Slå upp ordet du redan har — här står uppslagsorden sida vid sida med vardagsuttryck, engelska termer och synonymer som pekar mot rätt begrepp, från A till Ö. Skriv i rutan för att filtrera.
Absorption — Att gå upp så helt i en bok, film eller uppgift att tid, rum och självmedvetande tillfälligt faller bort – den vardagliga änden av det dissociativa kontinuumet.
Altruism som försvar — Att möta egna behov genom att på riktigt tjäna andra – givandet ger genuin tillfredsställelse utan att de egna behoven försvinner ur bilden.
Altruistisk underkastelse — Att lägga undan sina egna ambitioner och i stället leva genom någon annan – den egna driften tillfredsställs på ombud, medan självet håller sig i bakgrunden.
Anknytningsskada — Ett relationellt sår som uppstår när den ena parten sviker förväntan att finnas där med tröst i ett kritiskt ögonblick av fara eller nöd – och som låser relationen tills skadan kan benämnas och repareras.
Ansvarsförskjutning — Att flytta upphovsmannaskapet till en auktoritet, regel eller order – "jag följde bara policyn" – så att den egna handlingen inte känns som ens egen.
Arbetsplatsmobbning — Systematiska, upprepade fientliga handlingar mot en person under lång tid, i en situation där den utsatta har svårt att försvara sig.
Asketism — Att möta uppblossande kroppsliga och sexuella drifter med en generell misstro mot all njutning – ett avhållsamhetens försvar som Anna Freud beskrev som typiskt för tonåren.
Att röra sig mot, emot och bort — Karen Horneys tre grundstrategier för att skapa trygghet i relationer – att söka närhet, att hävda sig, eller att dra sig undan – och varför flexibiliteten mellan dem är det som avgör om de fungerar.
Attack mot andra (skamkompassen) — Skamkompassens utåtriktade pol: skammen exporteras som förakt, hån eller raseri – om någon annan görs liten slipper jag vara det.
Attack mot självet (skamkompassen) — Skamkompassens självattackpol: skammen vänds inåt till självförakt och underkastelse – "jag är värdelös, förlåt att jag finns".
attack other — se Attack mot andra (skamkompassen)
attack self — se Attack mot självet (skamkompassen)
attentional bias — se Uppmärksamhetsbias mot hot (vaksamhet-undvikande)
Autenticitet — Kongruens mellan det man känner och vill och det man faktiskt uttrycker och gör – en hållning som går att öva upp, inte ett personlighetsdrag man har eller saknar.
Avhumanisering — Att i tanke och språk frånta andra deras fulla mänsklighet – "dom", siffror, kategorier – så att empatin och den moraliska bromsen slutar gälla dem.
Avsky — Bortstötningens grundkänsla – från det som äcklar kroppen till det som äcklar moralen, med impulsen att vända sig bort och hålla det orena på avstånd.
Avslappning — Tekniker som progressiv muskelavslappning och lugn andning som dämpar kroppens stressrespons den fysiologiska vägen.
Avund — Tvåpartskänslan "jag vill ha det du har" – en statussignal som kan motivera till egen ansträngning eller fräta sönder både självkänsla och relationer.
Avvisande & sårad — Den sociala smärtan i att bli bortvald, kritiserad eller exkluderad – ett system som enligt forskningen delar drag med fysisk smärta, och vars sår styr mer än vi gärna erkänner.
Beroende som självreglering — Självmedicineringshypotesens lins: substansen eller beteendet bär den känsloreglering personen själv saknar kraft att bära – frågan är inte bara vad någon tar, utan vad som dämpas eller väcks.
Beteendemässig urkoppling — Att sluta försöka – att ge upp ansträngningarna att nå målet eller hantera stressorn, ofta med en känsla av att inget man gör spelar någon roll.
Bions grundantaganden — Tre omedvetna grundhållningar som en grupp faller in i när den flyr sin egentliga uppgift: beroende, kamp–flykt och parbildning.
Breadcrumbing — Minimala, oregelbundna kontaktsignaler – en like, ett kort "tänkte på dig", ett hjärta på en story – som håller någons hopp om en relation vid liv utan avsikt att låta den bli verklig.
DARVO — Ett reaktionsmönster vid konfrontation: förneka det som hänt, gå till motangrepp mot den som ifrågasätter och kasta om rollerna så att den konfronterade framstår som det egentliga offret.
