När högtiden väcker försvaren

Det finns en värk som ofta kommer redan dagarna före. En vag oro inför middagen, inför rummet, inför alla som ska samlas. Sedan tonen vid bordet – något som skaver under det artiga. Och tystnaden i bilen på vägen hem, när ingen riktigt orkar säga vad som hände. Det är ingen slump att det blir så just vid en högtid. En högtid samlar på ett litet utrymme allt som brukar ligga utspritt: höga förväntningar, gamla familjeroller, många timmar nära varandra och känslor du annars håller på avstånd.

När försvaren går igång där är det inte ett tecken på att något är fel med dig. Det är precis vad försvar är till för. De skyddar dig när det blir för mycket på en gång. Det betyder inte att de alltid hjälper – men det betyder att du inte är trasig för att de slår till.

Varför just högtider väcker försvaren

Mycket av trycket kommer från bilden av hur det "ska" vara. Den varma, hela, skrattande samlingen. Den bilden är en form av idealisering, och ju högre den sätts, desto längre blir fallet när verkligheten inte når upp. Besvikelsen är inte ett mått på att din familj är sämre än andras. Den är ett mått på avståndet mellan bilden och dagen.

Sedan finns rummen själva. Många glider tillbaka in i gamla roller i samma stund de kliver in i barndomshemmet – den lillasyster som blir tillrättavisad, den son som plötsligt känner sig tolv år igen. Det kallas regression, och det sker ofta utan att man märker det. Lägg till för lite sömn, mer alkohol än vanligt och fler timmar tätt inpå varandra, så blir stubinen kortare för alla. Då får också krav och undandragande-dansen bränsle: en söker kontakt och vill ha mer, en annan drar sig undan, och båda blir mer av sitt om de inte hejdar det.

Och så det som inte syns. Den tomma stolen efter någon som inte längre är med. Ensamhet mitt i ett fullt rum, den särskilda sorten som gör ont just för att alla andra verkar ha det du saknar. Högtiden lovar gemenskap, och ibland är det löftet som gör frånvaron tydligast.

Känslorna under irritationen

Det är lätt att fastna i de vassa replikerna, i vem som sa vad och vems tur det var att diska. Men under irritationen ligger nästan alltid något mjukare. Sorg över det som aldrig blev, över den närhet du önskat men inte fått. Skam över att inte räcka till, över att inte känna det man tror att man borde känna en sådan dag. Avund mot dem som verkar ha det enklare. Ilskan är ofta lättare att bära än det som ligger under – den ger något att rikta sig mot, medan sorgen bara gör ont.

Att börja känna efter vad som ligger under den första, snabba reaktionen löser inte allt på en gång, men det förändrar ofta hur hård man behöver vara mot andra. Guiden om känslan under känslan går varsamt igenom hur du kan göra det.

Att möta det själv

Du kan inte styra hur de andra är. Men du kan göra något med ditt eget tryck innan det går ut över någon.

• Sänk bilden. Du behöver inte sikta på den perfekta högtiden. En tillräckligt god dag, med plats för att det skaver ibland, är ett mål du faktiskt kan nå.
• Namnge det du känner. Att sätta ord på vad som rör sig inombords tar lite av laddningen ur det. Verktyget benämna känslan hjälper dig att gå från diffust obehag till något du kan möta.
• Var snäll mot dig själv. Tonen du har mot dig inombords spiller över på alla andra. Självmedkänslepausen är en kort paus där du får vara på din egen sida.
• Sätt en gräns du själv råder över. Du kan bestämma hur länge du stannar och vad du går med på, utan att kräva att de andra ändrar sig. Att alltid foga sig är undfallenhet, och den kostar mer än den smakar i längden.
• Planera in en paus. En promenad, en stund på balkongen, ett ärende. Att veta att andningshålet finns gör det lättare att stå kvar i rummet.

Att möta det tillsammans

Det mesta avgörs i hur något sägs, inte i vad. Några sätt att hålla kontakten även när det skaver:

• Börja mjukt. Hur en mening inleds avgör ofta hur den tas emot. En mjuk start – utan anklagelse i första andetaget – gör att den andra kan lyssna i stället för att gå i försvar.
• Bekräfta innan du svarar. Att visa att du hört den andra, även om du inte håller med, sänker tonläget för båda. Validering är inte att ge upp sin ståndpunkt, det är att göra plats för den andras.
• Ta paus med returbiljett. När det hettar till får man gå ifrån – men säg när man kommer tillbaka. En time-out som inte är ett avbrott utan en kort andhämtning skyddar både dig och samtalet.
• Reparera efteråt. Att det blev fel är inte slutet. Det viktiga är vad som händer sedan. Guiden om att reparera kontakten visar hur ett litet närmande kan väga upp en stor spricka.
• Var generös mot andras försvar. Den som hugger till är oftast själv rädd eller ledsen under ytan. Du behöver inte ta allt som personligt – ibland är det den andras skydd som talar, inte hela sanningen om dig.

När det är mer än högtidsstress

Det mesta av det här går att laga. Friktion, en sårad ton, ett gräl som reds ut – det hör till att vara nära varandra. Men ibland är det inte friktion. Om det är ett mönster av att gång på gång bli kontrollerad, nedtryckt eller liten, om det skaver på ett sätt som följer med långt efter att högtiden är slut, då handlar det om något annat. Texterna om manipulation och kontroll går igenom skillnaden mellan det som skaver och det som skadar.

Och om högtiden river upp en tyngre sorg eller en ensamhet som inte släpper när vardagen kommer tillbaka, behöver du inte bära det ensam. Vårdcentralen är en väg in, och på sidan om var du hittar hjälp finns fler. Att be om hjälp är inte att misslyckas med högtiden. Det är att ta sig själv på allvar.

Källor

• Gross, J. J. (2015). Emotion Regulation: Current Status and Future Prospects. Psychological Inquiry, 26(1), 1–26.
• Gottman, J. M. & Silver, N. (1999). The Seven Principles for Making Marriage Work. Crown.