Personlighetsorganisation: hur försvar bildar mönster

Människor använder inte försvar slumpmässigt. Den som intellektualiserar gör det i konflikter, i sorg och på semestern. Den som hanterar besvikelse med devalvering gör det mot chefer, partners och sig själv. Med tiden bildar favoritförsvaren ett mönster som färgar hela sättet att möta världen. Psykoanalytikern Nancy McWilliams gav i Psychoanalytic Diagnosis (1994) den mest lästa kartan över de mönstren: karaktärsstilar förstådda som försvarssignaturer.

Två frågor, två axlar

McWilliams beskriver personlighet utifrån två oberoende frågor. Den första: hur skyddar sig personen – vilka försvar dominerar? Svaret ger stilen. Den andra: hur genomgripande är mönstret – hur tidiga är försvaren och hur mycket av verklighetskontakten kostar de? Svaret ger organisationsnivån, en svårighetsdimension som bygger vidare på Otto Kernbergs arbete. En person kan alltså ha en tvångsmässig stil på neurotisk nivå eller en narcissistisk stil på borderlinenivå – stil och djup är olika saker.

Tre nivåer av organisation

• Neurotisk nivå: stabil identitet, god verklighetsförankring och förmåga att betrakta sina egna reaktioner utifrån. Försvaren är av mognare slag – bortträngning, intellektualisering, rationalisering. Lidandet är ofta avgränsat: ett symtom, ett område av livet.
• Borderlinenivå: ett mellanområde (inte synonymt med diagnosen borderline/EIPS) där klyvningsbaserade försvar dominerar – klyvning, idealisering och devalvering, projektiv identifikation. Självbilden och relationerna svänger mellan ytterligheter, men verklighetsprövningen håller.
• Psykotisk nivå: under tillräcklig belastning sviktar gränsen mellan inre och yttre. Försvaren är de mest verklighetskostsamma – psykotisk förnekelse, förvrängning, vanföreställningsprojektion.

Nivåerna är en dimension, inte tre lådor. De flesta rör sig längs den: under svår stress glider nästan alla mot grövre försvar, och i trygghet mot finare.

Stilarna: sex försvarssignaturer

Stilarna känns igen på vilket försvar som bär huvudansvaret:

• Paranoid tyngdpunkt – projektion. Det oacceptabla i det egna inre upplevs komma utifrån. Grundtonen blir vaksamhet och misstro.
• Depressiv tyngdpunkt – introjektion. Kritik och förluster vänds inåt, och det som gick fel blir bevis på det egna felet. Grundtonen är självanklagelse snarare än anklagelse.
• Narcissistisk tyngdpunkt – idealisering och devalvering. Människor (inklusive en själv) blir storartade eller värdelösa i takt med att en bräcklig självkänsla behöver stöd.
• Tvångsmässig tyngdpunkt – isolering av affekt och ogörande. Känslan skiljs från tanken. Ordning, kontroll och tänkande går före upplevande.
• Hysterisk (histrionisk) tyngdpunkt – bortträngning och regression. Känslor uttrycks intensivt och dramatiskt, samtidigt som detaljer, samband och innebörder försvinner ur medvetandet.
• Schizoid tyngdpunkt – tillbakadragande till fantasin. När närhet blir överväldigande är reträtten till en rik inre värld det främsta skyddet.

Tyngdpunkter, inte fack

Här krävs en tydlig markering: detta är beskrivning, inte diagnostik. Alla människor använder alla försvar. Stilarna är tyngdpunkter längs kontinuum – var någons försvar tenderar att samlas under belastning – inte kategorier som människor tillhör. De flesta känner igen sig i två eller tre stilar samtidigt, och det är väntat, inte ett fel i läsningen. En stil säger ingenting om vem personen är, vad den kan eller hur den kommer att handla. Den säger något om formen på personens skydd.

Varför kartan hjälper – och var den slutar

Kartans värde ligger i två saker. Den första är självkännedom: enskilda försvar är svåra att se inifrån, men ett mönster är lättare att känna igen i efterhand – och den som vet att introjektion är hennes signatur kan börja fråga sig om självanklagelsen den här gången är information eller vana. Den andra är terapival: olika tyngdpunkter svarar på olika bemötande. McWilliams ägnar stora delar av sin bok åt just detta – samma terapeutiska hållning som lugnar en depressiv tyngdpunkt kan kännas kvävande för en schizoid, och den varsamma ärlighet som bygger förtroende vid paranoid tyngdpunkt är verkningslös utan tålamod med misstron.

Gränserna är lika viktiga. Kartan kommer ur klinisk tradition och fallbeskrivningar, inte ur randomiserade studier. Tillförlitligheten i bedömningarna är lägre än för symtomdiagnoser, och kulturella variationer i vad som räknas som "mycket" eller "avvikande" är dåligt kartlagda. Och som all psykologisk kunskap kan den missbrukas: den som använder stilarna för att etikettera kollegor och expartners har vänt verktyget åt fel håll. Kartan är ritad för att läsas med blicken inåt.

Källor

• McWilliams, N. (1994). Psychoanalytic Diagnosis: Understanding Personality Structure in the Clinical Process. New York: Guilford Press.
• Kernberg, O. F. (1984). Severe Personality Disorders: Psychotherapeutic Strategies. New Haven: Yale University Press.