Mognar våra försvar? Vad längdsnittsstudierna visar

En vanlig missuppfattning om psykologiska försvar är att de är fasta egenskaper – att den som förnekar alltid kommer att förneka, att den som projicerar alltid kommer att projicera. Forskningen pekar åt ett annat håll: försvar utvecklas genom livet, och för många människor i riktning mot större mognad.

Vaillants hierarki

Psykiatern George Vaillant, som under decennier ledde den så kallade Grant-studien vid Harvard – en av de längsta longitudinella studierna av vuxenliv som genomförts – ordnade försvaren i nivåer: patologiska (som psykotisk förnekelse), omogna (som projektion och passiv aggression), neurotiska (som bortträngning och intellektualisering) och mogna (som humor, sublimering, altruism och föregripande).

Det centrala fyndet var inte hierarkin i sig, utan rörelsen i den: när männen i studien följdes från ungdom till ålderdom använde många gradvis mindre av de omogna försvaren och mer av de mogna. Mogen försvarsanvändning i medelåldern förutsade dessutom bättre fysisk hälsa, stabilare relationer och högre livstillfredsställelse senare i livet – ett av studiens mest citerade resultat.

Cramers utvecklingssekvens

Utvecklingspsykologen Phebe Cramer har visat att försvar även följer en sekvens under uppväxten. Förnekelse dominerar hos små barn – det är kognitivt enkelt att helt enkelt inte ta in det hotfulla. Projektion blir vanligare under skolåren, när barnet kan skilja på inre och yttre men ännu inte alltid placerar känslor rätt. Identifikation – att forma sig själv efter förebilder – kliver fram under tonåren.

Sekvensen speglar att försvar kräver olika kognitiv utrustning. Det betyder också att ett försvar som är åldersadekvat hos ett barn (förnekelse hos en femåring) signalerar något annat hos en vuxen som använder det som huvudstrategi.

Vad driver mognaden?

Längdsnittsdata kan inte slutgiltigt isolera orsakerna, men flera mönster återkommer:

• Trygga relationer. Stabila, välvilliga relationer i vuxen ålder – partnerskap, vänskap, mentorskap – samvarierar med skiftet mot mognare försvar. Vaillant beskrev det som att människor "läker" i relationer.
• Minskad hotnivå. Försvar är svar på upplevt hot. När livet blir tryggare behövs de grövre verktygen mindre.
• Självobservation. Att upptäcka sina egna mönster – i terapi, i nära relationer, i skrivande – tycks vara ett steg på vägen. Ett försvar som blivit synligt för en själv fungerar inte längre lika friktionsfritt.

Hur säker är kunskapen?

Två reservationer hör till bilden. För det första är Vaillants nivåindelning en kliniskt härledd ordning, inte en empiriskt fastslagen rangordning: vilken nivå ett försvar hamnar på bygger på bedömares tolkning, och var gränserna går är omdiskuterat. Hierarkin är en användbar karta, inte ett facit – och detsamma gäller Cramers utvecklingssekvens, som vilar på en särskild mätmetod snarare än på bred konsensus.

För det andra vilar de mest citerade mognadsfynden på ett smalt underlag. Grant-studiens deltagare var män, antagna vid Harvard på 1930- och 40-talen och socialt privilegierade – en grupp som är allt annat än representativ för människor i allmänhet (se även Är försvar universella?). Att en liknande rörelse mot mognare försvar återkommer i andra studier stärker mönstret, men exakt hur allmängiltigt det är, och hur det ser ut utanför den ursprungliga gruppen, är fortfarande en öppen fråga.

Vad betyder det för dig?

Tre saker är värda att ta med sig. För det första: att du känner igen omogna försvar hos dig själv är inte en dom – det är ett utgångsläge som delas av alla. För det andra: riktningen är påverkbar, eftersom försvar svarar på trygghet, relationer och självkännedom. För det tredje: målet är inte att bli försvarslös. Mogna försvar som humor och sublimering är fortfarande försvar – de skyddar, men till lägre kostnad för dig och din omgivning.

Källor

• Vaillant, G. E. (1977). Adaptation to Life. Boston: Little, Brown.
• Vaillant, G. E. (2002). Aging Well. Boston: Little, Brown.
• Cramer, P. (1991). The Development of Defense Mechanisms. New York: Springer.
• Cramer, P. (2006). Protecting the Self: Defense Mechanisms in Action. New York: Guilford Press.