Att bli uppdelad – idealiserad och sedan devalverad

Det fanns en tid då du var det bästa som hade hänt.

Du minns hur det kändes att bli sedd så. Att någon log åt dina sämsta skämt som om de var de bästa. Att dina egenheter, sådant du själv brukade be om ursäkt för, plötsligt var det vackraste hos dig. Du satt på en piedestal du inte hade bett om, och det var nästan svindlande att stå där, men det var också den varmaste plats du känt.

Och så, en dag utan tydlig gräns, var du inte det längre. Värmen byttes mot en kyla du inte kunde härleda till något du gjort. Det som nyss var charmigt blev nu ett fel. Goda minnen skrevs om framför dina ögon till bevis på något du aldrig menat. Du letade efter dagen det vände och hittade ingen.

Den här guiden handlar om att bli uppdelad, om att gå från idealiserad till devalverad i en annan människas blick, sedd från din sida av det. Den vilar mot klyvning, mekanismen som gör växlingen möjlig, och bär en mening hela vägen: du var densamma på piedestalen och i fallet. Det är inte ett verktyg för att diagnostisera den andra, och om det du varit med om är våld, hot eller kontroll hör du hemma i en text med en helt annan hållning – den kommer vi till.

Du blev inte en annan människa över en natt

Det är frestande att leta efter felet. Vad gjorde jag på tisdagen som gjorde mig oälskbar på onsdagen? Frågan utgår från att förändringen skedde i dig, att du verkligen sjönk från perfekt till värdelös på den tid det tar att vakna. Men ingen människa gör den resan över en natt. Du sov, du vaknade, du var densamma.

Det som växlade var inte ditt värde utan den andras förmåga att hålla gott och ont om dig på samma gång. I klyvning delas bilden av en människa i två rena halvor, en helt god och en helt ond, för att den blandade, ljumma sanningen om en hel person känns olidlig att bära. Du flyttades inte nedför en skala. Du flyttades mellan två fack, och båda facken var hela tiden där.

Pisksnärten – att vara två personer i någons ögon

Själva skadan ligger inte i att bli nedvärderad. Den ligger i kontrasten, i att ha varit upphöjd först. Att en främling tycker illa om dig är en sak. Att gå från någons bästa till någons sämsta, om samma dig och hos samma blick, är en helt annan – en sorts pisksnärt rakt genom självbilden.

Den gör något särskilt med verkligheten. När en människa som sett dig så klart nu ser dig så mörkt, och båda blickarna gäller dig, börjar du tvivla på vilken som var den sanna. Kanske var idealiseringen lögnen och kylan sanningen. Kanske tvärtom. Det yrselframkallande är att du inte längre vet vilken version av dig själv du ska tro på, för någon du litade på höll dem båda, fast aldrig samtidigt.

Idealiseringen var aldrig riktigt om dig

Det gör ont att läsa, men det är också en befrielse: piedestalen var aldrig riktigt om dig. Idealiseringen såg inte din faktiska, blandade person utan en perfekt gestalt som lades över dig. Den intensiva, alltuppslukande inledningen, det som ofta beskrivs som love bombing, riktades mot en bild, inte mot människan du är när du är trött, sur eller bara vanlig.

Och eftersom du aldrig kunde vara den perfekta bilden var fallet inbyggt från början. Förr eller senare gör en hel människa något en idealgestalt inte får göra: blir besviken, tar plats, har en dålig dag. I det ögonblicket spricker bilden, och det som inte rymdes i den goda halvan flyttas över till den onda. Devalveringen är inte en ny, sannare bedömning av dig. Den är samma oförmåga att se dig hel, fast nu från andra hållet.

Sorgen att förlora den glänsande versionen av dig själv

Här finns en sorg som är svår att tala om, för den låter självupptagen och är det inte. När du förlorar den andras kärlek förlorar du också den version av dig själv som levde i deras blick, den glänsande, mest älskvärda du. Den fanns bara där, i deras ögon, och nu finns den ingenstans.

Att sörja den känns nästan skamligt, för den var ju inte sann. Men saknaden är äkta ändå. Det är fullt mänskligt att sakna att ha varit någons bästa, även när man vet att piedestalen var ett slags fängelse. Den saknaden är en del av varför det är så svårt att gå. Det är inte bara personen som drar, utan den du fick vara hos dem.

