De mogna försvaren i vardagen

Högst upp i George Vaillants hierarki över psykologiska försvar ligger fyra som han kallade mogna: humor, sublimering, altruism och föregripande. Var och en har sitt eget uppslag här på sajten. Den här guiden gör något annat: den följer de fyra genom en alldeles vanlig vecka, för att visa hur de faktiskt ser ut när de arbetar. En tidigare guide, När ett försvar tjänar dig, väger vinst mot kostnad och varnar för att läsa hierarkin som ett facit. Den vägningen upprepas inte här. Det som intresserar oss nu är ett enda kännetecken som binder ihop de fyra mogna greppen – och som skiljer dem skarpt från de omogna.

Det som gör dem mogna: de ljuger inte

Ett omoget försvar köper sin lindring genom att böja verkligheten. Förnekelsen stryker det som hänt. Projektionen flyttar ut den egna känslan på någon annan. Önsketänkandet byter ut det troliga mot det önskade. Lättnaden är verklig, men den vilar på en osanning, och förr eller senare kolliderar osanningen med hur det faktiskt är.

De fyra mogna försvaren tar udden av samma slags smärta utan den manövern. Humorn ser eländet exakt som det är och skrattar ändå. Sublimeringen erkänner impulsen i stället för att förneka den, och ger den ett utlopp. Altruismen vänder inte bort de egna behoven utan möter dem på en omväg som också gör nytta. Föregripandet smyger inte undan hotet utan släpper in det i förväg, lagom mycket. Vaillant beskrev just detta som det utmärkande: de mogna försvaren omvandlar konflikten i stället för att förvanska den, och de gör det ofta så att andra omkring tjänar på det. Därför känns de utifrån sällan som murar. De känns som mognad, kompetens eller ren generositet.

En vanlig vecka

Abstrakt blir det här lätt högtidligt. I praktiken är det vardag. Tänk dig en helt ordinär vecka, och lägg märke till var de fyra dyker upp – inte i kriser, utan i de små stötar en människa möter mellan måndag och söndag.

Måndag: humorn vid kaffemaskinen

Veckan börjar med ett mejl som underkänner ett förslag du lagt veckor på. Vid kaffemaskinen säger du till en kollega att du nu officiellt är expert på att bli refuserad, och ni skrattar – men du tillägger att det faktiskt sved. Det är hela poängen med humor som moget försvar: skämtet leder inte bort från ämnet, det leder rakt in i det. Du har inte talat om för dig själv att förslaget egentligen var dåligt, eller att du inte brydde dig. Du har bara gjort besvikelsen bärbar och delbar i samma andetag.

Den glider över i något annat så fort skrattet ersätter kontakten i stället för att bära den. "Strunt i det" sagt med ett flin, och så vidare till nästa ämne, är inte humor i Vaillants mening utan en sorts emotionellt undvikande klätt i skämt. Riktmärket är enkelt nog att märka i stunden: blev känslan sedd på vägen, eller hoppades den över?

Onsdag: sublimeringen på löparspåret

Mitt i veckan har irritationen samlats – ett gräl som inte är utpratat, en orättvisa du svalde. På väg hem snör du på dig skorna och springer hårdare än vanligt, och något lättar. Sublimering innebär just att en impuls som inte kan uttryckas rakt får byta form till något du och omgivningen värdesätter. Ilskan försvann inte och förnekades inte – den fick en kropp att röra sig i stället för en dörr att slå igen. Samma sak händer när oron blir ett städat skafferi, sorgen en text, frustrationen ett nyrensat rabattland.

Det fina, och det lurande, är att sublimeringen inte böjer verkligheten men gärna döljer sig själv. Inifrån känns det bara som att du gillar att springa. Den vänder sig mot det tvångsmässiga om passet inte längre får utebli en enda dag oavsett vad – men i sin vardagsform är den bland de mest osynliga av alla försvar, särskilt i ett land där träning och friluftsliv ändå är självklart.

Fredag: altruismen i telefonen

En vän ringer mitt i din egen tröttaste kväll och behöver prata om precis det uppbrott du själv gick igenom för två år sedan. Du lyssnar länge, och lägger på lättare än du var innan. Altruism som moget försvar betyder att egna behov – av närhet, av att den egna smärtan ska ha varit till något – möts genom att du verkligen ger en annan det du själv saknat. Båda leden är äkta samtidigt. Du hjälpte på riktigt, och du fick något tillbaka, och det andra är inget fusk.

