Dubbelbindningen – när varje väg ut förlorar

Du sitter med telefonen i handen och vet inte vad du ska göra med den. Du vill ringa en nära vän och säga det högt, bara för att höra hur det låter utanför ditt eget huvud. Men du har lovat att inte tala om relationen med någon. Så du lägger ifrån dig telefonen. Och tystnaden gör dig ensammare, och vänskapen tunnas ut, och du känner att du borde ha sagt något för länge sedan.

Tidigare på dagen blev du ombedd att vara mer närvarande. Så du stannade kvar, du var där, du frågade hur dagen hade varit. Och då blev du kritiserad för att tränga dig på. När du i stället var upptagen och borta blev du saknad och efterlängtad. Du försöker räkna ut vad som efterfrågas. Du hittar inget svar som håller mer än en stund.

Och så kommer meningen som låser allt: "Du borde ha förstått." Som om det fanns ett facit du skulle ha läst, fast ingen någonsin visade dig var det stod.

Det här mönstret har ett namn. En dubbelbindning är inte ett gräl och inte otur. Det är en situation där varje väg ut förlorar, där motsägelsen inte får påpekas, och där du inte kan lämna fältet. Innan vi går in i det vill jag säga det som hela texten vilar på, och vi säger det redan nu så att du bär det med dig. Förvirringen du känner är inte ett fel i din uppfattning. Den är ett friskt sinnes korrekta svar på signaler som är byggda för att inte gå ihop. En karta som beskriver ett landskap som inte finns gör dig vilse, inte galen.

Strukturen som gör att varje drag förlorar

Begreppet dubbelbindning formulerades av Gregory Bateson tillsammans med Don Jackson, Jay Haley och John Weakland i en uppsats från mitten av 1950-talet. De beskrev en kommunikation byggd av flera delar som griper in i varandra. Först kommer ett bud: gör X. Sedan kommer ett andra bud på en annan nivå som motsäger det första: men X är också fel, eller, lägg inte märke till att jag just bad om X. Ovanpå detta ligger ett tredje villkor – ett tyst förbud mot att kommentera själva motsägelsen. Och till sist saknas utgången. Du kan inte säga "det här går inte ihop, jag kliver åt sidan", för det finns ingen sida att kliva åt.

Var och en av delarna är hanterbar för sig. Det är när de läggs ovanpå varandra, om och om igen, som fältet sluter sig. Du ombeds "bara säga det rakt ut" – men när du säger det rakt ut river det upp allt, och då lär du dig att talet straffas. Du ombeds läsa behov som aldrig formuleras, och blir ansvarig för att inte ha gissat rätt. Det går inte att lyda budet utan att samtidigt bryta mot det.

Hur det känns inifrån

Det första som händer är att du börjar arbeta hårdare. Du blir noggrannare, mer lyhörd, du försöker förekomma. Det fungerar inte, för problemet ligger inte i din ansträngning utan i att kraven motsäger varandra. Men eftersom du inte får peka på motsägelsen, vänder du i stället uppmärksamheten mot dig själv. Det måste vara något jag missar.

Sedan kommer ursäkterna för saker som aldrig hände. Du ber om förlåtelse för att få lugn, inte för att du gjort fel, och du märker att du inte längre kan skilja de två. Du börjar tvivla på dina egna minnen av enkla samtal. Den här utmattningen har ett släktskap med det Martin Seligman beskrev som inlärd hjälplöshet – tillståndet som uppstår när handling och utfall lossnar från varandra, när ingenting du gör tycks påverka vad som händer. I en senare genomgång vände Seligman tillsammans med Steven Maier på den ursprungliga bilden och föreslog att passiviteten snarare är ett förval, och att det är upplevelsen av kontroll som måste läras in på nytt. Det är en hoppfull omvändning. Maktlösheten du känner är inlärd, och det som är inlärt kan långsamt läras om. Vill du stanna vid just den känslan finns ett eget uppslag om maktlöshet.

Den fångade söker en dörr som inte finns

Inifrån den fångades position pågår en oavbruten sökning efter utgången. Du provar att vara mer öppen, sedan mer återhållsam. Du provar att ge efter, sedan att hålla emot. Till slut gör många det som ser ut som ett nederlag men är en form av vila: du tar på dig skulden. Inte för att den är sann, utan för att en falsk skuld åtminstone går att bära. "Det är mitt fel" är ett påstående med en form och ett slut. Det olösliga har ingen form alls, och att stå kvar i det olösliga är tyngre än att hitta på en orsak och lägga den på sig själv. Det här är inte svaghet. Det är ett sinne som söker fast mark, vilken mark som helst, för att slippa falla. Att foga sig blir en överlevnadsstrategi snarare än ett val – mer om det i uppslaget om undfallenhet.

Den som sätter bindningen, sedd inifrån

Det är frestande att läsa den andra sidan som beräkning. Oftast är den det inte. En dubbelbindning kan sättas helt utan plan, ur ett inre som är olidligt för den som bär det. Tänk dig ett väder som svänger snabbt. I ett soligt läge skickas en sann signal – kom nära, jag behöver dig. När vädret slår om skickas dess motsats, lika sann i sin stund – ge mig luft, du tar för mycket plats. Båda är uppriktiga. Ingen av dem är en lögn. Det som gör mönstret bindande är att skiftet inte får ses, för att se det vore att se något skamfullt hos sig själv: att jag bad om två oförenliga ting och inte kan stå för det.

