Systematiska tankefällor som färgar hur vi tolkar oss själva och världen.
Att tolka händelser och sig själv i absoluta, svartvita kategorier utan gråskalor.
När att ha fel känns som ett existentiellt hot – och varje diskussion därför blir en strid som måste vinnas.
Stelbenta inre regler om hur man själv och andra "borde" vara – som skapar skuld inåt och bitterhet utåt.
Att avfärda positiva erfarenheter och beröm som undantag, artighet eller tur – så att de "inte räknas".
Att använda känslan som bevis för hur verkligheten är: "Jag känner det, alltså är det sant."
Att förvandla enskilda beteenden till globala identitetsomdömen: inte "jag gjorde ett misstag" utan "jag är en idiot".
Att automatiskt föreställa sig det värsta möjliga utfallet och behandla det som sannolikt.
Två motsatta feltolkningar av den egna makten: antingen vilar allt på mig (omnipotens) eller spelar inget jag gör någon roll (hjälplöshet).
Att fastna vid en enda negativ detalj och filtrera bort allt annat, tills detaljen färgar hela upplevelsen.
När slutsatsen är vald i förväg och tänkandet blir dess advokat – belägg söks, vägs och tolkas så att man landar där man ville.
Att ta personligt ansvar – och skuld – för händelser som ligger utanför ens kontroll.
Att mäta allt som händer mot en inre rättvisemåttstock – och fastna i bitterhet när verkligheten inte dömer som den "borde".
Tendensen att tillskriva framgångar den egna förmågan och misslyckanden omständigheterna – självkänslans tysta bokföring.
Personaliseringens spegelbild: att förlägga hela orsaken till egna känslor och problem hos andra.
Att behandla egna negativa förutsägelser som etablerade fakta – framtiden känns redan avgjord.
Att utan egentliga belägg vara övertygad om vad andra tänker – oftast något negativt om en själv.
Breda, djupt rotade livsteman om en själv och andra – formade när centrala känslomässiga behov inte möttes – som färgar tolkning, känsla och val långt upp i vuxenlivet.
Att dra universella slutsatser – "alltid", "aldrig", "ingen" – utifrån en enda händelse.