Deaktiverande strategier — Att vrida ner anknytningssystemet: betona självtillit, hålla avstånd och nedvärdera närhetens betydelse för att slippa behöva andra.
Defensivitet — Att möta upplevd kritik med självförsvar i stället för att lyssna – motanklagelse, ursäkter eller en oskyldig offerposition som avvärjer ansvar och eskalerar konflikten.
Delar av självet — Det kliniska vardagsspråket om inre "delar" – sidor av en själv med egna känslor, behov och strategier – använt som arbetsmodell i flera terapiformer.
Den yttersta räddaren — Den ofta outtalade tron på en makt – en person, läkare, partner eller institution – som vakar över en och ytterst kommer att gripa in.
Desorganiserad anknytning — Ett anknytningsmönster där närmande och rädsla riktas mot samma person – den som ska ge skydd är samtidigt källan till larm.
Devaluering — Att tillskriva en annan person (eller sig själv) överdrivna fel och brister – att skriva ner värdet för att slippa beroende, avund eller sårad längtan.
Distraktion och avdomning — Att rikta uppmärksamheten bort från det svåra – i doserad form en sund paus, som standardläge en gradvis avdomning där kontakten med livet tunnas ut.
djupagerande — se Emotionellt arbete (ytagerande och djupagerande)
Dominans och hot — Ett mönster där hot, skrämsel och demonstrativ ilska används som styrmedel – den andre rättar sig av rädsla snarare än av egen vilja.
Dramatriangeln — Ett konfliktmönster där samspelet spelas upp genom tre positioner – offer, förövare och räddare – och där dramat lever på att positionerna byter innehavare.
Ekonomiskt våld — Ett mönster där pengar, tillgångar och försörjning används för att styra en annan person – genom ekonomisk kontroll, sabotage av inkomst eller exploatering av den andres resurser.
Emotionell distansering — En strategi för att hantera svåra känslor genom att intellektualisera, analysera eller skapa kognitiv distans från den emotionella upplevelsen.
Emotionell utpressning — Ett mönster där rädsla, plikt och skuld används som påtryckning – "om du älskade mig skulle du ..." – tills den andres nej kostar mer än ett ja.
Emotionellt arbete (ytagerande och djupagerande) — När jobbet kräver ett visst känslouttryck kan du antingen låtsas (ytagerande) eller faktiskt försöka känna det (djupagerande) – och kroppen märker skillnaden.
Emotionellt resonerande — Att använda känslan som bevis för hur verkligheten är: "Jag känner det, alltså är det sant."
Emotionellt undvikande — En strategi för att reglera svåra känslor genom att aktivt hålla dem på avstånd, undertrycka dem eller undvika det som utlöser dem.
Emotionellt överväldigande — Ett tillstånd av diffust fysiologiskt påslag i konflikt – hjärtat rusar, tänkandet smalnar – där kroppen tar över och tvingar fram kamp, flykt eller nedstängning.
Ensamhet — Den sociala smärtan när kontakten man har inte motsvarar kontakten man behöver – ofrivillig till skillnad från vald avskildhet, och enligt hälsoforskningen allt annat än harmlös.
Eufemistisk omskrivning — Att språkligt sanera det skadliga – "kollateralskada", "omstrukturering", "vi går skilda vägar" – tills handlingen inte längre låter som det den är.
Existentiell ansvarsflykt — Att undvika frihetens ångest genom att förlägga författarskapet till det egna livet någon annanstans – till omständigheter, andra människor, "jag hade inget val".
Existentiellt vakuum — Den genomgripande känslan av tomhet och meningslöshet som Viktor Frankl beskrev hos den som saknar en riktning i livet – ofta märkbar som uttråkning, rastlöshet eller ett vagt "något fattas".
Experientiellt undvikande — Oviljan att vara kvar i kontakt med inre upplevelser – tankar, känslor, förnimmelser, minnen – och försöken att ändra deras form eller frekvens även när det kostar i längden.
Expressiv suppression — Att hålla tillbaka det synliga uttrycket av en känsla som redan uppstått – ansiktet hålls neutralt medan känslan pågår inombords.
Future faking — Levande, detaljerade löften om en gemensam framtid – resan, samboendet, förlovningen – som gång på gång inte blir av: engagemang som signaleras i ord men undviks i handling.
