Hur otrygg anknytning läker

Det finns en berättelse om läkning som är lätt att tycka om och svår att lita på. Den lyder ungefär så här: någon växer upp med en hård eller kärlekslös start, bär den otryggheten in i vuxenlivet, går igenom något – en relation, en terapi, en insikt – och kommer ut på andra sidan som trygg. Trauma in, trygghet ut. Berättelsen är tilltalande därför att den lovar att det förflutna kan göras ogjort. Problemet är att forskningen om förtjänad trygghet inte riktigt säger det, och att de delar av berättelsen som stämmer är mer intressanta än de delar som inte gör det. Den här texten handlar om själva vägen – vad som tycks bära förändringen från ett otryggt mönster mot trygg funktion – och om att hålla den ärlig.

Att förändring är möjlig är inte i fråga. Det grundfyndet är robust. Människor som börjat i ängslighet, i undvikande eller i det desorganiserade mönstret kan utveckla relationer och ett föräldraskap som i studier fungerar i nivå med dem som varit trygga hela vägen. Frågan är inte om utan hur – och det är där den vanliga berättelsen behöver göras om.

Den hederliga reservationen först

Det mesta vi vet om förtjänad trygghet kommer från en metod som mäter den retrospektivt. I Adult Attachment Interview kodas en person som "earned secure" när hen kan berätta sammanhängande och reflekterande om en barndom som låter svår. Bedömningen vilar alltså på hur barndomen återges i vuxen ålder, inte på vad som faktiskt observerades då den pågick. Och just där öppnar sig en spricka.

När Glenn Roisman och kollegor 2002 prövade saken mot data som samlats in löpande genom uppväxten visade det sig att de retrospektivt "förtjänat trygga" inte hade varit otrygga som spädbarn. Tvärtom fick de bland det allra bästa föräldraskapet i ett högriskurval. Med andra ord: de minns sin barndom som hårdare än den såg ut för en utomstående iakttagare. Till det kommer att klassningen rör på sig med humöret – i studier där man inducerar nedstämdhet glider fler personer in i "förtjänat trygg"-fållan, ett klassiskt utslag av humörkongruent minne, att ett mörkare sinnestillstånd plockar fram mörkare minnen. Den retrospektiva versionen av earned security mäter alltså delvis något annat än den utger sig för att mäta. Den fångar lika mycket en berättarstil i nuet som en faktisk resa från otrygghet.

Det betyder inte att förändring är en illusion. Det betyder att den enkla läsningen – "de var otrygga, blev läkta, och minns sin svåra start korrekt" – inte håller för just den grupp som definierats genom minnet. Vad forskningen faktiskt visar är något mer modest och samtidigt mer användbart: att förmågan att hålla ihop sin historia hänger samman med trygg funktion i nuet. Det är den tråden som är värd att följa.

Det som ändå håller: tre saker värda att lita på

Trots reservationen finns det en fast kärna. För det första fungerar de förtjänat trygga, hur de än kommit dit, lika väl som de genomgående trygga när man mäter känsloreglering och relationer i nuet. Tryggheten är funktionellt verklig även om vägen dit är svårare att kartlägga än berättelsen lovar. För det andra förutsäger en trygg anknytning bättre utfall i terapi – i en sammanställning av flera studier (Levy och kollegor 2018) hängde trygghet före behandling samman med större förbättring efteråt, vilket talar för att förmågan att luta sig mot en hjälpande relation är en del av själva läkningsmekaniken. Och för det tredje, det mest grundläggande: Bowlbys ursprungliga idé om inre arbetsmodeller som reviderbara. Modellerna är inga slutna avgöranden. De skrivs om av erfarenhet livet igenom, om än trögare ju äldre de blir. Det är den teoretiska grunden för att en otrygg start aldrig är en dom.

Vägen, så långt vi kan urskilja den

Om man lägger ihop det som bär – koherent berättande, en hjälpande relation, reviderbara modeller – framträder konturen av en väg. Inte ett program med steg, utan tre saker som tycks samverka.

Att göra historien berättbar. Det som AAI mäter, bortom själva klassningsbråket, är koherens: förmågan att tala om det svåra utan att vare sig dränkas i det eller vifta bort det. Det är ingen tillfällighet att just den förmågan följer med trygg funktion. Att kunna säga "det här hände, det kändes så här då, och så här ser jag på det nu" är inte att försköna det förflutna – det är att få det att sluta styra inifrån. En berättelse som hänger ihop kan bäras. En som inte gör det bär i stället den som har den. Det är därför arbetet med den egna historien återkommer som en tråd i läkningen, oavsett om det sker i terapi, i ett expressivt skrivande eller i samtal med någon som orkar lyssna.

