Existentiellt försvar

När ansvaret späds ut i gruppen tills ingen enskild bär det – alla var med, ingen var ansvarig.

Att flytta upphovsmannaskapet till en auktoritet, regel eller order – "jag följde bara policyn" – så att den egna handlingen inte känns som ens egen.

Att i tanke och språk frånta andra deras fulla mänsklighet – "dom", siffror, kategorier – så att empatin och den moraliska bromsen slutar gälla dem.

Den ofta outtalade tron på en makt – en person, läkare, partner eller institution – som vakar över en och ytterst kommer att gripa in.

Att språkligt sanera det skadliga – "kollateralskada", "omstrukturering", "vi går skilda vägar" – tills handlingen inte längre låter som det den är.

Att undvika frihetens ångest genom att förlägga författarskapet till det egna livet någon annanstans – till omständigheter, andra människor, "jag hade inget val".

Att få det egna övertrampet att krympa genom att ställa det bredvid något värre – "andra gör mycket värre saker".

Att fly frihetens ångest genom att lämna över ratten – till inre "måsten" som inte går att ifrågasätta, eller till konventionen: man gör som man gör.

Att tona ner, betvivla eller låta bli att titta på den skada man bidrar till – "det skadar ju ingen på riktigt".

Banduras samlingsnamn för de mekanismer som selektivt kopplar ur den inre moraliska bromsen, så att man kan handla mot sina egna värderingar utan att fördöma sig själv.

Att göra det skadliga godtagbart genom att klä det i ett gott syfte – "för den goda sakens skull" – så att handlingen väcker stolthet i stället för skuld.

Religiös kamp under påfrestning – känslan av att vara straffad eller övergiven av Gud, tvivel och slitningar med det religiösa sammanhanget – ett mönster som i forskningen följs av sämre mående.

Att möta påfrestning genom en trygg relation till det heliga – välvillig omtolkning, andligt stöd, samarbete snarare än överlämnande – ett mönster som i forskningen följs av bättre anpassning.

Försvar mot existentiell isolering genom att lösa upp gränsen mellan jag och du – att gå upp i en partner, en grupp eller en ledare.

Terror management-teorins andra pelare: självkänslan som ångestbuffert – att sträva efter värde enligt världsbildens måttstockar för att hålla dödsmedvetandet på avstånd.

Att göra offret eller omständigheterna till handlingens egentliga orsak – "hon fick skylla sig själv", "läget krävde det".

Den omedvetna övertygelsen att man själv är undantaget – att döden, åldrandet och vanliga mänskliga begränsningar gäller andra.

Teorin att vetskapen om den egna döden driver människor att söka skydd i kulturella världsbilder och självkänsla – och att försvara dem när döden görs påtaglig.

Att försvara sin kulturella världsbild hårdare – belöna de egna, döma avvikare strängare – när döden gjorts påtaglig.