Därför håller vi ibland kvar en jobbig känsla

Kvällen före ett svårt lönesamtal väljer någon att inte tänka bort irritationen över hur hen blivit behandlad. Tvärtom – hen går igenom listan över orättvisorna en gång till, håller kvar känslan av att detta faktiskt är fel, för att inte vackla och gå med på för lite dagen efter. Det är ett ovanligt beslut om man tänker sig att målet med känslor alltid är att må så bra som möjligt så fort som möjligt. Men det är inte alls ovanligt i praktiken. Människor gör det här hela tiden – håller kvar oro, skuld, sorg eller ilska ett tag längre än känslan "borde" räcka, därför att känslan gör något åt dem som de faktiskt vill ha gjort.

Nästan allt som den här webbplatsen beskriver om känsloreglering – kognitiv omtolkning, expressiv suppression, interpersonell emotionsreglering, regleringsflexibilitet – handlar om HUR: vilka knep som finns, och vid vilket steg i processen de sätter in. Psykologen Maya Tamir ställde en annan fråga i en inflytelserik genomgång från 2016: varför reglerar människor över huvud taget sina känslor? Vad är det de faktiskt är ute efter?

Två sorters mål med att reglera en känsla

Tamirs svar är en taxonomi – ett sätt att sortera motiv, inte en lista över mekanismer som styr oss bakom ryggen. Den grundläggande skiljelinjen går mellan två sorters mål.

Hedoniska motiv handlar om att må bättre just nu. Det är den regleringen de flesta tänker på först: du är stressad och vill bli mindre stressad, du är ledsen och vill bli mindre ledsen. Känslan i sig är målet – ju snabbare den lättar, desto bättre.

Instrumentella motiv handlar om något annat: känslan regleras – eller lämnas oreglerad – för att den ska hjälpa till med något du vill uppnå. Ibland betyder det att dämpa en känsla som står i vägen för målet. Men ibland betyder det tvärtom att aktivt hålla kvar, eller till och med förstärka, en känsla som är obehaglig just för att den är till nytta där du är på väg. Poängen som gör Tamirs taxonomi användbar är just den andra halvan: reglering är inte alltid en resa mot att känna sig bättre. Ibland är resan bort från det obehagliga inte dit man vill.

Samma mönster, flera olika arenor

Tamir beskriver hur den instrumentella logiken återkommer inom flera olika områden av livet, med olika sorters känslor och olika sorters mål.

• Beteendemässigt. Att medvetet hålla kvar ilskan inför en förhandling eller ett svårt samtal – som i exemplet ovan – kan hjälpa till att inte vackla för tidigt. Ilskan fungerar här som bränsle för att stå fast, inte som något att bli av med innan mötet börjar.
• Epistemiskt. Att hålla kvar oro eller vaksamhet inför en verklig, olöst risk – ett provsvar som dröjer, en osäker anställning – kan hjälpa till att fortsätta samla information i stället för att slappna av för tidigt. Här är känslan kopplad till att veta mer, inte till att känna mindre.
• Socialt. Att hålla kvar skuld efter att ha sårat någon kan signalera, både för en själv och för den andra, att relationen tas på allvar. En skuld som försvinner för fort kan kännas som att det som hände inte spelade någon roll.
• Eudaimonistiskt. Att välja en upplevelse som är meningsfull men inte odelat behaglig – en gripande film, en begravning, ett svårt men viktigt samtal – framför något som bara känns skönt. Målet är inte välbefinnande i stunden utan något djupare: mening, närvaro, en känsla av att ha varit där det räknades.

Det gemensamma i alla fyra är att känslan bedöms efter vad den gör för ett mål utanför sig själv – inte efter hur skön eller jobbig den är att bära just nu.

Vad taxonomin inte säger

Det är lätt att läsa in mer i det här än vad som är tänkt, så ett par avgränsningar behövs.

Tamirs ram är just en taxonomi – ett sätt att organisera de motiv forskningen hittat, inte ett facit över exakt vilken mekanism som styr ett givet ögonblick. Den säger inte att instrumentella motiv är "bättre" eller "mognare" än hedoniska. Att vilja må bra här och nu är inget att skämmas för, och att hålla kvar en känsla för ett syfte är inget automatiskt tecken på klokskap. Vilket motiv som gäller varierar mellan människor, mellan situationer och ofta inom samma person från stund till stund.

Det är också viktigt att skilja detta från vardagsspråkets vanligaste missbruk av tanken: att långvarig ilska riktad mot en specifik person i en pågående relation skulle vara "instrumentell" och därmed befogad – "jag har rätt att vara arg på dig, för det tjänar ett syfte". Det är inte vad Tamirs exempel handlar om. De instrumentella exemplen ovan har en tydlig avgränsning i tid och ett konkret mål utanför relationen – förhandlingen är i morgon, provsvaret väntar, sorgen efter en förlust har sin egen gång. Att hålla kvar ilska mot en partner vecka efter vecka som ett slags maktmedel i relationen är inte samma sak som att hålla kvar skärpan inför ett möte du vet kommer i morgon. Taxonomin beskriver varför en känsla tillfälligt tjänar ett mål – den är inget stöd för att göra en känsla till ett permanent förhandlingsläge gentemot någon man lever nära.

Varför det här är användbart att veta

Den vanligaste frågan när en känsla känns tung är "hur blir jag av med den här snabbast möjligt". Det är en rimlig fråga, men inte alltid den mest träffsäkra. Ibland är den bättre frågan "vad försöker den här känslan hjälpa mig göra just nu" – och svaret är inte alltid "ingenting, den bara stör". En förälder som håller kvar oron tills ett prov är i hamn regleras inte fel för att oron inte försvinner direkt. En vän som bär kvar skulden efter en konflikt en stund till håller inte fast vid något onödigt – skulden kan vara det som gör att hen faktiskt hörs av och gör något åt saken. Att fråga efter målet, inte bara efter känslans obehag, öppnar för att se att kvarhållandet ibland är valet – inte ett misslyckat försök att må bättre.

Källor

• Tamir, M. (2016). Why do people regulate their emotions? A taxonomy of motives in emotion regulation. Personality and Social Psychology Review, 20(3), 199-222.