Mönster i hur vi knyter an, söker närhet och hanterar separation i nära relationer.
Att vrida ner anknytningssystemet: betona självtillit, hålla avstånd och nedvärdera närhetens betydelse för att slippa behöva andra.
Ett anknytningsmönster där närmande och rädsla riktas mot samma person – den som ska ge skydd är samtidigt källan till larm.
Hoppets konstrukt i anknytningsforskningen: trygg funktion hos vuxna med svår uppväxt, ofta via en sammanhängande berättelse och korrigerande relationer.
Att vrida upp anknytningssystemets volym: protest, ständig bevakning av relationen och intensivt bekräftelsesökande tills den andre svarar.
Bowlbys kärnbegrepp: inre mallar av det egna värdet och andras tillgänglighet som filtrerar hur relationer uppfattas och förutsägs.
Beteenden som ska framtvinga kontakt eller reaktion när anknytningssystemet larmar – täta meddelanden, provocerad svartsjuka, hot om uppbrott man inte menar.
Anknytningsforskningens referensmönster: bekvämlighet med både närhet och självständighet, och tillit till att brott i kontakten går att reparera.
Ett anknytningsmönster där känslomässig distans, självtillit och deaktiverat anknytningssystem dominerar.
Ett anknytningsmönster präglat av rädsla för övergivande, stark närhetsönskan och hyperaktiverat anknytningssystem.