Sorg utan rätt att sörja

Det finns sorger som omgivningen ställer upp för. Det kommer kort i brevlådan, någon tar med sig mat, arbetsgivaren ger ledigt, det hålls en begravning där människor får gråta tillsammans. Och så finns det sorger som möts av tystnad, eller av ett "men det var ju bara …". Ingen ringer, ingen frågar hur det går, ingen ritual markerar att något har gått förlorat. Förlusten är lika verklig i båda fallen. Skillnaden ligger i om den får finnas.

Den amerikanske sorgforskaren Kenneth Doka satte ord på det här 1989 med begreppet disenfranchised grief – ungefär sorg som inte erkänns. Han menade sorg efter en förlust som inte socialt sanktioneras, som inte öppet kan visas eller offentligt begråtas, och som därför saknar de ritualer och den tröst som annars bär den sörjande. Sorgen finns. Det är rätten att sörja den som saknas.

Vad som gör en sorg "oerkänd"

Doka beskrev några typiska sätt en förlust kan falla utanför det erkända. De överlappar ofta, och samma människa kan bära flera samtidigt.

Ibland är det relationen som inte räknas i andras ögon. Sorgen efter en ex-partner, en älskare ingen visste om, en vän som egentligen betydde mer än en familjemedlem, en kärlek som aldrig fick vara öppen. Banden var verkliga, men de fanns inte på papperet, och då utgår omgivningen ofta från att förlusten inte var stor.

Ibland är det själva förlusten som inte uppfattas som en riktig förlust. Sorgen efter ett husdjur som var ens närmaste sällskap i åratal. Ett tidigt missfall, en graviditet som ingen utom du och kanske en till hann veta om. En relation som tog slut utan dödsfall, men där en hel framtid ändå försvann. Förluster utan kropp, utan grav, utan något andra kan ta på.

Ibland är det omständigheterna runt döden som tystar sorgen. När någon dör på ett sätt som väcker skam eller fördömande – i ett missbruk, genom självmord, i ett sammanhang som familjen helst inte talar om – kan sörjandet trängas undan av allt det som inte får sägas högt. Förlusten blir då dubbelt tung: den som är borta, och tystnaden runt hur.

Den dubbla bördan

Doka pekade på något som är lätt att missa. Den oerkända sorgen bär inte bara förlusten i sig. Den bär också det andra lagret – att förlusten inte får ta plats, att den ska hållas inne, ofta skötas i smyg vid sidan av ett liv som väntas rulla på som vanligt. Du sörjer, och samtidigt sörjer du ensam över att ingen tycks förstå att det är något att sörja.

Det är just det här andra lagret som kan kompliceras. När en förlust erkänns får den sörjande en uppsättning sociala stöd nästan automatiskt: en roll att vara i, ord att luta sig mot, människor som vet vad de ska säga, en tid då det är tillåtet att fungera sämre. Den oerkända sorgen får inget av detta. Ritualerna som annars rymmer det svåra – samlingen, begravningen, kondoleanserna – uteblir, och utan dem blir sorgen svårare att få grepp om och svårare att avsluta.

Då går sorgen ofta i sällskap med skam. Inte för att det finns något skamligt i att sörja, utan för att tystnaden runt omkring viskar att känslan är fel, överdriven, opassande. "Det var ju bara en hund." "Ni var ju inte ens ihop längre." "Du visste knappt om att du var gravid." Budskapet, sällan elakt menat, blir ändå att förlusten inte ger dig rätt till din egen sorg. Och en känsla man skäms för drar man sig undan med, vilket lägger en alldeles egen ensamhet ovanpå det hela – den att sörja utan vittnen.

Varför ritualer och erkännande spelar roll

En begravning gör flera saker på en gång. Den slår fast att något verkligt har hänt. Den samlar människor som delar förlusten, så att den sörjande slipper bära den ensam. Den ger sorgen en form och en plats att vara på. Doka menade att det är just dessa funktioner den oerkända sorgen blir av med – inte för att den är mindre, utan för att samhället inte har skapat några kanaler för den.

Utan en plats att sörja på letar sorgen sig ofta andra vägar. Den kan ta sig uttryck som irritation, sömnsvårigheter eller en tomhet som är svår att sätta fingret på, särskilt när den inte ens får kallas vid sitt rätta namn. Det betyder inte att den oerkända sorgen är sjuk eller onormal. Det betyder att den arbetar i motvind, utan det stöd som annars är inbyggt i hur vi sörjer tillsammans.

Sorg följer ingen mall

Här är det värt att säga något om sorgens form i allmänhet, för den oerkända sorgen drabbas extra hårt av en utbredd missuppfattning. Sorg går inte i en rak linje genom bestämda stadier som ska bockas av i ordning. Den rör sig i vågor, ser olika ut för olika människor, och har ingen given tidtabell. Den modell som föreställer sig fem steg fram till acceptans har inte hållit när den prövats empiriskt – vill du läsa mer om varför finns myten om sorgens fem stadier.

För den vars sorg redan ifrågasätts utifrån blir den här myten en extra fälla. Om sorgen "borde" ha gått över vid det här laget, eller "borde" ha sett ut på ett visst sätt, är det lätt att dra slutsatsen att man sörjer fel – ovanpå misstanken att man inte ens har rätt att sörja. Att det inte finns något facit är därför inte bara en akademisk poäng. Det tar bort en av de bördor som lagts på en oerkänd sorg utifrån.

När förlusten får finnas

Det går inte att tvinga omgivningen att erkänna en förlust, och poängen här är inte ett recept. Men en del av det som tynger en oerkänd sorg lättar när förlusten får bli verklig för någon. Att säga den högt för en enda människa som lyssnar utan att värdera – att namnge husdjuret, graviditeten, relationen som tog slut, personen vars död omgärdas av tystnad – är ofta det som börjar lösa upp det andra lagret, det som handlar om att inte få sörja.

Att din sorg inte syns i några kort i brevlådan säger ingenting om hur stor den är. Banden vi sörjer följer inte alltid de linjer samhället drar upp för vad som räknas. När en förlust gör ont är det ett mått på att något betydde något – oavsett om någon annan håller med om att du har rätt att känna det.

Om sorgen blir så tung att den lägger sig över allt och inte vill släppa, är var gränsen går inte din uppgift att avgöra ensam. Vårdcentralen är en väg in, och mer om var du hittar hjälp finns samlat. Att be om stöd för en sorg andra inte ser är inte att överdriva den. Det är att ge den den plats den aldrig fick.

Källor

• Doka, K. J. (red.) (1989). Disenfranchised Grief: Recognizing Hidden Sorrow. Lexington Books.
• Doka, K. J. (red.) (2002). Disenfranchised Grief: New Directions, Challenges, and Strategies for Practice. Research Press.