Våga det goda – när något bra känns farligt

Det finns en rörelse som är lätt att missa hos sig själv. Något bra händer – ett besked du väntat på, en varm kommentar, en period när livet faktiskt är stilla – och i stället för att öppna dig drar du ihop dig. Du letar efter haken. Du håller glädjen kort, som för säkerhets skull. Den här serien handlar om två rörelser som hör ihop: att bromsa när en impuls drar i dig, och att våga när det som skrämmer är något gott. Det här är guiden om den andra rörelsen.

Varför det goda kan kännas farligt

Det låter bakvänt att behöva skydda sig mot glädje. Men för den som lärt sig att goda stunder brukar följas av fall är det inte bakvänt alls – det är erfarenhet. Om lugnet hemma betydde att något snart skulle brista, eller om varje lyft möttes av ett "flyg inte högre än vingarna bär", lärde sig kroppen att läsa det goda som en utsatt position. Att hålla nere glädjen blir då ett försvar bland andra: det skyddar mot fallhöjden genom att aldrig låta dig lyfta. Skyddet är begripligt. Men priset betalas i just det liv skyddet skulle bevara.

Mönstret har flera ansikten, och två av dem har egna genomgångar. Att reflexmässigt dämpa sin egen glädje innan den hunnit breda ut sig beskrivs i artikeln om glädjeundvikande. Tankefällan som i stället omtolkar det goda så att det inte räknas – "de var bara artiga", "det var tur" – har sitt uppslag i diskvalificering av det positiva. Gemensamt är att båda riktar ett slags emotionellt undvikande mot en känsla som är god, och att ingen av dem är ett beslut – de går i före tanken.

Vad forskningen ser

Rädsla för lycka är inte bara en klinisk iakttagelse, den går att mäta. Paul Gilbert och hans kollegor utvecklade 2012 en självskattningsskala för rädsla för positiva känslor och fann att den hänger tydligt samman med självkritik och med svårigheter att känna igen och sätta ord på det man känner. I Gilberts compassionfokuserade tradition förstås mönstret som format i relationer där det goda inte gick att lita på – den som tidigt fick erfara att värme kunde dras undan bär ofta med sig vaksamheten in i vuxenlivet. Mohsen Joshanloo har konstruerat en egen kort skala för samma rädsla och visat att föreställningar som att lycka följs av fall hänger samman med hur nöjd man skattar sig med sitt liv. Bromsen syns i siffrorna.

I populärpsykologin kallas mönstret ibland "cherofobi". Ordet förtjänar en varning på vägen: det är en vardagsetikett och ingen diagnos, och det finns varken i DSM eller ICD. Skalorna ovan mäter en rädsla och dess samband – de delar inte ut diagnoser, och det gör inte den här guiden heller. Mer om hur säker kunskapen är hittar du under Kunskapsstatus längst ner.

Att våga i praktiken

Att förstå varifrån bromsen kommer lossar den sällan på egen hand. Det som hjälper är träning – i liten skala, i verkliga situationer, hellre ofta än stort. Verktygen nedan bildar en trappa. Börja där du står.

Stanna kvar i det goda. Det minsta steget är att inte lämna det goda när det redan är här: att låta ett beröm, en lyckad dag eller en stunds lugn finnas kvar några andetag längre än reflexen vill. Övningen Låta det goda landa visar hur du gör det konkret, utan att pressa fram något.

Närma dig när rädslan inte passar fakta. Nästa steg är aktivt. När du märker att du vill rygga för något gott, börja med en faktakoll: Är det här farligt på riktigt, eller känns det bara så? Först när rädslan inte stämmer med läget är motsatt handling rätt verktyg – att medvetet göra tvärtemot vad känslan drar åt, i det här fallet att närma dig i stället för att backa. Stämmer rädslan med fakta är den information, inte något att träna bort.

Bygg en trappa mot det du vill. Somligt gott är för stort för ett enda kliv – att ta plats i ett sammanhang, låta en relation fördjupas, tacka ja till det du länge önskat dig. Då hjälper små steg mot det du undviker dig att dela upp klivet i steg som är lagom obekväma, ett i taget.

Håll riktningen med dina värden. Att närma sig det som skrämmer kostar, även när det som skrämmer är gott. Värdekompassen påminner dig om varför det är värt det: Vad i det goda är det som betyder något för dig – närhet, vila, glädje – och vad är du beredd att känna på vägen dit?

Att våga tillsammans

Det goda blir dessutom större och mer utsatt på samma gång när någon annan är med. Varför delad glädje både förstärker och skrämmer utforskar artikeln När glädjen delas. Och att låta någon ge dig något – beröm, hjälp, omsorg – är en egen färdighet med egna hinder, som guiden Att kunna ta emot ägnar sig åt i sin helhet. Båda handlar om samma rörelse som resten av den här guiden, fast med en annan människa i rummet. Det är ofta där det är som svårast att våga, och där det ger mest tillbaka.

När det inte går av egen kraft

Ibland tar övningarna dig en bit, och sedan tar det stopp vid samma tröskel, gång på gång. Det betyder inte att du gör fel. Mönster som lades tidigt – i relationer där det goda drogs undan eller straffade sig – sitter ofta djupare än vad träning på egen hand når, och de behöver mer tid och mer stöd för att röra sig. Terapi är en väg då. Att utforska var rädslan för det goda kommer ifrån, tillsammans med någon som är van att hålla i sådant, kan öppna det som inte gick av egen kraft. En översikt över olika terapiformer och vad de brukar användas till finns under Hitta terapiform.

Kunskapsstatus

Forskningen om rädsla för lycka vilar nästan helt på enkäter och tvärsnitt. Skalorna är validerade – Gilberts Fear of Happiness-skala och Joshanloos Fear of Happiness Scale mäter det de avser att mäta – men tvärsnitt kan inte skilja orsak från verkan. Att rädsla för det goda hänger samman med självkritik och lägre skattad livstillfredsställelse säger inte vad som skapar vad, eller om båda växer ur något tredje. "Cherofobi" är en populäretikett och ingen diagnos – ordet finns varken i DSM eller ICD. Verktygstrappan lånar dessutom sin logik från tekniker som studerats i andra sammanhang, och varje verktygssida redovisar sitt eget evidensläge – att närma sig just det goda som metod är i sig sparsamt studerat. Läs guiden som en karta över ett verkligt, uppmätt mönster och en rimlig väg genom det, inte som en behandling med facit.

Källor

• Gilbert, P., McEwan, K., Gibbons, L., Chotai, S., Duarte, J., & Matos, M. (2012). Fears of compassion and happiness in relation to alexithymia, mindfulness, and self-criticism. Psychology and Psychotherapy: Theory, Research and Practice, 85(4), 374–390.
• Joshanloo, M. (2013). The influence of fear of happiness beliefs on responses to the satisfaction with life scale. Personality and Individual Differences, 54(5), 647–651.