Fysisk aktivitet som coping — Att använda rörelse och träning för att reglera stress och humör – en av de mest evidensstarka vardagsstrategierna, med en tvångsmässig avigsida.
Förakt — Nedblickandets känsla – att se ner på någon som mindervärdig eller ovärdig, med impulsen att avfärda, utesluta och nedvärdera från en upplevd högre position.
Förbittring — Den långsamt brinnande känslan av att ha blivit orättvist behandlad – en oförrätt man inte släpper, utan spelar upp om och om igen över tid.
Fördelaktig jämförelse — Att få det egna övertrampet att krympa genom att ställa det bredvid något värre – "andra gör mycket värre saker".
Förnedring — En påtvingad, ofta offentlig och orättfärdig statusförlust – skammens våldsammare släkting, tätt kopplad till vrede och behovet av upprättelse.
Försvarsklimat och stödjande klimat — Sex kontrastpar i sättet att kommunicera som avgör om ett samtal väcker försvar eller samarbete – värdering eller beskrivning, kontroll eller probleminriktning, tvärsäkerhet eller öppenhet.
Förtjänad trygghet — Hoppets konstrukt i anknytningsforskningen: trygg funktion hos vuxna med svår uppväxt, ofta via en sammanhängande berättelse och korrigerande relationer.
Förvrängning — Verkligheten omformas i grunden efter inre behov – storhetsföreställningar, orealistiska övertygelser och önskeuppfyllande missuppfattningar på psykotisk nivå.
Förvåning — Den kortaste av känslorna – en blixtsnabb reaktion på det oväntade som nollställer uppmärksamheten och genast lämnar plats åt nästa känsla.
Gaslighting — Ett mönster där en annan persons verklighetsuppfattning systematiskt undergrävs – minnen, iakttagelser och känslor förnekas tills personen börjar tvivla på sitt eget omdöme.
Genans — Den milda, snabbt övergående självmedvetna känslan vid sociala missöden – obehaglig inifrån men ofta försonande utåt, med rodnaden som reparationssignal.
Ghosting — Att abrupt och utan förklaring bryta all kontakt – meddelanden lämnas obesvarade, personen försvinner ur alla kanaler – i stället för att säga att det är slut.
Glädje — Signalen att ett behov möts och att livet just nu går åt rätt håll – en känsla som vidgar uppmärksamheten och bygger resurser, men som också kan trängas undan av skam.
Gruppolarisering — När människor som redan lutar åt samma håll diskuterar en fråga tillsammans, och gruppen efteråt landar längre ut åt samma håll än vad genomsnittet av de enskilda åsikterna var.
Grupptänkande — När en sammanhållen grupps strävan efter enighet tränger undan en realistisk prövning av alternativ – och gruppen fattar sämre beslut än medlemmarna hade gjort var för sig.
Gunny-sacking — Konfliktdraget att spara på oförrätter och tömma hela säcken på en gång – där åratal gamla frågor dras in i varje nytt gräl så att inget enskilt kan tas itu med eller repareras.
Hjälp-avvisande klagande — Att upprepat be om hjälp och sedan avvisa varje förslag som ges – en dold förebråelse förklädd till en omättlig efterfrågan.
Hoovering — Återkommande försök att dra tillbaka någon in i en avslutad relation – plötslig värme, nostalgi, löften om förändring eller akuta kriser – typiskt just när personen börjat gå vidare.
Hopp — Den framåtriktade känslan att något efterlängtat är möjligt – en blandning av längtan efter det bättre och rörelse mot ett mål man tror går att nå.
Hybristisk och autentisk stolthet — Stolthet har två ansikten: en som vilar på konkret ansträngning och en som blåser upp hela självet för att hålla skammen på avstånd.
Hyperaktiverande strategier — Att vrida upp anknytningssystemets volym: protest, ständig bevakning av relationen och intensivt bekräftelsesökande tills den andre svarar.
Härskartekniker — Vardagliga maktmedel som sänker en annan persons status i rummet. Var för sig är dragen lätta att avfärda – tillsammans bildar de ett mönster som går att känna igen och möta.
Identifikation med angriparen — Att inför ett oundvikligt hot ta in angriparens makt – genom att underkasta sig och bli den hen behöver, eller genom att gå från hotad till hot.
Ingruppsfavorisering — Att gynna sin egen grupp framför andra så fort en grupptillhörighet finns – även när gruppen är helt godtyckligt tillsatt och medlemmarna aldrig träffat varandra.
