Kontrollfelslutet i vardagen

Tänk dig en regulator med ett enda reglage, från noll till allt. Noll betyder "jag rår inte över något här", allt betyder "det här hänger helt på mig". Det märkliga är hur sällan vi landar i mitten där sanningen brukar ligga. I praktiken fastnar reglaget oftast i något av ändlägena, och vilket av dem säger förvånansvärt lite om hur mycket du faktiskt kan göra. Det säger mest något om hur du har lärt dig att läsa din egen makt. Det är detta läsfel psykologin kallar kontrollfelslutet, och det har två ansikten som vid första anblick ser ut att vara varandras motsatser men som visar sig vara samma feljustering.

Det första ansiktet skruvar reglaget mot allt. Det andra skruvar det mot noll. Det är värt att titta på dem var för sig, för de känns helt olika inifrån, innan vi ser vad de har gemensamt.

Det överskattande ansiktet: allt vilar på mig

Vid det här ansiktet glider reglaget mot allt utan att du märker det. Kollegans dåliga humör blir något du borde ha förekommit. Stämningen vid middagsbordet blir din att hålla uppe. Att ett projekt drar ut på tiden blir ett tecken på att du inte räckte till, fast tolv andra faktorer drog åt sitt håll. Du kan inte riktigt sjukanmäla dig, för en del av dig är övertygad om att allt rasar utan dig. Inifrån känns det inte som överdrift. Det känns som ansvarstagande, som att vara den vuxna i rummet.

Den som lever här bär en ständig låg beredskap, en känsla av att hålla ihop saker som egentligen inte är ens att hålla ihop. Andras känslor läses som arbetsuppgifter. När någon i närheten mår dåligt blir den första rörelsen inte "vad kan ha hänt hos hen" utan "vad gjorde jag, vad missade jag". Det är en variant nära släkt med personaliseringen, men kontrollfelslutet handlar mindre om att ha orsakat det förflutna och mer om en upplevd plikt att styra det som pågår just nu. Skillnaden låter liten men formar olika sorters slit. Den ena grubblar över skuld, den andra håller andan inför nästa sak som kan gå snett om vakten släpps.

Det går att fråga sig varför någon skulle hålla fast vid en så tung position. Svaret är att den ger något i utbyte. Om allt beror på mig är världen åtminstone styrbar i princip, och en styrbar värld är mindre skrämmande än en där goda saker kan rämna av skäl jag inte rår på. Överskattningen byter alltså trygghet mot börda. Den slipper den verkligt obekväma insikten att mycket av det vi håller kärast vilar på faktorer utanför vår kontroll. Priset står att läsa i utmattningen och i relationer där andra successivt görs passiva, eftersom det inte finns något syre kvar åt deras ansvar när någon redan andas in allt.

Det underskattande ansiktet: inget jag gör spelar roll

Det andra ansiktet skruvar reglaget åt motsatt håll, ner mot noll. Här är grundtonen inte beredskap utan grå uppgivenhet. Du söker inte tjänsten, för det är ändå kört. Du tar inte upp saken igen, för det leder ändå ingenstans. Du röstar inte, tränar inte, hör inte av dig, för vad skulle det förändra. Det centrala är att detta inte upplevs som en tolkning. Det känns som realism, som att se klart, och det är just därför det är så svårt att se igenom inifrån. En överskattning kan man ibland skämmas över. En underskattning bär ofta nykterhetens mask.

När detta ansikte hårdnar och brer ut sig tippar det över i maktlöshet, känslan att kopplingen mellan handling och utfall har brustit, att handtagen saknar fäste. Och här finns ett verkligt forskningsfält under, inte bara en pedagogisk kategori. Inlärd hjälplöshet beskriver hur en passivitet som uppstod i en situation där handling faktiskt inte hjälpte kan följa med ut ur den situationen och färga av sig på områden där det visst går att påverka. Men bilden av varför detta sker har vänts upp och ner under det senaste decenniet, och den omkastningen är så avgörande för hur underskattningen ska förstås att den förtjänar en egen artikel. Den finns att läsa i När inget jag gör spelar roll, som följer hur den hjälplösa polen byggs och hur den kan byggas om.

Det viktiga att hålla fast vid här är att underskattningen också ger något i utbyte, precis som sin motsats. Den som inget kan göra kan heller inte klandras för något, och slipper dessutom den specifika risken att försöka och misslyckas. Att aldrig sträcka sig efter dörren är ett sätt att aldrig behöva känna den slå igen. Underskattningen byter på så vis handlingskraft mot ett slags frikännande. Det är en tröst, men en dyr sådan, eftersom samma energisparläge som är klokt inför det orubbliga gärna slår på även framför dörrar som faktiskt står på glänt.

Två ansikten, samma feljustering

Det som gör kontrollfelslutet till ett enda mönster snarare än två är att samma person ofta pendlar mellan ansiktena, ibland samma dag. Föräldern som tar fullt ansvar för ett vuxet barns mående tills det vänder i ett tvärt "det är ändå ingen idé, hen lyssnar aldrig". Medarbetaren som bär hela teamets resultat på sina axlar tills överbelastningen tippar över i en stum känsla av att ingenting hen gör räcker. Pendlingen avslöjar att det inte handlar om hur mycket makt situationen erbjuder, utan om en svårighet att vila i det mellanläge där makten faktiskt finns. Ytterlägena är på sätt och vis enklare. Allt eller inget kräver ingen löpande bedömning. Mitten gör det, varje gång.