Därför kommer förbudet mot att kommentera. Det skyddar inte makt i första hand, det skyddar mot en skam som känns outhärdlig. Det gör inte situationen lättare för dig som står i den. Men det förändrar vad det är. Det är inte en fiende som vill se dig lida. Det är ett annat sinne som inte heller hittar ut, och vars enda till synes farbara väg är att låta motsägelsen vara osynlig. Den här guiden handlar om effekten på dig, inte om att fastställa en avsikt – skillnaden mellan de två har ett eget uppslag om avsikt eller effekt.

Den tredje – vännen som blir det förbjudna ämnet

Dubbelbindningen lägger sig sällan bara mellan två. Den drar gärna in en tredje, och allra oftast en nära vän. Här går den ihop med ett äldre mönster: triangulering, där en tredje person blir en bricka i spänningen mellan två. Vännen blir på en gång det du riskerar att förlora och det du förbjuds att använda för att förstå. Du får inte tala med vännen om relationen – men vännen är just den som skulle kunna hjälpa dig att se klart. Så den enda spegel som fanns vänds bort.

Också vännen står i något svårt. Hen ser dig dra dig undan utan att veta varför, känner sig långsamt utstött ur ett sammanhang som förr var självklart, och anar att något pågår som hen inte får veta. Den tredje bär alltså sin egen förvirring. Mönstret skadar inte bara den fångade. Det isolerar tre personer från varandra på en gång, och var och en tror att avståndet är deras eget fel.

När det inte är en dubbelbindning

Här måste vi vara försiktiga, för ett begrepp som förklarar för mycket förklarar till slut ingenting. En enstaka motsägelsefull vecka är inte en dubbelbindning. Människor är inkonsekventa, trötta, motstridiga i sina behov, och det hör till att leva nära någon. Mönstret är något mer specifikt: upprepningen, förbudet mot att namnge den, och avsaknaden av en väg ut. Saknas någon av delarna är det förmodligen något annat.

Det är också värt att skilja dubbelbindningen från gaslighting. Gaslighting är en avsiktlig förvrängning av verkligheten, ett sakta omskrivande av vad som hänt tills du inte längre litar på ditt eget minne. En dubbelbindning behöver inte vara avsiktlig, och den skriver inte om det förflutna. Den handlar om omöjliga val i nuet. De två kan förekomma tillsammans, men de är inte samma sak, och det spelar roll vilket du står i.

Det viktigaste: den här texten är inte ett verktyg för att ställa en diagnos på någon annan eller bygga ett fall mot ett ex. Den är ett sätt att förstå en känsla inifrån. Om du läser detta och tänker på någon som faktiskt utsatts för hot, våld eller systematisk kontroll, så är ramen en annan. Då är frånvaron av en motberättelse ofta inte ett skäl till tvivel utan själva tecknet, och det rätta är att tro den som är utsatt. Ett mönster av motsägelser kan göra ont utan att någon är en skurk. Och kontroll som skadar är verklig oavsett om den någonsin fick ett namn. Båda kan vara sanna. Låt inte den ena bilden radera den andra.

Att börja hitta tillbaka till dig själv

Det du kan göra är inte att vinna spelet, för spelet är konstruerat för att inte gå att vinna. Det du kan göra är att sluta hålla motsägelsen osynlig inom dig själv. Säg den tyst, för dig: "Jag blev ombedd om två saker som inte går ihop." Den meningen löser inte relationen, men den lämnar tillbaka något till dig – din egen klarhet. Och om du minns en enda sak från den här texten, låt det vara denna: din förvirring var aldrig din oförmåga. Den var det rimliga svaret på något som inte gick ihop. Du var inte galen.

Kunskapsstatus

Dubbelbindningen formulerades av Bateson och hans medförfattare 1956, ursprungligen som en orsaksteori om hur schizofreni uppstår. Den etiologin, alltså idén att den här sortens kommunikation skulle orsaka psykossjukdom, har inte fått empiriskt stöd och har övergetts. Det som lever kvar, och som används här, är något annat och mer begränsat: dubbelbindningen som ett deskriptivt kommunikations- och interaktionsmönster. I den betydelsen är den ett etablerat begrepp i klinisk praktik. Den säger ingenting om hur psykisk sjukdom uppkommer, och den är inte en diagnos av någon person. Teorin om inlärd hjälplöshet bygger på upprepad experimentell forskning, men dess överföring till en enskild relation är en tolkning, inte ett bevis. Läs detta som en lins för förståelse, inte som en dom.

Källor

• Bateson, G., Jackson, D. D., Haley, J., & Weakland, J. (1956). Toward a theory of schizophrenia. Behavioral Science, 1(4), 251–264.
• Maier, S. F., & Seligman, M. E. P. (2016). Learned helplessness at fifty: Insights from neuroscience. Psychological Review, 123(4), 349–367.