Myter vs evidens: Sorgens fem stadier

Förnekelse, ilska, köpslående, depression, acceptans. De fem stadierna återkommer i filmer, läroböcker, HR-material och vardagsspråk – ofta som en självklar beskrivning av hur sorg går till. Modellen är så etablerad att många blir förvånade när de hör att den aldrig var tänkt att beskriva sörjande, och att den empiriska prövningen kom först fyrtio år senare – med nedslående resultat.

Var modellen kom ifrån

Psykiatern Elisabeth Kübler-Ross publicerade On Death and Dying 1969, byggd på intervjuer med svårt sjuka och döende patienter på sjukhus i Chicago. Stadierna beskrev hur människor förhöll sig till sin egen annalkande död – inte hur efterlevande sörjer någon annans. Boken var banbrytande på sitt sätt: den gav vården ett språk för samtal som dittills ofta hade undvikits helt.

Men modellen lösgjorde sig snabbt från sitt sammanhang. Den överfördes till sorg efter dödsfall, sedan till skilsmässor, uppsägningar och diagnosbesked. Kübler-Ross och hennes medförfattare David Kessler påpekade själva senare att stadierna aldrig var tänkta som en linjär trappa som alla går uppför i samma ordning – men då hade den förenklade versionen redan fått eget liv.

Varför den spreds

Spridningen är inte svår att förstå. Modellen erbjuder en karta över något kaotiskt och skrämmande: sorgen får en början, en mitt och – viktigast av allt – ett slut i acceptans. Den är lätt att lära ut, lätt att minnas och gav under decennier i princip det enda tillgängliga språket för ett ämne omgärdat av tystnad. Att en modell är pedagogiskt tacksam säger dock ingenting om huruvida den stämmer.

Vad empirin visar

Den första stora direkta prövningen kom 2007, när Paul Maciejewski och kollegor i JAMA följde 233 efterlevande under upp till två år efter förlust av en närstående (dödsfall av naturliga orsaker). Resultaten gick på tvärs med den populära bilden. Acceptans var den vanligaste upplevelsen redan vid första mätningen, kort efter dödsfallet, och ökade därefter. Den dominerande negativa upplevelsen var inte depression eller ilska utan saknad – längtan efter den döda. Förnekelse dominerade aldrig, inte ens i början. Något stöd för att sörjande passerar genom avgränsade stadier i sekvens fanns inte.

Fynden ligger i linje med George Bonannos forskning om sorgeförlopp, som visar att det vanligaste mönstret efter förlust är motståndskraft: påtaglig smärta, men bevarad funktionsförmåga och ingen depression. Sorgeförlopp varierar kraftigt mellan människor – det finns inget facit att pricka av.

Alternativet med stöd: dualprocessmodellen

Den modell som i dag har bäst empiriskt stöd är Margaret Stroebes och Henk Schuts dualprocessmodell (1999). Den beskriver sorg som en pendling mellan två lägen: förlustorienterad coping – att gråta, minnas, längta, konfrontera det som hänt – och återuppbyggnadsorienterad coping – att hantera praktiska uppgifter, pröva nya roller och ta paus från sorgen.

• Pendlingen är poängen: hälsosam sorg rör sig fram och tillbaka mellan lägena, inte genom dem i ordning.
• Pauserna från sorgen är inte förnekelse eller undvikande utan en funktionell del av processen.
• Modellen förutsäger ingen tidtabell – och kräver ingen.

Vad som överlever av stadiemodellen

Att stadieteorin saknar empiriskt stöd som förlopp betyder inte att orden är värdelösa. Många sörjande känner igen sig i enskilda stadier – det finns dagar av ilska, perioder av köpslående med ödet, stunder av overklighetskänsla. Stadiernas ordförråd fungerar som en meny av igenkännbara upplevelser, inte som ett schema som ska följas.

Problemet uppstår när menyn behandlas som schema. Sörjande som inte känner ilska undrar om de sörjer fel. Den som känner lättnad eller fungerar väl misstänks för förnekelse. Omgivningen väntar på stadier som aldrig kommer. Det är den normerande användningen – inte ordförrådet – som forskningen underkänner. Sorg som efter lång tid förblir lika invalidiserande är något annat än ett "fastnat stadium" och kan motivera professionell hjälp, men det avgörs av lidande och funktion, inte av att stadier uteblivit.

Källor

• Kübler-Ross, E. (1969). On Death and Dying. New York: Macmillan.
• Maciejewski, P. K., Zhang, B., Block, S. D., & Prigerson, H. G. (2007). An empirical examination of the stage theory of grief. JAMA, 297(7), 716–723.
• Stroebe, M., & Schut, H. (1999). The dual process model of coping with bereavement: Rationale and description. Death Studies, 23(3), 197–224.
• Bonanno, G. A. (2004). Loss, trauma, and human resilience: Have we underestimated the human capacity to thrive after extremely aversive events? American Psychologist, 59(1), 20–28.