När triangulering väcker försvar

"Jag har hört vad som hände", säger en vän. Mer behövs inte. Du vet inte exakt vad vännen har hört, vilka detaljer som saknas eller om orden ens var avsedda att föras vidare. Ändå börjar du redan formulera ett svar.

När en konflikt går genom andra kan försvaret få en ovanlig uppgift. Det ska inte bara skydda dig i ett samtal. Det försöker skydda dig inför en krets där du kanske inte vet vilka som har hört berättelsen, vilken version de har fått eller vad de tror om dig.

I stunden: brådskan att förklara sig

En första impuls kan vara att fråga vem som har sagt vad och ringa alla som kan ha hört. Du kanske börjar ge bakgrunden innan någon har bett om den. Ilskan kan komma snabbt: Varför frågade ingen mig? En annan reaktion är att tystna, lämna samtalet eller tänka att inget du säger ändå kommer att spela någon roll.

Reaktionerna kan se motsatta ut, men båda kan vara försök att få tillbaka handlingsutrymme. Den som förklarar allt försöker påverka hur andra uppfattar det som hänt. Den som drar sig undan försöker slippa andras reaktioner. Inget av svaren visar vem som har rätt i den ursprungliga konflikten.

Det gäller också hur reaktionen kan tolkas av andra. En höjd röst kan läsas som skuld. Tystnad kan läsas som medgivande. Ett noggrant svar kan kallas bortförklaring. De slutsatserna kan kännas övertygande, men en reaktion är inte ett säkert svar på vad som hände.

Försvaret vet inte var gränsen går

I ett direkt samtal vet du åtminstone vem du talar med. När en berättelse har gått vidare kan uppgiften bli obegränsad: rätta varje detalj, hos varje möjlig mottagare, också i framtida samtal du ännu inte känner till.

Det är en omöjlig uppgift. Du kan inte svara på ord du inte har hört eller kontrollera hur nästa person återger ditt svar. Ändå kan kroppen och tankarna reagera som om det finns en förklaring som löser allt, om du bara formulerar dig tillräckligt väl.

Här kan vanmakt och aktivitet leva sida vid sida. Du gör mer och mer, men det blir inte tydligare vad som faktiskt behöver besvaras.

Inför nästa möte: du kommer in i ett samtal som kanske inte finns

Nästa gång du träffar de andra kan du börja läsa av rummet innan någon har sagt något. Två personer som tystnar kanske nyss talade om dig. En kort hälsning kanske betyder att någon tagit sida. En utebliven fråga kanske känns som att domen redan är klar.

Ibland stämmer en sådan aning. Ibland gör den inte det. Problemet är ovissheten. När du inte vet vad som sagts kan varje liten signal framstå som ett tecken på att andra har tagit ställning. Du förbereder svar, undviker vissa ämnen eller väljer att inte komma.

Det betyder inte att vaksamheten är ett personlighetsdrag. Vaksamheten kan vara bunden till just den här kretsen och just det som hänt. Samtidigt kan den börja påverka relationer där ingen ännu har bett dig försvara något.

Över tid: försöken att motbevisa kan ta allt större plats

Om mönstret upprepas kan du samla meddelanden, gå igenom gamla samtal och återberätta samma händelse för fler personer. En del gör det för att hålla fast vid vad de själva vet. En del hoppas hitta den detalj som slutligen får alla att förstå.

En avgränsad anteckning för egen klarhet kan hjälpa. Ett obegränsat bevisarkiv kan däremot hålla dig kvar i den sociala berättelse du försöker komma fri från. Frågan "vem är jag för de andra?" får då större plats än "hur vill jag leva och relatera nu?"

Det kan också bli svårare att söka stöd. Du kanske är rädd att ännu ett samtal ska uppfattas som att du försöker samla människor på din sida. Men att söka stöd är inte automatiskt ombudsrekrytering. Du kan be någon lyssna utan att be personen kontakta, pressa eller stänga ute någon annan.

Den viktiga skillnaden mellan känsla och slutsats

Du kan känna dig avvisad utan att veta vad varje person tänker. Du kan känna dig omtalad utan att veta den exakta formuleringen. Känslan behöver inte förnekas för att slutsatsen ska hållas öppen.

"Jag märker att jag väntar mig att de redan har bestämt sig. Jag vet att en sak har återberättats. Jag vet ännu inte vad var och en tänker."

Den sorteringen hjälper dig att undvika två ytterligheter: att avfärda oron och att låta den avgöra vad alla andra tror.

Välj ett begränsat svar

Verklighetsförankring kan hjälpa dig att skriva tre korta rubriker: det jag hört direkt, det någon har återberättat och det jag befarar. Bestäm sedan om någon bestämd relation är viktig nog för ett klargörande.

Ett begränsat svar kan vara: "Jag vet inte vilken version du har hört. Om du undrar över min del får du gärna fråga mig direkt." Du behöver inte lägga till hela historien. Om personen inte vill fråga har du ändå klargjort samtalsvägen.

Att inte kontakta alla är inte samma sak som att ge upp sanningen. Det är att sätta en gräns för hur mycket av ditt liv som ska styras av en publik du inte kan se.

När ramen om ömsesidigt försvar blir fel

Om andra återkommande används för att kontrollera vem du träffar, förmedla hot, samla information eller isolera dig socialt ska situationen inte beskrivas som en vanlig konflikt där alla har samma möjlighet att göra annorlunda. Då behöver du utgå från trygghet och ditt eget handlingsutrymme, inte från kravet att bemöta varje person direkt.

En förklaring till att någon sökte stöd får inte bli en ursäkt för att använda andra mot dig. Samtidigt behöver du inte fastställa ett dolt motiv för att säga nej till att delta.

När det börjar bära

Självobservation gör det möjligt att märka försvaret utan att skämmas för det: "Nu vill jag skriva till alla." Mellan impulsen och handlingen kan du fråga vilken enda relation som faktiskt behöver ett svar.

Det som börjar bära är inte att alla ändrar uppfattning. Det är att den okända kretsen får mindre makt över ditt nästa steg.

Kunskapsstatus

Studier om upplevd emotionell invalidering visar att människor kan reagera olika på validerande och invaliderande svar. Ett kort experiment av Kuo och kollegor bär inte en bestämd kedja från triangulering till försvar eller långvarig vaksamhet. Gibbs klassiska arbete beskriver hur värderande, kontrollerande eller tvärsäker kommunikation samvarierade med mer försvar i smågruppssamtal. Det visar inte en modern kausal mekanism och gäller inte specifikt triangulering.

Artikelns uppdelning i stunden, inför nästa möte och över tid är därför en försiktig redaktionell syntes av möjliga erfarenheter när ovisshet och socialt avvisande upprepas. Den är inte en prognos, och den avgör inte sanningen i den ursprungliga konflikten.

Källor

• Zielinski, M. J., & Veilleux, J. C. (2018). The Perceived Invalidation of Emotion Scale (PIES): Development and psychometric properties of a novel measure of current emotion invalidation. Psychological Assessment, 30(11), 1454–1467.
• Kuo, J. R., Fitzpatrick, S., Ip, J., & Uliaszek, A. (2022). The who and what of validation: An experimental examination of validation and invalidation of specific emotions and the moderating effect of emotion dysregulation. Borderline Personality Disorder and Emotion Dysregulation, 9, 15.
• Gibb, J. R. (1961). Defensive communication. Journal of Communication, 11(3), 141–148.