Att röra sig mot, emot och bort
Karen Horneys tre grundstrategier för att skapa trygghet i relationer – att söka närhet, att hävda sig, eller att dra sig undan – och varför flexibiliteten mellan dem är det som avgör om de fungerar.
Karen Horney beskrev 1945 tre riktningar en person kan röra sig i för att skapa trygghet när relationer känns osäkra. Att röra sig MOT andra innebär att söka närhet, medhåll och uppskattning – tryggheten ligger i att bli omtyckt och behövd. Att röra sig EMOT andra innebär att hävda sig, styra och tävla – tryggheten ligger i att vinna och ha kontroll. Att röra sig BORT FRÅN andra innebär att dra sig undan och skapa avstånd – tryggheten ligger i att inte behöva någon och inte gå att nå.
Horneys centrala poäng, som ofta går förlorad när modellen återges kortfattat, är att ingen av de tre rörelserna är den "friska". En person med god psykisk hälsa rör sig mellan alla tre beroende på vad situationen kräver – ibland är det klokt att söka närhet, ibland att sätta ner foten, ibland att dra sig tillbaka och tänka själv. Det som gör en rörelse till ett problem är inte riktningen utan stelheten: när bara en av de tre alltid används, oavsett vad situationen faktiskt kräver, och när de andra två knappt går att ta till även när de vore rätt val.
Inifrån perspektivet
Du märker det oftast som en känsla av att bara ett svar står till buds, oavsett vad som faktiskt händer i rummet. Rör du dig mot andra kan varje spänning kännas som något att jämna ut genom att ge med dig eller göra dig omtyckt, även när situationen egentligen kräver att du håller fast vid något. Rör du dig emot andra kan varje osäkerhet kännas som något att ta kontroll över, även när det som faktiskt behövs är att luta dig mot någon. Rör du dig bort från andra kan varje närmande kännas som något att sätta avstånd till, även när kontakt är precis vad som skulle hjälpa. Skillnaden mellan att välja en rörelse och att bara hamna i den brukar märkas som just detta: om alternativen finns kvar som möjliga, eller om ett enda spår känns som det enda som går att gå.
Utifrån perspektivet
Omgivningen möter ofta ett mönster snarare än en person som väljer fritt: någon som alltid ger med sig även när det kostar dem själva mycket, någon som alltid måste ha sista ordet även i frågor som inte spelar roll, eller någon som försvinner ur kontakt så fort relationen kräver något. Vad som sällan syns utifrån är att alla tre rörelserna löser samma underliggande problem – hur skapar jag trygghet här – bara på olika sätt, och att den som verkar minst flexibel ofta upplever sig ha minst valfrihet, inte mest.
Exempel
I vardagen
Att på jobbet alltid säga ja till extra uppgifter för att känna sig trygg i teamet, även när arbetsbördan redan är för stor (mot). Att i en diskussion om semesterplaner alltid ta över och bestämma, även när frågan är liten och andras önskemål lika giltiga (emot). Att tacka nej till återkommande inbjudningar till fikaraster och gemensamma luncher tills ingen längre frågar (bort).
I relationer
Att i en parrelation ge upp egna önskemål gång på gång för att undvika minsta gnissel, tills den egna viljan knappt går att hitta (mot). Att möta varje meningsskiljaktighet med ett behov av att vinna diskussionen, även när relationen skulle må bättre av att någon gav med sig (emot). Att dra sig undan känslomässigt så fort en relation blir viktig nog att göra ont, långt innan något faktiskt gått fel (bort). Den flexibla motsvarigheten är att kunna göra alla tre – jämka i en fråga, hålla fast i en annan, ta paus i en tredje – beroende på vad just den situationen kräver.
Adaptiv vs kostsam
Ingen av de tre rörelserna är i sig sund eller osund. Att söka närhet är nödvändigt för anknytning och samarbete. Att hävda sig är nödvändigt för att sätta gränser och nå mål. Att dra sig undan är nödvändigt för att tänka klart och skydda sig från verklig fara. Kostsamt blir mönstret först när en rörelse blir det enda tillgängliga svaret oavsett sammanhang – när närhetssökandet fortsätter även där det tär, hävdandet fortsätter även där det stöter bort, eller tillbakadragandet fortsätter även där närhet efterfrågas och skulle må bra av att besvaras. Horneys eget ord för detta var att rörelsen blivit tvångsmässig (compulsive) snarare än valfri.
Vad kan jag göra?