För verkligheten ligger nästan alltid i det obekväma mellanrummet. Du kontrollerar dina egna handlingar och nästan ingenting annat helt och hållet. Du påverkar däremot en hel del, ofta mer än underskattningen tror och mindre än överskattningen kräver. Och du behöver handla ändå, utan garanti för utfallet. Att kunna stå i det mellanrummet, att skilja inflytande från kontroll, är en av psykologins mest robusta friskfaktorer. Det är ingen slump att båda ändlägena kostar. Det överskattande driver mot utmattning och skuld, det underskattande mot passivitet och nedstämdhet, och båda hindrar det kalibrerade handlandet som faktiskt biter.

Att läsa av reglaget rätt

Det går inte att tänka sig ur ett kontrollfelslut med en bra föresats, lika lite som man kan bestämma sig för att se en synvilla rätt. Men man kan börja ställa frågor som tvingar reglaget att visa var det egentligen ska stå. Det uppslag som beskriver mönstret föreslår en sortering i tre fält, och poängen med en sådan är att den synliggör mittenläget som annars försvinner. Vad kontrollerar jag verkligen, alltså mina egna handlingar. Vad påverkar jag, alltså det mesta i någon grad. Och vad styr jag inte alls. Båda ansiktena slarvar med just den sorteringen. Överskattningen lägger det opåverkbara i den första högen. Underskattningen lägger det påverkbara i den sista.

Bortom själva sorteringen ser de två ansiktena olika prövningar framför sig, och det är värt att vara konkret om vilken som är vems. För den som lutar mot överskattning ligger experimentet i att lämna över något litet och sedan se efter om världen står kvar utan ens vakt. Den upptäckten är ofta lika lättande som den är obehaglig. För den som lutar mot underskattning ligger det i motsatt riktning, i att granska själva beviset för att inget spelar roll genom att utföra en enda avgränsad handling och avläsa dess faktiska utfall. Underskattningen lever nämligen på att aldrig samla in data som kan motsäga den. En enskild handling med ett synligt resultat är det som börjar skriva om förväntan, inte ett argument.

Det finns en gräns där detta upphör att vara ett tankefel att kalibrera. Ibland är det opåverkbara verkligt och stort, och då är maktlösheten ingen feljustering utan en korrekt avläsning av en värld som faktiskt har stängt sina dörrar. Socioekonomisk utsatthet, sjukdom, byråkratiska processer som inte går att påskynda. Att kalla en sådan känsla för ett tankefel vore att lägga ansvaret för villkoren på den som bär dem. Skillnaden mellan att skruva ner ett reglage som borde stå högre och att läsa av ett reglage som faktiskt står lågt är hela skillnaden mellan ett kontrollfelslut och ett klarögt erkännande av maktens gränser.

Spegelbilden som inte tas upp här

Kontrollfelslutet handlar om hur mycket av makten du tillskriver dig själv. Det finns ett närliggande men skilt mönster som handlar om vart du förlägger skulden, och det är värt att inte blanda ihop dem. När ansvaret för det som går fel konsekvent placeras hos andra, "det är ditt fel att jag mår så här", rör vi oss in i skuldbeläggningens territorium, personaliseringens utåtriktade spegel. Den kan se ut som underskattning, eftersom den som skuldbelägger ofta framställer sig som styrd av andras handlingar. Men den frågan, om var orsaken sitter snarare än hur stor den egna makten är, har sin egen logik och förtjänar att följas på sin egen sida.

När det är mer än en svacka

För de flesta är kontrollfelslutet en återkommande feljustering snarare än ett ständigt grundläge, och att lära sig läsa reglaget rätt kommer långt. Men när överskattningen driver en självutplånande ansvarstagande och en utmattning som inte vill släppa, eller när underskattningen stelnat till en passivitet och nedstämdhet som färgar de flesta områden i livet, kan det vara värt att söka stöd. Den hjälplösa polens väg in i depression är väl beskriven, och den svarar bra på beteendeaktivering och KBT, som arbetar både med handling och med hur motgångar förklaras. Vårdcentral eller företagshälsovård är en rimlig första kontakt, för unga elevhälsan eller en ungdomsmottagning, och 1177 ger vägledning.

Kunskapsstatus

Kontrollfelslutet är ett verkligt, mätt tankefel. Det ingår i de instrument som forskare som Covin och kollegor utvecklat för att fånga systematiska kognitiva förvrängningar. Däremot hör det inte till de tio klassiska tankefällor som blivit mest kända, utan till den bredare kognitiva modell Aaron Beck grundlade och till den senare instrumentutvecklingen. Som sammansatt dubbelkonstrukt är det knappt beforskat i sig, men dess två poler ansluter till väl belagda fält, kontrollupplevelse och inlärd hjälplöshet. En sak att hålla i minnet är att faktoranalyser av den här sortens distorsioner ofta inte håller isär de enskilda förvrängningarna som rena, separata storheter. De tenderar att spegla allmän psykisk belastning snarare än en specifik mekanism, vilket manar till viss försiktighet med hur skarpt mönstret ska tecknas.

Källor

• Beck, A. T. (1976). Cognitive Therapy and the Emotional Disorders. International Universities Press.
• Covin, R., Dozois, D. J. A., Ogniewicz, A., & Seeds, P. M. (2011). Measuring cognitive errors: Initial development of the Cognitive Distortions Scale (CDS). International Journal of Cognitive Therapy, 4(3).