Inre arbetsmodeller — Bowlbys kärnbegrepp: inre mallar av det egna värdet och andras tillgänglighet som filtrerar hur relationer uppfattas och förutsägs.
Institutionell ritualisering — När rutiner, möten och processer behålls trots att de förlorat sin funktion – formen lever kvar för att den håller ångesten i schack, medan innehållet runnit ur.
Intermittent förstärkning — Belöning som kommer oförutsägbart – värme ibland, kyla ibland, utan urskiljbar logik – skapar de mest svårsläckta beteendemönster inlärningspsykologin känner till.
Interpersonell emotionsreglering — Att forma en känsla – sin egen eller någon annans – tillsammans med en annan människa, inte bara ensam i sitt eget huvud.
Isolering — Ett mönster där en partners relationer och rörelseutrymme steg för steg skärs av – tills rösten som styr är den enda som finns kvar i rummet.
Isolering av affekt — Att skilja känslan från tanken eller minnet – innehållet finns kvar i medvetandet, men laddningen är bortkopplad.
Klyvning — Ett tidigt sätt att skydda det goda genom att hålla det åtskilt från det onda – en själv eller andra blir antingen helt bra eller helt dålig.
Koercitiv kontroll — Ett mönster där en partners frihet stegvis inskränks genom isolering, övervakning, nedvärdering och hot – skadan ligger i mönstret av ofrihet, inte i enskilda händelser.
Kollapsrespons — En extrem hotrespons med total tonusförlust och avstängning – kroppen slokar, blir svimningsnära och stänger av, bortom den spända frysningen.
Kollektiv förnekelse — När en grupp gemensamt låter bli att se, benämna eller dra slutsatser av det alla egentligen vet – elefanten i rummet som social institution.
Kompartmentalisering — Att hålla oförenliga självbilder, värderingar eller livsområden i separata "rum" så att de aldrig möts och konflikten aldrig märks.
Kompensation — Att väga upp en upplevd brist eller svaghet genom att överprestera på ett annat – eller samma – område.
Kompulsivitet och konventionalitet — Att fly frihetens ångest genom att lämna över ratten – till inre "måsten" som inte går att ifrågasätta, eller till konventionen: man gör som man gör.
konflikträdd — se Passiv, aggressiv, passivt-aggressiv och assertiv stil
Kontrollfelslut — Två motsatta feltolkningar av den egna makten: antingen vilar allt på mig (omnipotens) eller spelar inget jag gör någon roll (hjälplöshet).
Krav–undandragande-mönstret — Ett cirkulärt konfliktmönster där den ena parten kräver, kritiserar och söker samtal medan den andra tystnar och drar sig undan – och där varje parts drag förstärker den andras.
Kritik — Att göra ett klagomål om en specifik handling till ett angrepp på partnerns karaktär – Gottmans första av de fyra ryttarna.
Kärlek — En av de mest sammansatta känslorna – ett kluster av längtan, tillgivenhet och åtagande som knyter oss till andra, från passionerad förälskelse till djup, trygg kamratlighet.
Leda — Det olustiga tillståndet att vilja men inte kunna fästa uppmärksamheten vid något tillfredsställande – en signal om att stunden känns både tom och rastlös på samma gång.
Love bombing — Överväldigande uppmärksamhet, idealisering och tempo tidigt i en relation – kärleksförklaringar, gåvor och framtidsplaner i en takt som forcerar närhet innan tillit hunnit byggas.
Maktlöshet — Upplevelsen att inget man gör spelar någon roll – vanmaktens tunga signal om bruten koppling mellan handling och utfall, nära släkt med inlärd hjälplöshet och kontrollbehovets baksida.
Medkänsla — Att beröras av en annans lidande och samtidigt drivas att lindra det – den känsla som vänder uppmärksamheten utåt, mot den som har det svårt, och rör sig mot snarare än bort.
Meningsfokuserad coping — Att hantera det som inte kan ändras genom att omforma dess mening – värderingar, prioriteringar och berättelsen om vad som står på spel.
Moralisering — Att förlägga en obekväm känsla till en fråga om abstrakt rätt och fel i stället för att känna den direkt.
Moralisk frikoppling — Banduras samlingsnamn för de mekanismer som selektivt kopplar ur den inre moraliska bromsen, så att man kan handla mot sina egna värderingar utan att fördöma sig själv.
