Copingstrategi

Karen Horneys tre grundstrategier för att skapa trygghet i relationer – att söka närhet, att hävda sig, eller att dra sig undan – och varför flexibiliteten mellan dem är det som avgör om de fungerar.

Att hantera stress genom att vända sig till andra – för praktisk hjälp och råd, eller för tröst och förståelse.

Kongruens mellan det man känner och vill och det man faktiskt uttrycker och gör – en hållning som går att öva upp, inte ett personlighetsdrag man har eller saknar.

Tekniker som progressiv muskelavslappning och lugn andning som dämpar kroppens stressrespons den fysiologiska vägen.

Självmedicineringshypotesens lins: substansen eller beteendet bär den känsloreglering personen själv saknar kraft att bära – frågan är inte bara vad någon tar, utan vad som dämpas eller väcks.

Att sluta försöka – att ge upp ansträngningarna att nå målet eller hantera stressorn, ofta med en känsla av att inget man gör spelar någon roll.

Att rikta uppmärksamheten bort från det svåra – i doserad form en sund paus, som standardläge en gradvis avdomning där kontakten med livet tunnas ut.

Oviljan att vara kvar i kontakt med inre upplevelser – tankar, känslor, förnimmelser, minnen – och försöken att ändra deras form eller frekvens även när det kostar i längden.

Att använda rörelse och träning för att reglera stress och humör – en av de mest evidensstarka vardagsstrategierna, med en tvångsmässig avigsida.

Att hantera det som inte kan ändras genom att omforma dess mening – värderingar, prioriteringar och berättelsen om vad som står på spel.

Att ställa överdrivet höga krav på sig själv och döma sitt värde efter om de uppnås – där rädslan för misstag kostar mer än strävan ger.

Att hantera stress genom att analysera problemet, lägga en plan och aktivt försöka förändra situationen.

Att föregripa potentiella stressorer och handla i förväg för att förhindra eller mildra dem, innan problemet hunnit bli akut.

Att frivilligt skjuta upp det man föresatt sig trots vetskapen att man förlorar på det – mindre ett planeringsproblem än ett sätt att reglera känslor.

Repetitivt, passivt grubblande över negativa händelser, känslor eller problem utan att leda till lösning.

Att tillsammans med en nära vän eller partner älta samma problem om och om igen – och mata varandras grubbel i stället för att komma vidare.

Att systematiskt trycka undan egna tankar, känslor och behov för att bevara en relation eller undvika konflikt.

Att hantera motgångar genom att rikta skulden mot sig själv – från det användbara "jag gjorde fel" till det nedbrytande "det är fel på mig".

Att i förväg resa hinder för sin egen prestation, så att ett misslyckande kan skyllas på hindret – och en framgång framstå som ännu större.

Att möta sig själv med samma värme och förståelse man skulle ge en vän som har det svårt, i stället för med hård självkritik.

Att dra sig undan andra när livet är svårt – en strategi som sänker den sociala ansträngningen för stunden men svälter den kanal som återhämtning oftast går genom.

Sorgens många uttryck – och pendlingen mellan att vända sig mot förlusten och mot livet som ska byggas om, den bild forskningen ställt i stället för de fem stadierna.

Att använda alkohol, droger eller lugnande läkemedel för att dämpa stress och svåra känslor – det fungerar på kort sikt, och det är precis därför mönstret biter sig fast.

Små handlingar som ska avvärja en befarad katastrof inne i en skrämmande situation – och som samtidigt hindrar upptäckten att katastrofen inte skulle ha inträffat.

Att hantera stress och obehag genom att fly undan det som väcker dem, i stället för att möta det.

Att fokusera på och uttrycka det jobbiga – att "få ur sig" känslorna. Lättar i stunden, men upprepad ventilering övar ofta in affekten snarare än tömmer ut den.