Villkorad kärlek

För sin bärare reglerar villkorad kärlek den egna inre bristen. När man är tömd, sårad eller överväldigad känns det outhärdligt att samtidigt behöva ge, och att dra tillbaka värmen blir ett sätt att skydda en redan tunn marginal. Tillbakadragandet håller också undan risken att ge något halvhjärtat och bli avslöjad som otillräcklig. På djupet bevarar mönstret en bild av sig själv som genuint kärleksfull, eftersom värmen ju finns när orken finns, och skjuter undan den svårare insikten att villkorligheten i sig kostar den andre något.

Mallen läggs ofta tidigt. Inkonsekvent omsorg, där värmen kom och gick utan att den lilla kunde förstå varför, lär barnet att kärlek är något oförutsägbart som måste avläsas och förtjänas snarare än något stabilt att luta sig mot. Den som växte upp med att läsa en vuxens skiftande tillstånd för att veta om det var tryggt att närma sig bär ofta med sig både vanan att vädervakta och, senare, benägenheten att själv låta egen värme följa det inre vädret. Mönstret går på så vis i arv: det som en gång var ett barns sätt att överleva en oberäknelig omsorg blir, i vuxen ålder, ett sätt att hantera den egna tömningen som oavsiktligt ställer samma villkor vidare.

Den centrala formuleringen kommer från Carl Rogers, som i sin klientcentrerade teori beskrev villkorad aktning och conditions of worth, ställda mot ovillkorlig positiv aktning, i arbeten som On Becoming a Person (1961). Linjen om hur tidig inkonsekvent omsorg formar förväntningar på närhet går genom John Bowlbys trilogi Attachment and Loss och Mary Ainsworths arbete om tidiga omsorgsmönster. Senare självbestämmandeteori hos Deci och Ryan har beskrivit kostnaden av villkorad uppskattning för en stabil självkänsla.

Föreställningen att kärlek bör vara ovillkorlig är kulturellt laddad och varierar. I sammanhang där omsorg uttrycks genom prestation, plikt eller att fungera för familjen kan en värme som följer den vuxnes tillstånd uppfattas som normal snarare än som ett villkor. Samtidigt kan ett ideal om ständig tillgänglighet göra att helt rimliga behov av att dra sig undan stämplas som villkorlighet. Det som är mönster och det som är vanlig mänsklig variation behöver därför läsas i sitt sammanhang, inte mot en idealbild av oavbruten värme.