Att kunna se sinnet bakom beteendet. Den näraliggande förmågan brukar kallas mentalisering – att tolka det egna och andras beteende utifrån de inre tillstånd, avsikter och känslor som ligger bakom, och som inte alltid är vad de ser ut att vara. Den som kan stanna upp och tänka "min partner svarade kort, kanske är hen trött och inte på väg att lämna mig" gör något annat än den som låter det gamla larmet avgöra. Mentalisering är inte en medfödd gåva utan en förmåga som växer i relationer där någon mött ens inre med nyfikenhet snarare än med dom. Den kan tränas, och en stor del av det som händer i bra terapi är just det: att i sällskap med en annan lära sig hålla flera tolkningar i luften samtidigt, i stället för att gripa den mest skrämmande.

En trygg bas att utgå från. Ingen av de två första sker i ett vakuum. De växer i en relation som tål dem. En partner vars pålitlighet långsamt motbevisar den gamla modellen, en vän som finns kvar efter ett gräl, en terapeut som blir en plats man kan återvända till – det är i sådana relationer som rädslan för övergivande får ny information att gå på. Förändringen sker inte därför att någon förklarar att de gamla modellerna är fel, utan därför att en levande erfarenhet av reparation upprepas tillräckligt många gånger för att börja väga tyngre än historien. Att reparera ett avbrott och se att det går att laga är, i förlängningen, samma mekanism som en gång byggde trygg anknytning hos den som fick den gratis – bara senare i livet.

Varför den enkla berättelsen lockar – och vad den missar

"Trauma blir läkt trygghet" är lockande därför att den är ren. Den har en före-bild och en efter-bild och en pil emellan. Men den missar två saker som forskningen pekar på. Den ena är att minnet av starten inte är ett tillförlitligt mått på hur svår starten var – Roismans fynd gör att vi bör vara försiktiga med att läsa en mörk barndomsberättelse som ett facit över vad som faktiskt hände. Den andra är att förändringen sällan är en händelse. Den är ett arbete som mäts i år snarare än i veckor, ofta med kvarstående sårbarhet kvar i bakgrunden – tryggheten kan vara fullt verklig och ändå kosta mer att hålla uppe under press än den gör för den genomgående trygge. Att veta det är ingen pessimism. Det är det som gör att man inte tappar modet när ett gammalt larm slår till igen mitt i en relation som i övrigt fungerar. Larmet betyder inte att ingenting förändrats. Det betyder att man känner igen det nu, och kan välja att inte lyda det.

Hur säker är kunskapen?

Två lager behöver hållas isär. Att människor med en svår start kan utveckla trygg funktion i vuxen ålder är väl underbyggt, liksom att koherent berättande, mentalisering och korrigerande relationer hänger samman med den funktionen. Men den specifika konstruktionen "earned secure", så som den definieras retrospektivt via AAI-narrativ, är empiriskt skakig: Roisman och kollegor visade att den gruppen inte var otrygg som spädbarn och att klassningen påverkas av humör vid intervjutillfället. Slutsatsen är inte att förändring är en myt – tvärtom – utan att vi bör beskriva den utan att luta oss mot den enkla "trauma till trygghet"-berättelsen. Vägen finns. Den går via en berättelse som börjar hänga ihop, via förmågan att se sinnet bakom beteendet, och via relationer där reparation gång på gång visar sig möjlig. Det är mindre dramatiskt än miraklet – och betydligt mer pålitligt.

Källor

• Bowlby, J. (1969/1982). Attachment and Loss, Vol. 1: Attachment. New York: Basic Books.
• Main, M. & Hesse, E. (1990). Parents' Unresolved Traumatic Experiences Are Related to Infant Disorganized Attachment Status. I M. T. Greenberg, D. Cicchetti & E. M. Cummings (red.), Attachment in the Preschool Years (s. 161–182). Chicago: University of Chicago Press.
• Mikulincer, M. & Shaver, P. R. (2007). Attachment in Adulthood: Structure, Dynamics, and Change. New York: Guilford Press.
• Roisman, G. I., Padrón, E., Sroufe, L. A. & Egeland, B. (2002). Earned-Secure Attachment Status in Retrospect and Prospect. Child Development, 73(4), 1204–1219.
• Levy, K. N., Kivity, Y., Johnson, B. N. & Gooch, C. V. (2018). Adult attachment as a predictor and moderator of psychotherapy outcome: A meta-analysis. Journal of Clinical Psychology, 74(11), 1996–2013.