När tänkandet skyddar självet

Det finns två stora kartor över hur tänkandet går fel. Den ena ritades i terapirummet: Aaron Beck och David Burns katalogiserade kognitiva förvrängningar – övergeneralisering, mentalt filter, allt-eller-inget-tänkande – som vanemässiga fel i informationsbehandlingen, vilka vidmakthåller nedstämdhet och ångest. Den andra ritades i den psykodynamiska traditionen: försvarsmekanismer som bortträngning och rationalisering, där tänkandet inte bara råkar gå fel utan gör det i en bestämd riktning – för att skydda något. Länge beskrevs de som väsensskilda: "kalla" misstag mot "varma" motiverade manövrar. Socialpsykologins forskning om motiverat tänkande tyder på att det snarare är samma landskap, kartlagt från två håll.

Kunda: motivationen arbetar i kulisserna

I en inflytelserik översikt argumenterade Ziva Kunda (1990) för att våra önskningar sällan dikterar slutsatser direkt – vi kan inte tro vad som helst, för tänkandet måste kännas rimligt även för oss själva. I stället arbetar motivationen i kulisserna: den styr vilka minnen som blir tillgängliga, vilka belägg vi söker upp, hur länge vi letar och hur hårda beviskrav vi ställer. Thomas Gilovich har sammanfattat asymmetrin i två frågor: den som vill tro något frågar "kan jag tro det här?" och nöjer sig med första bästa stöd, medan den som inte vill tro frågar "måste jag tro det här?" och granskar tills ett kryphål hittas. Inifrån upplevs båda som helt vanligt, förnuftigt tänkande. Det är just därför det fungerar.

Självgynnande bias: ett försvar i siffror

Det mest belagda exemplet är hur vi förklarar framgång och motgång. Lyckas vi, beror det på skicklighet. Misslyckas vi, beror det på otur, omständigheter eller andra. Metaanalyser (Mezulis m.fl., 2004) visar att mönstret är ett av socialpsykologins mest robusta fynd – och, talande nog, att det försvagas vid depression. Funktionen är exakt den som psykodynamiken tillskriver försvar: att skydda självkänslan. Här möts traditionerna i samma punkt. Det labbet kallar självgynnande bias skulle en psykodynamiker kalla självkänsloreglering, och det Beck-traditionen ser som ett attributionsfel är ur funktionsperspektivet ett skydd.

Rationalisering är motiverat tänkande med annat namn

Tydligast är släktskapet mellan rationalisering – att hitta godtagbara skäl för det man redan gjort, känner eller vill göra – och Kundas motiverade resonerande. Vardagen är full av det:

• Den som bestämt sig för en dyr bil "researchar" – men läsandet avslutas lagom när tillräckligt många positiva omdömen samlats.
• En studie som kritiserar den egna yrkesgruppen granskas metodologiskt sönder – en som kritiserar en annan grupp accepteras vid rubriken.
• "En sen kväll till gör inget" – hälsoinformation viktas efter vad man vill fortsätta göra.
• Efter en konflikt minns man sina egna repliker som rimligare än de var – minnet samarbetar med självbilden.

Skillnaden mellan traditionerna är mest var de letat: Beck och Burns mötte mönstren kliniskt, hos människor vars tankefel ofta vänds mot dem själva, medan socialpsykologerna mätte friska försökspersoner vars tankefel mest talar för dem själva. Samma maskineri, olika riktning.

Varför uppdelningen ändå spelar roll

Alla tankefel är inte varma. Trötthet, tumregler och ren ovana producerar kalla fel som rättas så fort någon påpekar dem. Det varma felet känns igen på motståndet: när en korrigering inte bara känns fel utan obehaglig, är det ofta för att den hotar något – självbilden, ett beslut, en relation. Det förklarar också varför andras tankefel är så lätta att se och de egna så svåra: vi har ingen motivering investerad i andras slutsatser.

Vad kan man göra?

• Leta efter din egen motivering. Fråga inte bara "stämmer det här?" utan "vad vill jag ska vara sant här – och vad skulle det kosta mig om motsatsen stämde?". Kostnaden pekar ut var tänkandet är som minst fritt.
• Asymmetritestet. Skulle du godta beviset om det pekade åt andra hållet? Om svaret är nej har du hittat dina dubbla beviskrav.
• Överväg motsatsen. Att aktivt formulera det bästa argumentet för den slutsats man inte vill dra är en av få strategier som minskat bias i experiment.
• Självobservation över tid. Skriv ner skäl och förutsägelser innan utfallet är känt. Papper rationaliserar inte i efterhand – det gör minnet.

Målet är inte att misstro allt eget tänkande. Motiverat tänkande är universellt och ofta harmlöst. Men att veta att tanken ibland arbetar för självet snarare än för sanningen – och att den aldrig flaggar när den gör det – är skillnaden mellan att ha sina försvar och att ledas av dem.

Källor

• Kunda, Z. (1990). The Case for Motivated Reasoning. Psychological Bulletin.
• Burns, D. D. (1980). Feeling Good: The New Mood Therapy. New York: William Morrow.
• Gilovich, T. (1991). How We Know What Isn't So. New York: Free Press.
• Mezulis, A. H., Abramson, L. Y., Hyde, J. S. & Hankin, B. L. (2004). Is There a Universal Positivity Bias in Attributions? Psychological Bulletin.