Moralisk skada — Den bestående moraliska och existentiella skada som uppstår av att utföra, misslyckas med att förhindra eller bevittna handlingar som kränker ens djupaste övertygelser – eller av att svikas av en auktoritet man litade på.
Moraliskt rättfärdigande — Att göra det skadliga godtagbart genom att klä det i ett gott syfte – "för den goda sakens skull" – så att handlingen väcker stolthet i stället för skuld.
Nedvärdering — Ett mönster av förlöjligande, ständig kritik och förnedring som systematiskt sänker en annan persons självkänsla.
Negativ religiös coping — Religiös kamp under påfrestning – känslan av att vara straffad eller övergiven av Gud, tvivel och slitningar med det religiösa sammanhanget – ett mönster som i forskningen följs av sämre mående.
Nostalgi — Bitterljuv längtan tillbaka – en blandning av värme och förlust när minnen från förr stiger fram, ofta med impulsen att söka sig mot det som en gång var.
Ogörande — Symboliska handlingar som omedvetet ska "ta tillbaka" eller ogiltigförklara en oacceptabel tanke eller handling.
Ombudsrekrytering — Att aktivt värva tredje parter – barn, familj, gemensamma vänner, kollegor – till att framföra budskap, utesluta, blockera eller bära en smutskastning åt en, så att en utsatt möter en koalition i stället för en motpart.
Omnipotens — Att möta hot mot självkänslan genom en upplevelse av egen överlägsenhet – särskilda förmågor, särskilda rättigheter, osårbarhet.
Omvårda och alliera — En affiliativ stressrespons – att under hot skydda och vårda närstående och söka sociala allianser, föreslagen som komplement till kamp och flykt.
Parentifiering — En rollomkastning där ett barn får ta hand om en förälders känslomässiga eller praktiska behov – och själv lämnas utan den omsorg som var barnets att få.
Passiv, aggressiv, passivt-aggressiv och assertiv stil — Den klassiska fyrfältaren för hur behov och gränser kommuniceras: ge upp dem (passivt), köra över andras (aggressivt), uttrycka dem förtäckt (passivt-aggressivt) eller uttrycka dem rakt med respekt för båda parter (assertivt).
Perfektionism — Att ställa överdrivet höga krav på sig själv och döma sitt värde efter om de uppnås – där rädslan för misstag kostar mer än strävan ger.
Peritraumatisk dissociation — Dissociation under själva den traumatiska händelsen: tiden saktar ner, kroppen går på autopilot, det som sker känns overkligt eller betraktas utifrån.
Perspekticid — Den gradvisa förlusten av det egna perspektivet under långvarig kontroll – att till slut inte längre veta vad man själv tycker, vill eller minns.
Pluralistisk ignorans — När nästan alla i en grupp privat tvivlar på en norm men tror att alla andra stödjer den – och därför följer den tillsammans, fast nästan ingen egentligen vill det.
Positiv religiös coping — Att möta påfrestning genom en trygg relation till det heliga – välvillig omtolkning, andligt stöd, samarbete snarare än överlämnande – ett mönster som i forskningen följs av bättre anpassning.
Prestationsångest — Föregripande rädsla att misslyckas eller bli negativt bedömd i en utvärderande situation – en spänning som skärper i lagom dos men låser och får en att dra sig undan när den blir för stark.
Projektiv identifikation — En relationsdynamik där en person projicerar en känsla och omedvetet manövrerar den andre att faktiskt bete sig i enlighet med projektionen.
Prokrastinering — Att frivilligt skjuta upp det man föresatt sig trots vetskapen att man förlorar på det – mindre ett planeringsproblem än ett sätt att reglera känslor.
Protestbeteende — Beteenden som ska framtvinga kontakt eller reaktion när anknytningssystemet larmar – täta meddelanden, provocerad svartsjuka, hot om uppbrott man inte menar.
Reaktivt gensvar — Mönstret där någon provoceras tills hen till slut reagerar skarpt – och just den reaktionen hålls sedan upp som beviset på vem som egentligen är den kränkande.
Regleringsflexibilitet — Förmågan att läsa av vad situationen kräver, välja mellan flera sätt att hantera en känsla och justera när valet inte fungerar.
