Dissociation

Att gå upp så helt i en bok, film eller uppgift att tid, rum och självmedvetande tillfälligt faller bort – den vardagliga änden av det dissociativa kontinuumet.

Det kliniska vardagsspråket om inre "delar" – sidor av en själv med egna känslor, behov och strategier – använt som arbetsmodell i flera terapiformer.

Känslan av att vara främmande för sig själv – som att betrakta sina egna tankar, känslor eller sin kropp utifrån, "som i en film".

Känslan av att omvärlden är overklig – dimmig, platt eller kulissartad, som betraktad genom en glasskiva.

Avbrott i den normala integrationen av medvetande, minne, identitet och perception – från vardagligt "zona ut" till kliniska tillstånd.

Minnesluckor för självbiografiskt material – ofta kring svåra händelser – som går utöver vanlig glömska.

Dissociation under själva den traumatiska händelsen: tiden saktar ner, kroppen går på autopilot, det som sker känns overkligt eller betraktas utifrån.

Teorin att personligheten efter svår traumatisering delas upp i en vardagsdel som driver livet vidare och en eller flera traumadelar som bär det som hände.