Två närbesläktade overklighetskänslor som ofta uppträder ihop — men de gäller olika delar av upplevelsen.
Känslan av att vara främmande för sig själv – som att betrakta sina egna tankar, känslor eller sin kropp utifrån, "som i en film".
Hela posten →DissociationKänslan av att omvärlden är overklig – dimmig, platt eller kulissartad, som betraktad genom en glasskiva.
Hela posten →Depersonalisation är att JAGET känns overkligt: du betraktar dig själv utifrån, rösten låter inte som din, kroppen känns som en kostym. Derealisation är att VÄRLDEN känns overklig: rummet blir kulissartat, ljud avlägsna, som bakom en glasruta. Båda är dissociativa skyddslägen vid överbelastning — riktningen skiljer: inåt mot självet eller utåt mot omgivningen.