Myten om anonymitetens makt

Ett troll skriver saker under ett anonymt konto som personen aldrig skulle sagt med sitt eget namn under. En folkmassa vid ett upplopp gör saker enskilda deltagare senare knappt kan förklara. Berättelsen som binder ihop de här bilderna är bekant för de flesta: ta bort namnet, ansiktet och ansvaret, och något i personen "släpper". Hen blir "någon annan" – råare, hänsynslösare, mer styrd av stunden. Idén brukar kallas deindividuation och har levt i psykologin sedan 1950- och 60-talen. Den är intuitiv, den har goda anekdoter bakom sig, och när forskare till slut samlade ihop decennier av experiment och räknade på allt tillsammans höll den klassiska versionen inte särskilt bra.

Idén som testades

Föreställningen om anonymitetens makt fick sin mest kända form genom psykologen Philip Zimbardos experiment och teoribygge på 1960- och 70-talen. Tanken var i grunden mekanisk: anonymitet och gruppnärvaro sänker den självmedvetenhet som annars håller impulser i schack, den sänkta självmedvetenheten öppnar för regression till mer primitiva, antisociala impulser, och resultatet blir beteenden som strider mot personens vanliga normer – vandalisering, aggression, gränslöshet. Bilden av folkmassan som löser upp individen byggde på just den här kedjan, och den blev en av psykologins mest citerade förklaringar till varför "vanligt hyggliga" människor kan göra saker i grupp som de aldrig skulle göra ensamma. Det är viktigt att vara tydlig med vad det här var: en inflytelserik teori med demonstrationer som stöd, inte en mekanism som därmed var bevisad. Frågan är vad som hände när den ställdes mot den samlade forskningen snarare än enstaka experiment.

Vad meta-analysen faktiskt visade

Tom Postmes och Russell Spears gick 1998 igenom den samlade experimentella litteraturen om deindividuation i en meta-analys publicerad i Psychological Bulletin. De slog samman resultat från ett stort antal studier som manipulerat anonymitet, gruppstorlek och självmedvetenhet för att se om det klassiska mönstret – mindre självkontroll, mer normbrytande beteende, rakt över linjen – höll som generell lag.

Det gjorde det inte. Stödet för att anonymitet i sig driver fram antinormativt och impulsstyrt beteende var svagt och inkonsekvent mellan studier. Vad Postmes och Spears fann i stället var mer intressant än en enkel avfärdning. Anonymitet gjorde människor mer känsliga för normerna i den grupp eller situation de befann sig i just då – inte mindre styrda av normer överhuvudtaget. När den lokala gruppnormen var återhållsam blev deltagarna mer återhållsamma under anonymitet. När den lokala normen var aggressiv eller regelbrytande blev de mer så. Anonymiteten förstärkte alltså vilken norm som helst som råkade vara mest synlig och delad i stunden, den skapade ingen generell frigörelse från normer som sådana.

Skillnaden låter teknisk men är avgörande. Den klassiska modellen förutspår att anonymitet borde göra beteendet mer likartat kaotiskt och impulsstyrt oavsett sammanhang. Det Postmes och Spears mätte var i stället att beteendet blev mer likriktat efter den norm som gällde just där – ibland värre, ibland faktiskt bättre än personens vanliga individuella beteende.

Modellen som ersatte den gamla: SIDE

Av det här arbetet, tillsammans med tidigare studier av Spears och Postmes, växte en nyare tolkningsram fram som brukar kallas SIDE-modellen (social identity model of deindividuation effects). Grundtanken är en omvänd läsning av samma data. Anonymitet suddar inte ut jaget eller normerna, den flyttar strålkastarljuset från personens individuella identitet till gruppens gemensamma identitet. När du är anonym som person men synlig som medlem av en grupp – ett anonymt konto i en viss diskussionstråd, ett ansikte i en folkmassa med ett gemensamt syfte, en spelare i ett lag – blir gruppens normer den mest tillgängliga guiden för hur du bör bete dig. Du agerar fortfarande utifrån normer. Det är bara frågan om vilka normer som är mest synliga just då, de dina som privatperson, eller gruppens.

Det förklarar varför anonymitet ibland gör människor mer hjälpsamma, mer solidariska eller mer disciplinerade, och andra gånger mer fientliga eller destruktiva. Skillnaden ligger inte i anonymiteten som sådan utan i vilken norm som råkar vara mest framträdande i den gruppen, i den stunden. Ett anonymt forum med en uttalad kultur av omsorg tenderar att dra fram omsorg. Ett anonymt forum där hån belönas och normaliseras tenderar att dra fram hån. Anonymiteten är förstärkaren, inte källan till vad som förstärks.

Vad det betyder i praktiken

• "Mob mentality" som universallag håller inte. Föreställningen att en folkmassa eller ett anonymt konto automatiskt tar bort självkontrollen och avslöjar en dolds "sanna jag" saknar starkt stöd. Det som visat sig hända är snävare och mer situationsberoende.
• Frågan att ställa är "vilken norm är synlig här?" snarare än "hur anonym är personen?". Ett sammanhang med tydliga, delade normer för hyfs formar beteendet annorlunda än ett sammanhang utan sådana normer, oavsett grad av anonymitet.
• Design spelar roll. Plattformar och grupper som gör önskade normer synliga och delade – snarare än att bara ta bort namn – har mer att arbeta med än de som förlitar sig på att identifierbarhet ensamt ska hålla folk i schack.
• Anonymitet är inte en ursäkt, men den är heller ingen magisk transformation. Beskrivningen handlar om en gruppmekanism, inte om att enskilda handlingar därmed blir mindre reella eller mindre någons ansvar.

Vad som fortfarande är osäkert

Det här är inte en fråga där sista ordet är sagt. Modern forskning om nätbeteende, som skiljer sig på flera sätt från de laboratoriemiljöer den klassiska litteraturen byggde på, är ett område i fortsatt utveckling snarare än färdigkartlagt. SIDE-modellen har brett stöd men är inte den enda tolkningsramen i fältet, och hur väl resultaten från 1900-talets experiment generaliserar till dagens digitala miljöer är en öppen empirisk fråga. Det säkra är det meta-analysen faktiskt testade: den enkla, mekaniska bilden av anonymitet som normupplösare klarade inte den samlade granskningen. Se även grupptänk och gruppolarisering för närliggande sätt grupper formar enskilda bedömningar, samt ansvarsdiffusion för hur ansvar kan kännas mindre personligt i grupp – ett besläktat men separat mönster från det den här texten handlar om.

Källor

• Postmes, T., & Spears, R. (1998). Deindividuation and antinormative behavior: A meta-analysis. Psychological Bulletin, 123(3), 238–259.