Fråga dig, i en situation där du reagerar starkt, vilken av de tre rörelserna som känns som det enda alternativet just nu. Testa sedan om något av de andra två faktiskt vore möjligt att pröva i en mindre riskfylld version – att säga vad du faktiskt tycker i en liten fråga om du oftast ger med dig, att låta någon annan bestämma i en liten fråga om du oftast tar över, att stanna kvar i kontakt en stund längre om du oftast drar dig undan. Målet är inte att byta ut din vanliga rörelse mot en annan fast stil, utan att märka att fler alternativ finns tillgängliga när situationen kräver dem.
Alternativa strategier: Flexibel växling mellan närhetssökande, gränssättning och medveten paus beroende på vad situationen kräver, snarare än ett enda fast svar. Direkt behovskommunikation och regleringsflexibilitet fångar närliggande delar av samma förmåga.
När söka hjälp?
När en av rörelserna är det enda som känns tillgängligt oavsett situation, när mönstret upprepat kostar relationer eller arbete, eller när tanken på att pröva något annat väcker stark ångest. Terapi kan hjälpa till att förstå varför just den rörelsen blev den enda trygga och bredda vad som känns möjligt att göra.
Relaterade mönster
Självhävdelse
Att hantera konflikt genom att uttrycka känslor och behov direkt, utan tvång eller manipulation – rak kommunikation som moget försvar.
AnknytningsmönsterHyperaktiverande strategier
Att vrida upp anknytningssystemets volym: protest, ständig bevakning av relationen och intensivt bekräftelsesökande tills den andre svarar.
RelationsdynamikUndfallenhet
Ett vanemässigt sätt att hantera konflikt och relationer genom att foga sig, behaga och osynliggöra egna behov – tryggheten söks i att aldrig vara till besvär.
Skam & skuldTillbakadragande (skamkompassen)
Skamkompassens tillbakadragandepol: att krympa, tystna och försvinna ur kontakt när skammen träffar – impulsen att inte synas förrän faran är över.
Fördjupning
Funktion
Alla tre rörelser löser samma grundproblem – hur skapar jag trygghet i kontakt med andra människor – men på olika sätt. Att röra sig mot andra köper trygghet genom att bli omtyckt och behövd. Att röra sig emot andra köper trygghet genom att vinna och ha kontroll. Att röra sig bort från andra köper trygghet genom att inte vara beroende av något som kan tas ifrån en. Vilken rörelse som används avgör vilket pris som betalas, men samtliga tre är svar på samma underliggande fråga.
Utveckling över livet
Horney tänkte sig att barn som växer upp med grundläggande otrygghet – vad hon kallade grundläggande ångest – utvecklar en av rörelserna till sitt huvudsakliga sätt att hantera andra människor, eftersom just den rörelsen visade sig fungera bäst i den miljön de växte upp i. Ett barn som möttes väl av att foga sig lär sig att röra sig mot andra, ett barn som möttes väl av att hävda sig lär sig att röra sig emot andra, och ett barn som fann trygghet i att inte behöva någon lär sig att röra sig bort från andra. Problemet uppstår när den rörelsen sedan tas med rakt av in i sammanhang och relationer där den inte längre är den mest verkningsfulla.
Teoretisk bakgrund
Horney, K. (1945). Our Inner Conflicts: A Constructive Theory of Neurosis. De tre rörelserna – toward, against, away from people – utgör bokens centrala modell för hur grundläggande ångest hanteras interpersonellt. Horney skrev inom den neo-psykoanalytiska traditionen, i uttalad kritik mot Freuds drifteori, och lade tonvikten vid kultur och relation snarare än biologiskt givna drifter. Modellen har senare ofta återgetts kortfattat som tre "typer", vilket är en förenkling Horney själv avvisade – hennes poäng var att en frisk person rör sig fritt mellan alla tre, och att det är just förlusten av den friheten, inte valet av rörelse, som utgör problemet.
Kulturell kontext
Vilken av de tre rörelserna som uppmuntras eller bestraffas i en given miljö skiljer sig starkt mellan familjer och kulturer. Att röra sig mot andra kan vara det som förväntas och belönas i sammanhang som värdesätter harmoni och omtanke om gruppen, medan att röra sig emot andra kan vara det som uppmuntras i sammanhang som värdesätter konkurrens och synlig framgång. Det gör det svårare att se den egna rörelsen som en av flera möjliga snarare än som "hur man ska vara".
Hur det mäts
Inget brett etablerat och validerat mätinstrument finns för modellen i sin helhet. Horney-Coolidge Type Inventory (HCTI) har använts i forskning för att försöka mäta de tre rörelserna, men ger enligt uppföljande studier bara partiellt stöd för indelningen och räknas inte som en etablerad, validerad taxonomi.
Källor
- Horney, K. (1945). Our Inner Conflicts: A Constructive Theory of Neurosis. W. W. Norton.