Den levande sorgen

Ordet sorg drar tankarna till begravningar, svart klädsel och dödsannonser. Det är förståeligt, för döden är den förlust kulturen har gett oss tydligast språk och ritualer för. Men sorg är ett mycket vidare svar än så. Den väcks varje gång ett band som betytt något bryts eller förändras – och band knyter vi till långt mer än andra människor.

En relation som tar slut väcker sorg. En kropp som inte längre bär som förr. Ett hem du lämnar, ett land du flyttar från, ett arbete eller en roll som faller bort. En framtid du var säker på att du skulle få, ett barn som inte blev till, en version av dig själv du trodde att du skulle hinna bli. Inget av detta innebär att någon har dött. Ändå rör sig något inom människor i dessa lägen som liknar sorg på djupet – samma tyngd, samma overklighetskänsla, samma längtan tillbaka.

Varför förlust gör så ont

Den brittiske psykiatern John Bowlby ägnade en stor del av sitt liv åt att förstå just detta. I tredje delen av sitt verk Attachment and Loss, med undertiteln Loss (1980), beskrev han sorgen som anknytningens baksida. Vi är gjorda för att knyta an – att söka närhet, trygghet och kontakt med det som betyder något. Sorgen är priset för den förmågan. Där det inte fanns någon bindning finns det heller ingen förlust att känna.

Det förklarar varför sorgen sträcker sig så långt bortom döden. Anknytningssystemet skiljer inte skarpt på en person, en plats och en framtidsbild. Det vi har investerat närhet, mening och hopp i blir en del av oss, och när det rycks bort protesterar något i oss. Bowlby beskrev sorgens tidiga skeden som just protest – ett sökande efter det förlorade, en oförmåga att ta in att det är borta. Det är inte ett tecken på svaghet eller på att man tänker fel. Det är anknytningssystemet som gör exakt det det är byggt för: kallar på det som inte längre svarar.

Sorgen är alltså inte en sjukdom som drabbar en del människor, utan en grundläggande mänsklig reaktion på att ha hållit något kärt. Att sorg som känsla väcks vid så vitt skilda förluster är inte ett tecken på att vi blivit överkänsliga – det följer av att vi över huvud taget kan knyta an.

När det inte finns något avslut

Mycket av kulturens bild av sorg förutsätter att förlusten är tydlig och avslutad. Någon har dött, det finns en kropp att ta avsked av, en begravning, ett datum. Sorgen har en början, även om den inte har något givet slut. Men en stor del av de förluster människor bär på saknar den tydligheten. De har ingen markerad början, ingen ritual och ingen bekräftelse från omvärlden.

Familjeforskaren Pauline Boss gav detta tillstånd ett namn: ambiguös förlust. I Ambiguous Loss (1999) beskriver hon förluster där frågan om vem eller vad som faktiskt är borta aldrig riktigt får ett svar. Hon urskiljer två former. I den ena är en person fysiskt frånvarande men psykiskt högst närvarande – någon som har försvunnit, en förälder du brutit kontakten med, ett barn du inte vet var det är. I den andra är personen fysiskt närvarande men psykiskt frånvarande – en närstående med långt gången demens, någon i tungt beroende, en partner vars personlighet förändrats efter en hjärnskada. Människan finns där, men den du kände är på sätt och vis borta.

Det som gör den ambiguösa förlusten särskilt svår är just frånvaron av avslut. Sorgen kan inte landa, för förlusten bekräftas aldrig. Du vet inte om du ska hålla fast eller släppa taget, hoppas eller sörja. Är du gift eller änka när din partner inte längre känner igen dig? Har du förlorat ditt barn eller väntar du fortfarande på det? Boss menar att det inte är personens svaghet som gör detta plågsamt, utan situationens olösbarhet. Otydligheten i sig blockerar de processer som annars hjälper sorgen vidare.

I ambiguös förlust uteblir dessutom den sociala bekräftelsen. Det finns ingen begravning, ingen kondoleans, inga lediga dagar. Omgivningen vet ofta inte ens att det finns en förlust att förhålla sig till, och ibland inte den drabbade själv. Det kan göra ensamheten i sorgen dubbel: man sörjer något andra inte ser, och tvivlar samtidigt på sin rätt att sörja det.

Sorg utan ordning

En vanlig föreställning är att sorg rör sig genom bestämda stadier i en given ordning, mot ett tydligt slut i acceptans. Den bilden har djupa rötter i populärkulturen, men den saknar empiriskt stöd som beskrivning av hur sorg faktiskt förlöper. Sorg rör sig sällan i en rak linje. Den pendlar, återvänder, hoppar och tystnar i perioder för att vakna igen. Eftersom den frågan har ett eget svar går vi inte djupare in på den här – men det är värt att läsa myten om sorgens fem stadier innan man mäter sin egen sorg mot en trappa som aldrig var byggd för den.

För den ambiguösa förlusten är detta särskilt viktigt. När det inte ens finns ett avslut att nå fram till blir varje modell som lovar en slutpunkt vilseledande. Boss poängterar att målet inte behöver vara att lösa det olösliga, utan att lära sig leva med ovissheten utan att brytas ned av den. Det är ett annat och mer rymligt mål än acceptans i någon slutgiltig mening.

Att känna igen sorgen i det som inte ser ut som sorg

När en förlust saknar namn tar sorgen ofta andra uttryck. Den kan visa sig som irritation, rastlöshet, en diffus trötthet eller en känsla av att gå bredvid sitt eget liv. Den kan kläs i förnekelse – ett dröjande inför att se det man anar – eller i ett ältande kring vad som kunde ha varit. Inget av detta är fel sätt att sörja. Det är ofta tecken på att något verkligt har gått förlorat, även om det inte låter sig sägas rakt ut.

Att sätta ord på förlusten – att kalla den en förlust – är i sig inte en lösning, men det kan vara en lättnad. Det flyttar upplevelsen från ett oroligt brus till något man faktiskt kan vända sig mot. Acceptans i den meningen handlar inte om att tycka att förlusten är okej, utan om att sluta strida mot att den finns. För många är också ett ord till någon annan en del av det: att söka stöd hos någon som kan se förlusten kan göra den mindre ensam, särskilt när omvärlden inte gett den något erkännande.

Vad serien Levande sorg vill

Den här texten öppnar en serie om sorg som ett levande, vidsträckt fenomen snarare än ett protokoll att ta sig igenom. Utgångspunkten är den dubbla insikten i Bowlbys och Boss arbete: sorg är priset för anknytning, och en stor del av all sorg saknar det avslut kulturen lär oss att vänta på. De kommande delarna går vidare in i hur sorg ter sig när den inte erkänns, hur den rör sig utan att följa någon ordning, och hur människor lever vidare med förluster som aldrig riktigt tar slut. Den som vill läsa mer om sorgens förlopp redan nu hittar det i uppslaget om sorgereaktioner.

Kunskapsstatus: Att sorg hänger samman med anknytning (Bowlby) och att ambiguös förlust utan avslut är särskilt svårbearbetad (Boss) är väletablerade och kliniskt inflytelserika ramar. Att sorg är icke-linjär och inte följer bestämda stadier är väl belagt – stadiemodeller saknar empiriskt stöd som beskrivning av förlopp. Beskrivningarna här är generella och gäller mönster, inte en mall för hur en enskild sorg bör se ut.

Källor

• Bowlby, J. (1980). Attachment and Loss, Vol. 3: Loss. New York: Basic Books.
• Boss, P. (1999). Ambiguous Loss. Cambridge, MA: Harvard University Press.