dåligt över sig själv: skammens "jag ÄR fel", som dömer hela personen, och skuldens "jag GJORDE fel", som pekar på en handling.
Skamkompassen — Nathansons modell över de fyra riktningar skam tar när den inte kan kännas och släppas: att dra sig undan, attackera sig själv, attackera andra eller undvika känslan helt.
Skuldförskjutning — Ett samtalsmönster där ansvar systematiskt dirigeras om i konflikt – varje invändning besvaras med "det var ju du som..." tills frågan handlar om något annat än den började med.
Social isolering — Att dra sig undan andra när livet är svårt – en strategi som sänker den sociala ansträngningen för stunden men svälter den kanal som återhämtning oftast går genom.
Sociala försvarssystem — Omedvetna strukturer och rutiner i en organisation som skyddar medlemmarna mot ångesten i själva arbetsuppgiften – ofta på bekostnad av uppgiften själv.
Sorg (känslan) — Förlustens känsla – tyngden när något som betydde något är borta, med impulsen att dra sig inåt, söka tröst och långsamt släppa taget.
sorgearbete — se Sorgereaktioner och dualprocessmodellen
sorgens faser — se Sorgereaktioner och dualprocessmodellen
Sorgereaktioner och dualprocessmodellen — Sorgens många uttryck – och pendlingen mellan att vända sig mot förlusten och mot livet som ska byggas om, den bild forskningen ställt i stället för de fem stadierna.
Stolthet — Den ljusa självmedvetna känslan när man nått något som räknas – ryggen rätar sig, hakan lyfts och prestationen vill delas.
Stonewalling — Ett konfliktmönster där en part stänger av all kommunikation – tystnar, vänder sig bort, lämnar samtalet – oftast drivet av inre överväldigande snarare än likgiltighet.
Strukturell dissociation — Teorin att personligheten efter svår traumatisering delas upp i en vardagsdel som driver livet vidare och en eller flera traumadelar som bär det som hände.
Substansanvändning som coping — Att använda alkohol, droger eller lugnande läkemedel för att dämpa stress och svåra känslor – det fungerar på kort sikt, och det är precis därför mönstret biter sig fast.
Suppression — Att medvetet och tillfälligt lägga en känsla åt sidan tills den kan tas om hand – med avsikt att återvända, inte att glömma.
Svartsjuka — Trepartskänslan vid hotet att förlora en viktig relation till någon annan – en legering av rädsla, ilska och sorg som ofta visar sig som det andra (kontroll, anklagelser) i stället för det första (rädslan).
Säkerhetsbeteenden — Små handlingar som ska avvärja en befarad katastrof inne i en skrämmande situation – och som samtidigt hindrar upptäckten att katastrofen inte skulle ha inträffat.
Särskildhet — Den omedvetna övertygelsen att man själv är undantaget – att döden, åldrandet och vanliga mänskliga begränsningar gäller andra.
Terror management-teorin (TMT) — Teorin att vetskapen om den egna döden driver människor att söka skydd i kulturella världsbilder och självkänsla – och att försvara dem när döden görs påtaglig.
Tidiga maladaptiva scheman — Breda, djupt rotade livsteman om en själv och andra – formade när centrala känslomässiga behov inte möttes – som färgar tolkning, känsla och val långt upp i vuxenlivet.
Tillbakadragande (skamkompassen) — Skamkompassens tillbakadragandepol: att krympa, tystna och försvinna ur kontakt när skammen träffar – impulsen att inte synas förrän faran är över.
Tomhet — Mindre en känsla än frånvaron av en – upplevelsen av inre öde, meningsförlust och avstängdhet som kan följa utmattning, nedstämdhet eller långvarig känslomässig avstängning.
Traumaband — Ett starkt känslomässigt band till någon som omväxlande sårar och försonar – där växlingen i sig, inte trots den, gör bandet svårare att bryta.
Triangulering — Att dra in en tredje part i spänningen mellan två – som budbärare, förtrogen eller jämförelsepunkt – i stället för att hantera spänningen direkt i relationen.
Trygg anknytning — Anknytningsforskningens referensmönster: bekvämlighet med både närhet och självständighet, och tillit till att brott i kontakten går att reparera.
Tyst behandling — Att avsiktligt och uthålligt vägra tala med eller bekräfta en annan person som bestraffning eller påtryckning – tystnad använd som verktyg.
Undfallenhet — Ett vanemässigt sätt att hantera konflikt och relationer genom att foga sig, behaga och osynliggöra egna behov – tryggheten söks i att aldrig vara till besvär.
Undvikande (skamkompassen) — Skamkompassens undvikandepol: att hålla skammen borta ur medvetandet genom perfektion, status, humor, distraktion eller bedövning – fasaden som motbevis.
Undvikande anknytning — Ett anknytningsmönster där känslomässig distans, självtillit och deaktiverat anknytningssystem dominerar.
Undvikande som copingstrategi — Att hantera stress och obehag genom att fly undan det som väcker dem, i stället för att möta det.
Vanföreställningsprojektion — Projektion på psykotisk nivå – inre material upplevs som yttre verklighet i form av fasta, ofta förföljande vanföreställningar.
Ventilering — Att fokusera på och uttrycka det jobbiga – att "få ur sig" känslorna. Lättar i stunden, men upprepad ventilering övar ofta in affekten snarare än tömmer ut den.
Övergivenhet — Anknytningssystemets larmkänsla när ett viktigt band hotas eller brister – primär och frisk vid verkliga separationer, men lättväckt av gamla spår långt efter att faran var verklig.
Övervakning — Ett mönster där en partners liv hålls under uppsikt – mobil, platser, konton, pengar – tills vetskapen om att vara sedd styr beteendet även när ingen tittar.