Frestelsen att jaga tillbaka till piedestalen

Det starkaste suget är ofta inte efter personen utan efter att bli sedd så igen. Du minns exakt hur det kändes på toppen, och en del av dig är säker på att om du bara säger rätt sak, ber tillräckligt mycket om ursäkt eller blir tillräckligt bra, så vänder blicken tillbaka. Du jagar inte en relation. Du jagar din egen återupprättelse.

Det är här växlingens kraft sitter. När värme och kyla kommer oförutsägbart från samma person blir banden ibland starkare, inte svagare, vilket är mekanismen bakom traumaband. De goda stunderna lyser klarare mot den mörka bakgrunden, och systemet lär sig att jaga nästa glimt av piedestalen som om livet hängde på den. Att veta att suget är mekaniskt gör det inte mindre verkligt, men det kan göra det mindre till en dom över dig.

Inifrån den som delar upp känns det inte som en växling

Det är lätt att läsa allt detta som ett porträtt av en kall, beräknande människa. Det är det inte. Den som klyver upplever sällan att den växlar. Inifrån känns varje fas som sanningen: när du är god ser de en god människa, helt och hållet, och de menar det. När bilden vänder ser de en ond, och de menar det lika mycket. Det är inte en strategi som riktas mot dig utan en allt-eller-inget-värld som de själva lever fångna i.

Bakom klyvningen finns ofta ett inre som inte tål blandningen, där en enda besvikelse hotar att smitta hela bilden och en hel person med både fel och förtjänster är för farlig att hålla i ett stycke. Det förklarar inte bort vad du gick igenom, och det är inte ditt jobb att läka. Men det är skillnaden mellan ondska och oförmåga, och den skillnaden ställer dig inte tillbaka på piedestalen. Den befriar dig bara från att tro att fallet var en sann mätning av ditt värde.

När frånvaron av en motberättelse är tecknet, inte tvivelsskälet

Den här guiden talar om vanliga, smärtsamma växlingar mellan idealisering och devalvering. Den talar inte om våld, hot eller systematisk kontroll, och den får aldrig användas för att avfärda den som lever med det. Om någon styr, skrämmer eller kränker dig är det inte ett mönster du behöver väga rättvist från alla håll. Då är din egen upplevelse skäl nog att söka skydd.

Och tvärtemot hur det kan kännas: att du inte sitter med en prydlig, balanserad motberättelse om den andra är inget tecken på att du överdriver. Den som varit djupt utsatt har sällan en jämn redogörelse där bådas fel vägs lika. Frånvaron av en motberättelse är där ofta själva tecknet, inte ett skäl att tvivla på dig själv. Det här ska kännas som ett skydd, inte som ett krav på att vara rättvis mot den som skadade dig.

Kunskapsstatus

Klyvning är ett kliniskt begrepp (Klein, Kernberg) om oförmågan att hålla gott och ont i samma bild samtidigt. Mekanismen är väletablerad i objektrelationsteorin – beskrivningen av MOTTAGARENS upplevelse (pisksnärten) är tolkande, ett sätt att förstå en vanlig erfarenhet, inte en diagnos av den andre.

Klyvning beskrevs av Melanie Klein och utvecklades senare av Otto Kernberg inom objektrelationsteorin, och vilar som mekanism på en lång klinisk tradition. Beskrivningen i den här guiden, av mottagarens upplevelse och av pisksnärten i att vara två personer i någons ögon, är däremot tolkande. Den är ett sätt att förstå en vanlig och verklig erfarenhet, inte en diagnos av den andra och inte en mätning. Dynamiken där oförutsägbar växling kan stärka ett band beskrivs av Donald Dutton och Susan Painter som traumatisk bindning, och anknytningens roll i hur vi dras tillbaka till det bekanta även när det skaver är kartlagd av Mario Mikulincer och Phillip Shaver.

Källor

• Klein, M. (1946). Notes on some schizoid mechanisms. International Journal of Psycho-Analysis, 27, 99–110.
• Dutton, D. G., & Painter, S. (1981). Traumatic bonding. Victimology, 6, 139–155.
• Mikulincer, M., & Shaver, P. R. (2007). Attachment in Adulthood. Guilford Press.