Spelen vi spelar – Bernes mönster för återkommande konflikter

Vissa konflikter känns som att se samma film om och om igen. Repliker­na skiftar lite, men uppläggets skelett är identiskt, och slutet är alltid detsamma. 1964 gav psykiatern Eric Berne det mönstret ett namn i boken Games People Play: ett "spel" – en dold, ofta omedveten sekvens av drag mellan två personer, med en förutsägbar utgång som ger den som spelar en känslomässig utdelning. Utdelningen är sällan det som stod på spel i sak. Den handlar om att få en gammal känsla bekräftad: att vara ett offer, att ha rätt att vara arg, att slippa stå till svars för sitt eget val.

Vad ett spel egentligen är

Ett spel har tre delar, enligt Berne. Först en serie drag som på ytan ser ut som ett vanligt samtal. Sedan en växling, en vändning där tonen plötsligt skiftar och någon känner sig lurad eller sårad. Till sist en utdelning: en känsla båda parter, fast oftast bara en av dem, känner igen som bekant. Poängen med spelet var aldrig det som samtalet handlade om. Poängen var utdelningen hela tiden.

Det är därför spel är så svåra att lösa med logik. Att peka på att lösningen faktiskt fungerar, eller att den andra parten minsann inte gjorde något fel, biter inte. Spelet drivs inte av sakfrågan. Det drivs av behovet av just den känslan, och så länge behovet finns kvar hittar samtalet tillbaka till manuset.

"Varför gör du inte det – Ja men"

Någon lägger fram ett problem. Omgivningen svarar hjälpsamt, ett förslag i taget: "Har du provat att…", "Kan du inte bara…". Var och en avfärdas, snabbt och med gott skäl: "Ja men det har jag redan testat", "Ja men det skulle inte funka för mig", "Ja men du förstår inte hur det är". Till slut ger alla upp, och den som lade fram problemet sitter kvar med det – och med en bekräftelse: ingen kan hjälpa mig, jag är ensam med det här.

Det avslöjande är inte att förslagen var dåliga. Det är att varje förslag avfärdades, oavsett kvalitet. Det säger något om vad poängen faktiskt var. Poängen var aldrig att hitta en lösning. Poängen var att få bekräftat att ingen lösning finns, och att få stanna kvar i rollen som den som ingen kan nå fram till.

Att hoppa ur mönstret, om du känner igen dig i rollen som föreslår lösningar, handlar om att sluta spela din del. I stället för nästa förslag kan du säga något i stil med: "Det låter riktigt jobbigt. Vill du att jag hjälper till att hitta på något, eller vill du mest bli hörd just nu?" Det bryter sekvensen genom att inte gå med på den roll spelet bjuder in dig till.

"Om det inte vore för dig"

Här skylls ett eget uteblivet val på någon annan. "Jag hade kunnat säga upp mig och satsa på det där jag alltid velat, om det inte vore för dig och barnen." "Jag skulle ha rest, läst vidare, vågat – om det inte vore för dig." Ytan är ett missnöje riktat utåt. Under ytan ligger ofta en lättnad som sällan erkänns: att ha någon att skylla på gör det möjligt att aldrig behöva pröva om drömmen faktiskt hade hållit, eller våga den skrämmande möjligheten att man själv, hela tiden, var den som avstod.

Utdelningen är att slippa äga sitt eget val. Så länge någon annan bär skulden för det som inte blev av, behöver den egna rädslan för att misslyckas – eller för att upptäcka att man inte ens ville det där egentligen – aldrig undersökas.

Att hoppa ur mönstret betyder, för den som känner igen sig som spelaren, att ta tillbaka valet: "Jag valde att stanna. Det var mitt beslut, av mina skäl, och jag får känna vad jag känner inför det – utan att lägga det på dig." Det är obekvämt, för det tar bort en bekväm förklaring. Men det öppnar också för en ärligare fråga: vad var det egentligen jag var rädd för?

Hur du känner igen ett spel hos dig själv

Tre signaler brukar gå igen. Den första är repetitionen: samma konflikt, i olika kläder, med samma känsla i slutet varje gång. Den andra är att lösningar studsar av utan att egentligen prövas – ett tecken på att lösningen inte var vad som efterfrågades. Den tredje är utdelningen själv: fråga dig vad du känner när sekvensen är över. Är det en bekant känsla, en du känt förut, i andra sammanhang, med andra människor? Det är ofta spåret till vad spelet egentligen levererar.

Guardrail: en spegel, inte en pekpinne

Det finns en frestelse att vända allt detta utåt: att bestämma att partnern "alltid spelar Ja men" eller att en kollega "kör Om det inte vore för dig hela tiden". Gör inte det. Spelen är mönster du kan lära dig känna igen hos dig själv – i dina egna sekvenser, dina egna utdelningar. De är inte en typologi att sätta på andra människor. Så fort begreppet används för att döma eller kategorisera någon annan har det slutat vara ett självreflektionsverktyg och blivit precis den sortens etikettering det var tänkt att hjälpa dig se förbi.

Det gäller även dig själv i andra riktningen: att upptäcka ett spel hos sig är inte en dom över karaktären. Det är en beskrivning av en inlärd sekvens, en som en gång fyllde en funktion. Att se den är vad som gör det möjligt att välja något annat nästa gång.

Kunskapsstatus

Transaktionsanalysen som helhet, och begreppet "spel" specifikt, är en klinisk, pedagogisk ram från 1960-talet – inte ett empiriskt validerat instrument i modern mening. Den har inte genomgått samma typ av kvantitativ prövning som till exempel kognitiv beteendeterapi. Det som gör den användbar är att den fångar något många känner igen: att vissa konflikter har en förutsägbar form och en förutsägbar utdelning, oavsett vad de handlar om på ytan. Läs den som en lins att pröva, inte som ett facit.

Källor

• Berne, E. (1964). Games People Play: The Psychology of Human Relationships. New York: Grove Press.