Upprepningen – när det bekanta inte är tryggt

Det finns en sorts igenkänning som kan göra ont. Du möter någon ny och märker först senare att något i samspelet känns bekant: hur närheten kommer och går, hur du börjar vänta på svar och vilken roll du tar i relationen.

Kanske har du varit i samma sorts väntan förut. En tidigare relation följde ett liknande mönster, och du började anpassa dig på samma sätt. När du ser det kan frågan komma: Varför hamnar jag här igen?

Det kan väcka skam att något som gjorde ont också kändes bekant. Men att något kändes bekant betyder inte att du sökte smärtan eller ville bli sårad.

Sigmund Freud använde 1920 ordet repetitionstvång för tendensen att upprepa smärtsamma erfarenheter i stället för att bara minnas dem. Hans egen förklaring hörde till den tidens psykoanalys. I dag används flera modeller för att förstå återkommande relationsmönster, bland annat anknytningsteori och schemateori. Modellerna överlappar delvis, men de beskriver inte en enda bevisad mekanism. Den här guiden använder därför begreppet försiktigt, som ett sätt att undersöka erfarenheten av att hamna i något bekant igen.

Igenkänning är inte samma sak som trygghet

Ett bekant mönster kan upplevas som lättare att förstå och förutse än ett nytt, även när det gör ont. Tidigare erfarenheter kan påverka vad du lägger märke till, hur du tolkar närhet och avstånd och vad du väntar dig ska hända. Därför kan ett smärtsamt relationsmönster väcka igenkänning utan att vara tryggt.

John Bowlby beskrev inre arbetsmodeller som föreställningar och förväntningar om en själv, andra människor och nära relationer. De formas av erfarenhet och kan påverka hur nya situationer tolkas. När ett nytt samspel liknar något du tidigare har varit med om kan det väcka snabb igenkänning, ibland innan du hunnit undersöka om samspelet också är tryggt.

Därför kan det hjälpa att skilja mellan två frågor: Känns det här bekant? Är det här tryggt och bra för mig? Svaren behöver inte vara desamma.

Repetitionstvång – ett ord för upprepningen

Freud kopplade repetitionstvånget till sin teori om dödsdriften. Den förklaringen används inte som en etablerad psykologisk mekanism i dag. Begreppet kan ändå sätta ord på upplevelsen av att ett smärtsamt mönster återkommer. Det beskriver upprepningen men förklarar inte i sig varför den sker.

Anknytningsteori och schemateori ger delvis överlappande sätt att förstå hur tidigare relationserfarenheter kan forma förväntningar och tolkningar. De är inte samma teori och ska inte läsas som bevis för en enda underliggande mekanism.

Schemateorins begrepp tidiga maladaptiva scheman syftar på djupt rotade teman som kan påverka hur situationer, känslor och relationer tolkas. Ett övergivenhetsschema kan till exempel göra avstånd från en annan människa särskilt laddat. Det betyder inte att en viss reaktion bevisar att ett schema finns eller att schemat förklarar varje stark dragning.

När igenkänningen blir en öppning

Igenkänningen kan skapa en paus. När du märker "det här känns bekant" får du möjlighet att stanna upp innan du svarar eller handlar. Du behöver inte trycka undan det du känner. Du kan undersöka vad känslan bygger på.

Du kan fråga: Vad händer faktiskt nu? Vad väntade jag mig skulle hända? Finns det stöd för min tolkning i den här situationen, eller bygger den främst på något jag har varit med om tidigare?

Mönstret kan fortfarande kännas starkt efter att du har sett det. Med ord för skillnaden mellan förväntan och observation blir det ändå lättare att välja hur du vill svara.

När två mallar påverkar samspelet

Återkommande samspel formas ibland av bådas förväntningar och sätt att skydda sig. Den ena kan dra sig undan när den andra söker mer kontakt. Den ökade kontakten kan då upplevas som press, medan avståndet upplevs som avvisande. På så sätt kan bådas reaktioner förstärka samma mönster utan att någon medvetet har valt mönstret.

Ett sådant samspel kan göra dragningen stark, men styrkan säger inte i sig att relationen är trygg eller att personerna passar ihop. Ett gemensamt mönster betyder inte heller att ansvaret alltid är jämnt fördelat. Var och en ansvarar för sina handlingar, och hot, kontroll eller våld ska aldrig förklaras som ett ömsesidigt relationsmönster.

