Självhävdelse

Att lösa konflikten mellan eget behov och omgivningens förväntan utan att offra någondera – ångesten hanteras genom handling i stället för genom att gömmas.

Formas av om tidiga försök att uttrycka behov möttes med respekt, bestraffning eller likgiltighet. Kan tränas upp i vuxen ålder – en av de mest lärbara av de mogna mekanismerna.

DSM-IV:s Defensive Functioning Scale (hög adaptiv nivå). Assertivitetsbegreppet har parallella rötter i beteendeterapin (Wolpe, Alberti & Emmons).

Vad som läses som sund rakhet respektive ohövlighet varierar kraftigt mellan kulturella sammanhang. I mer indirekta kommunikationskulturer kan samma funktion fyllas av andra, mer kontextberoende former.

Självhävdelse är ett moget försvar och saknar därmed plats i McWilliams (1994) stilmatris, där signaturförsvaren är de kostsammare mekanismer en stil organiseras kring – de mogna försvaren säger något om nivå snarare än om stil. En tyngdpunkt i mogna mekanismer som självhävdelse förknippas med neurotisk till frisk organisationsnivå, men förmågan finns i varierande grad inom alla stilar och kan dessutom tränas upp. Beskrivningen är dimensionell: alla använder alla försvar – stilen handlar om tyngdpunkt, inte om att typa människor.

Försvar mäts huvudsakligen på två sätt: självskattning med Defense Style Questionnaire (DSQ-40), som fångar bredare försvarsstilar snarare än enskilda mekanismer, och observatörsskattning med Defense Mechanism Rating Scales (DMRS) utifrån inspelat kliniskt material. En känd paradox begränsar självskattningen: försvar är delvis omedvetna, och den som använder dem mest kan vara sämst på att rapportera dem.