Samruminering — Att tillsammans med en nära vän eller partner älta samma problem om och om igen – och mata varandras grubbel i stället för att komma vidare.
samtalsklimat — se Försvarsklimat och stödjande klimat
Självanklagelse — Att hantera motgångar genom att rikta skulden mot sig själv – från det användbara "jag gjorde fel" till det nedbrytande "det är fel på mig".
självattack — se Attack mot självet (skamkompassen)
Självdifferentiering — Förmågan att hålla kvar ett eget jag – egna tankar och känslor – även i nära och laddade relationer, och att skilja tanke från känsla utan att lösas upp i andras stämningar.
Självhandikappande — Att i förväg resa hinder för sin egen prestation, så att ett misslyckande kan skyllas på hindret – och en framgång framstå som ännu större.
Självhävdelse — Att hantera konflikt genom att uttrycka känslor och behov direkt, utan tvång eller manipulation – rak kommunikation som moget försvar.
Självkänsla som sköld — Terror management-teorins andra pelare: självkänslan som ångestbuffert – att sträva efter värde enligt världsbildens måttstockar för att hålla dödsmedvetandet på avstånd.
Skam — Den självmedvetna känslan av att vara fel inför andras blick – signalen om hotad tillhörighet, med impulsen att gömma sig, krympa eller reparera.
Skambenägenhet och skuldbenägenhet — Tangneys distinktion mellan två sätt att må dåligt över sig själv: skammens "jag ÄR fel", som dömer hela personen, och skuldens "jag GJORDE fel", som pekar på en handling.
Skamkompassen — Nathansons modell över de fyra riktningar skam tar när den inte kan kännas och släppas: att dra sig undan, attackera sig själv, attackera andra eller undvika känslan helt.
Skuldförskjutning — Ett samtalsmönster där ansvar systematiskt dirigeras om i konflikt – varje invändning besvaras med "det var ju du som ..." tills frågan handlar om något annat än den började med.
Social isolering — Att dra sig undan andra när livet är svårt – en strategi som sänker den sociala ansträngningen för stunden men svälter den kanal som återhämtning oftast går genom.
Sociala försvarssystem — Omedvetna strukturer och rutiner i en organisation som skyddar medlemmarna mot ångesten i själva arbetsuppgiften – ofta på bekostnad av uppgiften själv.
Sorg (känslan) — Förlustens känsla – tyngden när något som betydde något är borta, med impulsen att dra sig inåt, söka tröst och långsamt släppa taget.
sorgearbete — se Sorgereaktioner och dualprocessmodellen
sorgens faser — se Sorgereaktioner och dualprocessmodellen
Sorgereaktioner och dualprocessmodellen — Sorgens många uttryck – och pendlingen mellan att vända sig mot förlusten och mot livet som ska byggas om, den bild forskningen ställt i stället för de fem stadierna.
Stillhet — Den lågintensiva positiva känslan av att det är bra som det är – ett lugn utan brådska där ingenting behöver fixas och kroppen får vila i tryggheten.
Stolthet — Den ljusa självmedvetna känslan när man nått något som räknas – ryggen rätar sig, hakan lyfts och prestationen vill delas.
Stonewalling — Ett konfliktmönster där en part stänger av all kommunikation – tystnar, vänder sig bort, lämnar samtalet – oftast drivet av inre överväldigande snarare än likgiltighet.
Stressinducerad analgesi — Kroppens förmåga att dämpa eller stänga av smärta under akut hot – så att den kan agera trots skador, och först kännas fullt ut efteråt.
Strukturell dissociation — Teorin att personligheten efter svår traumatisering delas upp i en vardagsdel som driver livet vidare och en eller flera traumadelar som bär det som hände.
Substansanvändning som coping — Att använda alkohol, droger eller lugnande läkemedel för att dämpa stress och svåra känslor – det fungerar på kort sikt, och det är precis därför mönstret biter sig fast.
Suppression — Att medvetet och tillfälligt lägga en känsla åt sidan tills den kan tas om hand – med avsikt att återvända, inte att glömma.
Svartsjuka — Trepartskänslan vid hotet att förlora en viktig relation till någon annan – en legering av rädsla, ilska och sorg som ofta visar sig som det andra (kontroll, anklagelser) i stället för det första (rädslan).
Säkerhetsbeteenden — Små handlingar som ska avvärja en befarad katastrof inne i en skrämmande situation – och som samtidigt hindrar upptäckten att katastrofen inte skulle ha inträffat.
Särskildhet — Den omedvetna övertygelsen att man själv är undantaget – att döden, åldrandet och vanliga mänskliga begränsningar gäller andra.