Tre perspektiv på samma upprepning

När ett mönster upprepas kan känslorna vara starka och relationen upplevas som särskilt betydelsefull. Förväntningarna kan ha formats långt innan personen kunde förstå dem eller välja hur de skulle påverka. Därför hjälper skam sällan. När mönstret blir synligt går det också att undersöka och påverka.

Den andra personen har också erfarenheter och förväntningar som kan påverka samspelet. Att förstå den bakgrunden kan göra beteendet mer begripligt, men det förändrar varken beteendets följder eller personens ansvar för sina handlingar. En förklaring är inte en ursäkt.

Sammanhanget spelar också roll. Inre arbetsmodeller beskrivs som möjliga att revidera när nya erfarenheter får fäste, även om förändring kan ta tid. En vän som stannar kvar eller ett sammanhang som är pålitligt kan ge erfarenheter som inte passar den gamla mallen. Bowlby använde uttrycket trygg bas om en tillgänglig anknytningsperson som gör utforskande möjligt. Begreppet ska inte läsas som att varje stödjande relation automatiskt skriver om gamla mönster.

När förståelse inte får bli självanklagelse

Att känna igen ett mönster säger inget om ditt värde och bestämmer inte din framtid. Mönster kan vara sega, men de kan förändras. När du sätter ord på en upprepning får du bättre möjlighet att välja vad du vill göra nu.

Guiden får framför allt inte användas för att påstå att någon som utsatts för våld, hot eller systematisk kontroll sökte eller valde det som hände. Ansvaret ligger hos den som använder våld eller kontroll. Ett band kan bli svårt att bryta när skada växlar med försoning, vilket beskrivs under traumaband. Att något i relationen kändes bekant gör inte den utsatta ansvarig. En stark, ängslig dragning till kontakt som är svår att få kan också vara ett mönster att förstå med varsamhet, inte ett bevis på skuld. Du kan läsa mer under ängslig anknytning.

Att rita om kartan

Att upptäcka ett mönster förändrar det inte automatiskt, men det gör det möjligt att jämföra den gamla kartan med den terräng du befinner dig i nu. Du kan fråga: Vad väntar jag mig ska hända? Vad har faktiskt hänt? Vad behöver jag veta innan jag agerar? Om du väntar dig att bli övergiven kan ett sent svar kännas som början på ett avsked och påverka om du söker mer kontakt eller drar dig undan. Det gör dig inte ansvarig för hur någon annan handlar. Det visar bara vilken del av din egen reaktion du kan försöka påverka.

Nya erfarenheter kan successivt rita om kartan. Det kan handla om relationer där människor svarar på andra sätt än du förväntade dig, där oenighet inte följs av bestraffning och där stöd finns kvar även efter en konflikt. En enskild erfarenhet behöver inte förändra gamla förväntningar, men återkommande erfarenheter kan göra det lättare att se fler möjliga vägar än den gamla kartan visade.

Kunskapsstatus

Repetitionstvång är Freuds psykoanalytiska begrepp från 1920. Den ursprungliga kopplingen till en postulerad "dödsdrift" används inte som en etablerad psykologisk förklaring i dag. Begreppet kan beskriva upplevelsen av att ett smärtsamt mönster återkommer, men det anger inte varför upprepningen sker och är varken en mätt mekanism eller en diagnos. Anknytningsteorins inre arbetsmodeller och schemateorins tidiga maladaptiva scheman är delvis överlappande sätt att förstå hur tidigare erfarenheter kan påverka förväntningar och tolkningar i nya relationer. De är inte samma teori och förklarar inte varje upprepning. Guiden erbjuder därför en möjlig förståelseram, inte en fastställd orsakskedja.

Källor

• Freud, S. (1920). Beyond the Pleasure Principle (Bortom lustprincipen).
• Bowlby, J. (1973). Attachment and Loss, Vol. 2: Separation. Basic Books.
• Bowlby, J. (1988). A Secure Base. Basic Books.
• Young, J. E., Klosko, J. S., & Weishaar, M. E. (2003). Schema Therapy: A Practitioner’s Guide. Guilford Press.