Den tomma stolen

Det är dukat, det doftar, någon skrattar i köket. Och så är där en stol som ingen sätter sig på. Rätten som ingen längre lagar. Skålen som brukade höjas och som ingen vet vem som ska höja nu. Högtiden går sin gilla gång, men något saknas så tydligt att frånvaron nästan tar plats vid bordet.

Sorgen visar sig ofta som skarpast just där glädjen förväntas. Det är därför den första julen utan någon, eller den första sommaren efter att en relation tog slut, kan göra ondare än en vanlig grå tisdag. Inte för att tisdagen gör mindre ont – utan för att högtiden lovar värme, och kontrasten mot tomrummet blir så stor.

Varför just högtiderna

Högtider är minnesmaskiner. De är byggda av upprepning – samma rätter, samma platser, samma sånger, samma personer på samma stolar år efter år. Det är själva poängen med en ritual: den binder ihop tid och människor. Men det som binder ihop binder också fast. När någon fattas blir ritualen en exakt mätsticka för förlusten, för den minns precis hur det brukade vara.

Då kommer sorgen och tomheten ofta tillsammans, och med dem en alldeles särskild ensamhet – den att sörja mitt i ett sällskap. Runt omkring pågår samvaron, men det du längtar efter finns inte i rummet, och det går inte att förklara utan att lägga sordin på allas kväll. Har förlusten gällt en relation som tog slut kan det dessutom blandas med övergivenhet och med skuld över allt som blev osagt.

Sorgen går i vågor

John Bowlby, som ägnade sitt liv åt hur vi knyter an, beskrev sorg som baksidan av kärleken: vi sörjer för att vi var fästa. Förlusten är inte ett fel som ska åtgärdas utan ett band som blivit av med sitt mål. Därför går sorgen inte att skynda på, och därför går den heller inte i en rak linje.

Margaret Stroebe och Henk Schut har beskrivit hur den i stället rör sig i vågor. I deras dualprocessmodell pendlar den sörjande mellan att vända sig mot förlusten – att gråta, minnas, längta – och att vända sig mot livet igen – att laga maten, prata med de andra, till och med skratta. Bådadera hör till sorgen. Pausen från gråten är inte svek eller förnekelse, den är vila. Det här ligger nära det emotionsfokuserad terapi (Greenberg) beskriver – att känslan behöver mötas och kännas igenom snarare än styras rätt. Du behöver alltså inte sörja på rätt sätt, och om du väntar dig en prydlig trappa av stadier som ska passeras i ordning är det värt att läsa myten om sorgens fem stadier.

Att rymma stolen

Det finns inget måste här, bara några sätt som andra har funnit lite rum i. Du kan pröva det som känns ditt och lämna resten.

• Låt stolen vara. Du behöver inte gömma undan platsen eller låtsas att inget fattas. Att frånvaron får synas är ofta lättare än att alla anstränger sig för att inte se den.
• Säg namnet högt. Att nämna den som saknas – en minnesvärd historia, en skål, ett enkelt "jag tänker på henne i dag" – ger ofta mer lättnad än den tystnad alla annars bär på. Att benämna känslan och den som väckte den gör den lite mindre ensam att bära.
• Behåll eller ändra en tradition. Vissa vill göra precis som förr, för att hålla kvar. Andra behöver byta ut just den rätten eller den platsen, för att den gör för ont i år. Båda är rätt, och du får ändra dig nästa år.
• Släpp in de andra. Den som frågar hur du har det vill oftast inte fixa något, bara finnas där. Att låta någon sitta bredvid i det svåra är inte att belasta dem.

När sorgen blir något annat

Sorg och nedstämdhet kan likna varandra, men de brukar bete sig olika. Sorgen kommer i vågor, släpper för en stund när du blir tröstad eller upptagen av något annat, och den är riktad – den handlar om den eller det du har förlorat. Nedstämdhet som glidit över i depression är mer av ett heltäckande grått, något som inte ger med sig oavsett vad som händer, ofta med skuld och hopplöshet som gäller allt och inte bara förlusten.

Var gränsen går är inte din uppgift att avgöra ensam – det är vårdens jobb, och vårdcentralen är en väg in. Om tyngden blir total och inte vill släppa kan du läsa mer om var du hittar hjälp. Att be om det är inte att svika sorgen. Det är att se till att du orkar bära den.

Källor

• Bowlby, J. (1980). Attachment and Loss, Vol. 3: Loss. Basic Books.
• Stroebe, M., & Schut, H. (1999). The Dual Process Model of Coping with Bereavement: Rationale and Description. Death Studies.
• Greenberg, L. S. (2002). Emotion-Focused Therapy: Coaching Clients to Work Through Their Feelings. American Psychological Association.