Mönster i hur vi knyter an, söker närhet och hanterar separation i nära relationer.
Den som väntar i timmar på ett svar och tolkar tystnaden som att bli övergiven känner anknytningssystemet larma, även när faran inte är verklig. Mönstren beskrivs här som strategier som en gång var begripliga, inte som diagnoser. Den som vill kan börja med självskattningen om anknytningsstil.
Så använder du den här kategorin: Känn igen din rörelse mot eller bort från närhet och läs om hur trygghet kan byggas över tid.
Att vrida ner anknytningssystemet: betona självtillit, hålla avstånd och nedvärdera närhetens betydelse för att slippa behöva andra.
Ett anknytningsmönster där närmande och rädsla riktas mot samma person – den som ska ge skydd är samtidigt källan till larm.
Hoppets konstrukt i anknytningsforskningen: trygg funktion hos vuxna med svår uppväxt, ofta via en sammanhängande berättelse och korrigerande relationer.
Att vrida upp anknytningssystemets volym: protest, ständig bevakning av relationen och intensivt bekräftelsesökande tills den andre svarar.
Bowlbys kärnbegrepp: inre mallar av det egna värdet och andras tillgänglighet som filtrerar hur relationer uppfattas och förutsägs.
Beteenden som ska framtvinga kontakt eller reaktion när anknytningssystemet larmar – täta meddelanden, provocerad svartsjuka, hot om uppbrott man inte menar.
Anknytningsforskningens referensmönster: bekvämlighet med både närhet och självständighet, och tillit till att avbrott i kontakten går att reparera.
Ett anknytningsmönster där känslomässig distans, självtillit och deaktiverat anknytningssystem dominerar.
Ett anknytningsmönster präglat av rädsla för övergivande, stark närhetsönskan och hyperaktiverat anknytningssystem.