Tacksamhet — Tacksamhet är den varma igenkänningen att något gott kommit dig till del, ofta genom andra eller bortom din egen kontroll, med en impuls att vända dig mot källan och ge tillbaka.
Tankeundertryckande och rebound-effekten — Att medvetet försöka jaga bort en tanke gör den ofta mer påträngande, inte mindre – särskilt när huvudet redan är fullt.
Terror management-teorin (TMT) — Teorin att vetskapen om den egna döden driver människor att söka skydd i kulturella världsbilder och självkänsla – och att försvara dem när döden görs påtaglig.
Tidiga maladaptiva scheman — Breda, djupt rotade livsteman om en själv och andra – formade när centrala känslomässiga behov inte möttes – som färgar tolkning, känsla och val långt upp i vuxenlivet.
Tillbakadragande (skamkompassen) — Skamkompassens tillbakadragandepol: att krympa, tystna och försvinna ur kontakt när skammen träffar – impulsen att inte synas förrän faran är över.
Toleransfönstret — Det spänningsspann där en människa kan tänka, känna och fungera samtidigt – utan att svämma över eller stänga av.
Tomhet — Mindre en känsla än frånvaron av en – upplevelsen av inre öde, meningsförlust och avstängdhet som kan följa utmattning, nedstämdhet eller långvarig känslomässig avstängning.
Tonisk immobilitet — En ofrivillig, djup motorisk hämning under oundvikligt hot – kroppen blir orörlig och oförmögen att röra sig eller ropa, när varken kamp eller flykt är möjlig.
Traumaband — Ett starkt känslomässigt band till någon som omväxlande sårar och försonar – där växlingen i sig, inte trots den, gör bandet svårare att bryta.
Triangulering — Att dra in en tredje part i spänningen mellan två – som budbärare, förtrogen eller jämförelsepunkt – i stället för att hantera spänningen direkt i relationen.
Trygg anknytning — Anknytningsforskningens referensmönster: bekvämlighet med både närhet och självständighet, och tillit till att avbrott i kontakten går att reparera.
Tyst behandling — Att avsiktligt och uthålligt vägra tala med eller bekräfta en annan person som bestraffning eller påtryckning – tystnad använd som verktyg.
Undfallenhet — Ett vanemässigt sätt att hantera konflikt och relationer genom att foga sig, behaga och osynliggöra egna behov – tryggheten söks i att aldrig vara till besvär.
Undvikande (skamkompassen) — Skamkompassens undvikandepol: att hålla skammen borta ur medvetandet genom perfektion, status, humor, distraktion eller bedövning – fasaden som motbevis.
Undvikande anknytning — Ett anknytningsmönster där känslomässig distans, självtillit och deaktiverat anknytningssystem dominerar.
Undvikande som copingstrategi — Att hantera stress och obehag genom att fly undan det som väcker dem, i stället för att möta det.
Vanföreställningsprojektion — Projektion på psykotisk nivå – inre material upplevs som yttre verklighet i form av fasta, ofta förföljande vanföreställningar.
Ventilering — Att fokusera på och uttrycka det jobbiga – att "få ur sig" känslorna. Lättar i stunden, men upprepad ventilering övar ofta in affekten snarare än tömmer ut den.
Villkorad kärlek — Kärlek som slås på och av med givarens eget tillstånd – närhet och värme finns när vädret är gott och dras tillbaka när det inte är det, så att den andre lär sig att kvalificera sig för att bli älskad.
Vändning mot självet — Aggression som egentligen gällde någon annan riktas i stället inåt – mot det egna självet, som självkritik, självbestraffning eller självförakt.
Världsbildsförsvar — Att försvara sin kulturella världsbild hårdare – belöna de egna, döma avvikare strängare – när döden gjorts påtaglig.
Vördnad — Svaret på något vidsträckt som spränger ens tankeramar – stjärnhimlen, musiken, en moralisk storhet – och som för ett ögonblick krymper självet och vidgar världen.
Övergivenhet — Anknytningssystemets larmkänsla när ett viktigt band hotas eller brister – primär och frisk vid verkliga separationer, men lättväckt av gamla spår långt efter att faran var verklig.
Övervakning — Ett mönster där en partners liv hålls under uppsikt – mobil, platser, konton, pengar – tills vetskapen om att vara sedd styr beteendet även när ingen tittar.