Skam- och skuldfamiljen: de självmedvetna känslor som många andra försvar är organiserade för att slippa.
Att rikta hård kritik mot någon annan kan vara ett sätt att slippa den egna skammen för en stund – om någon annan görs liten behöver jag inte vara det. Vi lutar oss mot skillnaden mellan skam, att jag är fel, och skuld, att jag gjorde fel, eftersom handlingar går att reparera. Här beskrivs mönstren med försiktighet, för skam växer i tystnad och krymper när den delas.
Så använder du den här kategorin: Känn igen vart skammen tar vägen hos dig och läs om vägar som gör känslan hanterbar i stället för farlig.
Skamkompassens utåtriktade pol: skammen exporteras som förakt, hån eller raseri – om någon annan görs liten slipper jag vara det.
Skamkompassens självattackpol: skammen vänds inåt till självförakt och underkastelse – "jag är värdelös, förlåt att jag finns".
En inre upplevelse av att vara en bluff trots yttre framgång – övertygelsen att man lurat sig fram och en gång ska bli avslöjad.
Stolthet har två ansikten: en som vilar på konkret ansträngning och en som blåser upp hela självet för att hålla skammen på avstånd.
Föregripande rädsla att misslyckas eller bli negativt bedömd i en utvärderande situation – en spänning som skärper i lagom dos men låser och får en att dra sig undan när den blir för stark.
Tangneys distinktion mellan två sätt att må dåligt över sig själv: skammens "jag ÄR fel", som dömer hela personen, och skuldens "jag GJORDE fel", som pekar på en handling.
Nathansons modell över de fyra riktningar skam tar när den inte kan kännas och släppas: att dra sig undan, attackera sig själv, attackera andra eller undvika känslan helt.
Skamkompassens tillbakadragandepol: att krympa, tystna och försvinna ur kontakt när skammen träffar – impulsen att inte synas förrän faran är över.
Skamkompassens undvikandepol: att hålla skammen borta ur medvetandet genom perfektion, status, humor, distraktion eller bedövning – fasaden som motbevis.