Ordet "gräns" har blivit så vanligt att det ibland används för att klä kontroll i terapispråk. Skillnaden sitter inte i tonläget utan i riktningen — vems beteende regeln handlar om.
Att skydda sitt eget mående genom att säga vad man själv gör härnäst.
Att diktera vad den andre får göra, känna eller umgås med.
En gräns skyddar det egna måendet och handlar om det egna beteendet: "jag lämnar rummet om du skriker", "jag svarar inte på meddelanden efter tio". Den som sätter gränsen styr bara sitt eget nästa steg, och den andre behåller hela sitt handlingsutrymme. Kontroll dikterar den andres beteende: "du får inte träffa honom", "du ska svara inom fem minuter". Regeln kan låta som omsorg eller självskydd, men konsekvensen riktas mot den andres liv — vad den får göra, känna eller umgås med — och det är det som gör den till kontroll, oavsett vilket ord den kläs i.