När hela kontoret skyller på samma person

Projektet havererar, siffrorna viker, omorganisationen skaver – och så, nästan omärkligt, börjar berättelsen skrivas: det är hen. Hens slarv, hens attityd, hens avdelning. Fikarummen enas, blickarna utbyts, historierna samlas som bevismaterial. Stämningen blir paradoxalt nog bättre – gruppen har återfått något att vara överens om. Bara ett problem: problemet är kvar.

Syndabockens funktion

Syndabockande är inget modernt kontorsfenomen – ritualen finns beskriven sedan antiken, och filosofen René Girard ägnade ett författarskap åt dess mönster: när en grupp pressas av spänningar den inte kan lösa, återställs sammanhållningen billigast genom att enas mot en. Mekanismen under ytan är kollektiv projektion: det gruppen inte står ut med hos sig själv – inkompetensen, rädslan, de omöjliga målen, chefens brister som ingen vågar nämna – placeras hos en person, som sedan kan hanteras, frysas ut eller avskedas. Ångesten får en adress. Gruppen friskförklarar sig själv.

Det är därför utpekandet känns så lättande – och därför det är så opålitligt som analys. Träffsäkerheten är inte noll: ibland har den utpekade verkligen bidragit. Men urvalet styrs sällan av orsak och oftare av position: den som är ny, annorlunda, redan ifrågasatt eller helt enkelt saknar allierade. Att felet "hittas" hos den med minst makt är statistik, inte otur.

Tystnaden runt omkring

Syndabockande överlever sällan ensamt – det skyddas av tre medbrottslingar. Grupptänkandet ser till att ingen ifrågasätter berättelsen när den väl satt sig. Priset för att säga "är det verkligen hela bilden?" är att själv hamna utanför konsensus, och det vet alla i rummet utan att någon säger det. Den kollektiva förnekelsen håller samtidigt det verkliga problemet – underbemanningen, den ohållbara affärsmodellen, ledarskapet – utanför samtalet: alla ser det, ingen nämner det, och själva tigandet blir med tiden gemensam egendom. Och ansvarsdiffusionen gör att ingen enskild behöver känna sig som förövare: alla "hängde bara med", ingen höll i stenen.

Om du ser det hända

• Lyssna efter lättnaden. När en förklaring gör alla till freds snabbt och kräver ingenting av gruppen – var misstänksam. Riktiga orsaksanalyser brukar vara obekväma för fler än en.
• Fråga efter systemet. "Vad hade krävts för att vem som helst på den positionen skulle ha lyckats?" är en fråga som flyttar blicken från person till förutsättningar – och den går att ställa utan att försvara någon.
• Gör motberättelsen konkret. Det behövs sällan ett brandtal. Ett stillsamt "min bild är en annan – jag har sett hen göra X" i rätt rum punkterar mer än debatt i fel rum.
• Om du själv är utpekad: dokumentera, skaffa vittnen till ditt arbete, och sök stöd utanför gruppen – företagshälsa, fack, HR. Utfrysning på arbetsplats är en arbetsmiljöfråga, inte en personlig svaghet. Och påminn dig: rollen säger mer om gruppens tryck än om dig.

För den som leder

Syndabockande frodas där det verkliga problemet inte får nämnas. Varje gång en grupp får enas om en bekväm förklaring i stället för en sann köper den lugn med förtroendekapital – och nästa kris kommer med samma mönster och en ny bock. Den ledare som vill bryta cirkeln får göra det dyraste draget: lägga det onämnbara på bordet med sig själv inkluderad i analysen.

Källor

• Girard, R. (1986). The Scapegoat. Johns Hopkins University Press.
• Janis, I. L. (1972). Victims of Groupthink. Houghton Mifflin.