Hopp är inte önsketänkande

"Jag hoppas att det löser sig." Meningen kan betyda två helt olika saker. För den ena är den startskottet på en rörelse – hen söker jobbet, hör av sig, prövar en väg och sedan nästa. För den andra är den en plats att stanna på – ett sätt att slippa söka, slippa höra av sig, slippa möta att det kanske inte löser sig av sig självt. Samma ord, motsatta funktioner. Den här guiden handlar om hur man skiljer dem åt, och varför skillnaden spelar roll just när det är svårt.

Tre delar som gör hopp till mer än en önskan

Psykologen C. R. Snyder formulerade en modell som ger skillnaden en konkret form. Äkta hopp består enligt honom av tre delar som samverkar. Först ett mål värt att gå mot. Sedan minst en upplevd väg dit – en föreställning om hur det skulle kunna gå till. Och slutligen agens, känslan av att själv kunna och vilja gå den vägen. Det är när alla tre finns på plats som hoppet blir en drivkraft snarare än en stämning. Målet ger riktning, vägen gör målet tänkbart, och agensen sätter dig i rörelse.

Det avgörande är att hoppet i den meningen inte är passivt. Det är inte att luta sig tillbaka och vänta på det goda, utan att luta sig framåt mot det. Och just därför bär det genom motgång: när den första vägen visar sig stängd letar den hoppfulla efter en annan, i stället för att överge målet. Uthålligheten kommer inte ur att man tror att allt ska gå bra, utan ur att man tror att det finns fler vägar än den som nyss tog slut.

Önsketänkande: målet utan vägarna

Ta nu bort två av de tre delarna. Kvar blir ett mål man längtar efter – men ingen upplevd väg dit och ingen känsla av egen möjlighet att påverka. Det är ungefär där önsketänkandet bor. "Det ordnar sig nog" utan att något görs för att ordna det. Skillnaden mot hopp är inte hur stark känslan är, utan vad den är kopplad till. Önsketänkandet låter önskan ersätta bedömningen och behöver därför inga vägar – det önskade utfallet behandlas redan som det sannolika.

Här ligger en förväxling som är lätt att göra, för på ytan låter de lika. Båda riktar blicken mot något efterlängtat som ännu inte är nått. Men hoppet rymmer osäkerheten – det vet att utfallet inte är givet och söker därför vägar – medan önsketänkandet avskaffar osäkerheten i förväg och kan därför sitta still. Ett enkelt test är att fråga vad personen gör. Den som hoppas på jobbet söker det. Den som önsketänker om jobbet väntar på att det ska dyka upp.

När hoppet bär – och när det behöver riktas om

För det mesta är hopp en tillgång. Det motverkar uppgivenhet, håller motivationen uppe och hänger samman med bättre problemlösning och uthållighet. Så länge det finns minst en väg kvar och en känsla av att den går att gå, är hoppet adaptivt – det är bränslet som gör att man fortsätter pröva när det går trögt.

Men samma drivkraft kan fästa vid ett mål som inte längre går att nå. Då vänds hoppet mot sig självt. Det som var en framåtrörelse blir en passiv väntan – man håller fast vid att det stängda ska öppnas, och just det fasthållandet blockerar två saker som behöver hända. Det blockerar rädslan och sorgen som hör till att släppa taget, och det blockerar omställningen, att rikta om kraften mot något som faktiskt går att påverka. Att hoppas på det omöjliga kan kännas som lojalitet mot målet, men fungerar som en broms.

Att rikta om hoppet är därför inte ett svek mot det, utan ett sätt att vårda det. När ett mål visar sig stängt finns alltid frågan vart kraften ska ta vägen i stället. Ibland mot ett nytt, nåbart mål. Ibland, när själva situationen inte går att ändra, mot meningen i det svåra – det som meningsfokuserad coping arbetar med: att omforma vad det betyder och vad som fortfarande bär, utan att förneka att det är tungt.

Hur säker är kunskapen?

Två saker hör till ärligheten här. Snyders hoppteori har ett etablerat mätinstrument och replikerade samband mellan hopp och uthållighet, problemlösning och välbefinnande – mål–vägar–agens-modellen är inte bara en bild utan en mätbar konstruktion. Så långt vilar bilden på god grund. Men den praktiska gränsen i den här guiden – var adaptivt hopp slutar och en fasthållande väntan börjar – är en klinisk bedömning, inte en experimentellt fastlagd tröskel. Det finns ingen mätare som säger när ett mål blivit omöjligt. Den värderingen görs av personen själv, ofta långsamt och sällan utan sorg. Modellen är en karta över vad hopp består av, inte ett facit över när det är dags att släppa.

Vad du kan ta med dig

Tre saker. För det första: pröva känslan mot Snyders tre delar – finns det ett mål, en väg och en känsla av egen möjlighet, eller bara en önskan? För det andra: när en väg stängs är frågan inte om du ska ge upp målet, utan vilka andra vägar som finns – det är ofta där hoppet vinns eller förloras. För det tredje: om inga vägar längre finns och inga går att skapa, är det inte uppgivenhet att rikta om hoppet. Det är att låta det fortsätta vara en drivkraft i stället för en plats att fastna på.

Källor

• Snyder, C. R. (2002). Hope Theory: Rainbows in the Mind. Psychological Inquiry, 13(4), 249–275.
• Lazarus, R. S. (1991). Emotion and Adaptation. New York: Oxford University Press.