Det skiljer den från medberoendeskap, där givandet drivs av rädsla för konflikt och de egna behoven till slut inte syns alls, inte ens för dig. Ett litet test mitt i veckan: kan du också ta emot? Den vars omsorg är ett moget försvar kan be om en tjänst tillbaka utan att det skaver. Den vars givande blivit ett tvång märker att ett nej till att hjälpa väcker oproportionerlig ångest.

Söndag: föregripandet vid köksbordet

Söndag kväll, och i morgon väntar ett samtal du bävar för. Du sätter dig en stund, föreställer dig hur det troligen går, känner en stöt av nervositet, bestämmer vad som är viktigast att få sagt och vem du ringer efteråt – och reser dig sedan och gör något annat. Föregripande är att i förväg släppa in en lagom del av det svåra och låta den känslan bli förberedelse i stället för panik. När måndagen kommer känns ögonblicket ofta mindre laddat, just för att en del av reaktionen redan har tagits ut i lugn och ro.

Här går en fin men avgörande gräns mot katastroftankar. Föregripandet arbetar med det sannolika och slutar i en plan. Katastroftänkandet hoppar till det värsta tänkbara och loopar utan avslut. Skillnaden märks på om scenariot går att lägga ifrån sig efteråt. Gör det inte det – om samma kväll återkommer natt efter natt utan att planen ändras – har förberedelsen redan glidit över i oro, och då hjälper andra grepp bättre.

Fyra grepp, samma rörelse

Lägger man de fyra dagarna bredvid varandra framträder en gemensam rörelse. I varje fall finns en känsla eller impuls som annars vore svår att bära – besvikelse, ilska, ensam saknad, fruktan. I varje fall får den finnas kvar, fullt erkänd. Och i varje fall får den ett uttryck som lättar trycket samtidigt som det skapar något: en delad stund, en löprunda, ett stött samtal, en plan. Det är skillnaden mot de omogna greppen i ett nötskal. Där köps lindringen genom att något i bilden suddas ut. Här köps den genom att något i bilden får röra sig.

Runt de fyra finns ytterligare mogna förmågor som hör till samma höga nivå utan att vara försvar i samma mening. Suppression och acceptans hör dit, och vad de gör har den tidigare guiden redan beskrivit. Här räcker det att lägga märke till att de delar de fyras kännetecken: ingen sanning göms, det enda som väljs är när och hur den ska mötas. Och förmågan att alls se sina egna mönster, självobservation, är ofta det som gör att ett grepp över huvud taget kan användas medvetet i stället för att bara hända.

När det vardagliga ändå har en baksida

Att de fyra är mogna betyder inte att de är gratis. Var och en har en egen prislapp, och den syns tydligast just i vardagen, inte i kriserna. Humorn kan stelna till en roll man inte får kliva ur – "den roliga" som aldrig får vara ledsen rakt. Sublimeringen kan bli kanalen där allt svårt slussas in så att den ursprungliga konflikten aldrig pratas ut. Altruismen kan göra det främmande att be om hjälp för egen del. Föregripandet kan bli ett liv som alltid levs lite i förväg, där det blir svårt att vila i nuet – ett tillstånd som ligger nära det att aldrig låta det goda landa handlar om. Det betyder inte att greppen ska bytas ut. Det betyder att även ett moget försvar mår bra av att ibland kompletteras med att säga känslan rakt, ta emot stöd, eller bara stanna kvar.

Hur säker är kunskapen?

Att de fyra placeras högst bygger på Vaillants kliniskt härledda hierarki, prövad mot Grant-studiens longitudinella material, där mogen försvarsanvändning samvarierade med bättre hälsa och relationer över decennier. Det är en användbar och empiriskt förankrad ordning, men en ordning byggd på bedömares tolkning av ett smalt och privilegierat urval, inte en exakt mätning. Att avgöra om ett konkret skämt eller en löprunda är moget försvar eller något annat är i grunden en tolkningsfråga, och senare forskning skiljer dessutom mellan flera humorstilar med olika hälsosamband. Beskrivningarna här är alltså väl underbyggda riktmärken för att känna igen mönstren – inte ett facit för vad som är rätt grepp i en enskild stund.

Källor

• Vaillant, G. E. (1977). Adaptation to Life. Boston: Little, Brown.
• Vaillant, G. E. (1992). Ego Mechanisms of Defense: A Guide for Clinicians and Researchers. Washington, DC: American Psychiatric Press.
• Vaillant, G. E. (2002). Aging Well. Boston: Little, Brown.