När varje råd möts av ett nytt hinder

Du berättar om ett problem. Den andre föreslår en lösning. Du förklarar varför den inte fungerar, och ett nytt förslag kommer. Efter en stund försvarar du problemets svårighet medan den andre försvarar sin vilja att hjälpa. Det som började som stöd slutar i irritation eller uppgivenhet.

Här kallar vi en återkommande version av detta för hjälpavvisande samspel, med stöd i ett kliniskt beskrivet försvarsmönster. Ordet ska beskriva vad som händer mellan människor i en viss sekvens, aldrig vad någon är. Och innan det används behöver en enklare möjlighet prövas: hindren kan vara verkliga, råden kan vara dåliga och personen kanske aldrig bad om en lösning.

Börja med de faktiska hindren

"Har du provat att säga upp dig?" är inget användbart råd för den som saknar ekonomisk marginal. "Lämna bara" bortser från att en otrygg relation kan rymma rädsla, beroende, barn eller praktiska hinder. "Tänk positivt" hjälper inte när problemet är sjukdom, diskriminering eller en arbetsplats som faktiskt brister.

Att säga nej till sådana förslag är inte att avvisa hjälp. Det är att beskriva verkligheten. Den som hjälper behöver kunna låta sig korrigeras och fråga vad som saknas i den egna bilden. Annars blir psykologiska ord ett sätt att slippa höra att rådet inte passade.

Det är också rimligt att tacka nej till ett gott råd. Hjälp som inte efterfrågats kan kännas styrande, och en lösning kan vara omöjlig just nu även om den blir möjlig senare. Ett enstaka nej är ingen samtalsslinga.

Tre olika ärenden som låter lika

När någon berättar om något svårt kan samtalet ha minst tre olika uppgifter.

• Att bli hörd. Personen vill dela hur tungt, sorgligt eller orättvist något är. Uppgiften är närvaro, inte problemlösning.
• Att förstå problemet. Personen vill undersöka vad som händer, vilka hinder som finns och vad som redan har prövats. Uppgiften är nyfikenhet.
• Att välja en handling. Personen vill ha idéer, väga alternativ eller planera ett nästa steg. Först här kan råd vara relevanta.

Problemet uppstår ofta när deltagarna befinner sig i olika uppgifter. Den ena vill bli hörd och den andra börjar genast lösa. Varje invändning blir då ett försök att få tillbaka samtalet till upplevelsen, medan hjälparen hör den som en begäran om ännu ett förslag.

När sekvensen verkligen upprepar sig

I en återkommande slinga kan båda deltagarna bidra utan att de därför har samma ansvar i varje situation. Den som berättar kan be om idéer men avfärda dem innan de hunnit undersökas. Den som lyssnar kan rada upp lösningar för att slippa känna sin egen maktlöshet. Ju mer den ena försvarar att problemet går att lösa, desto mer behöver den andra visa hur svårt det faktiskt är.

Det betyder inte att problemet är påhittat. En verklig svårighet kan samtidigt ingå i ett samtalsmönster som gör stödet sämre. Det viktiga är formen: samma förflyttning från berättelse till råd, från råd till motargument och från motargument till mer press.

Det kliniska begreppet bakom beskrivningen finns i uppslaget om det återkommande försvarsmönstret. Där beskrivs en möjlig funktion: att kontakten kan hållas kvar så länge problemet förblir olöst. Det är en klinisk tolkning, inte något man kan veta om en annan människa genom att höra någon säga nej till ett par råd.

Om du är den som berättar

Du behöver inte vilja ha en lösning för att få be om kontakt. Det kan räcka att säga vilken sorts hjälp du hoppas på:

• "Jag behöver mest att du lyssnar en stund."
• "Kan du hjälpa mig att sortera hindren utan att vi bestämmer något?"
• "Jag vill gärna ha förslag, men fråga först vad jag redan har prövat."

Om du märker att varje idé får ett omedelbart "ja, men" kan du pausa innan du svarar. Fråga dig om invändningen beskriver ett konkret hinder, en risk eller en känsla av att inte vara förstådd. Ett konkret hinder kan behöva mer information. En risk kan göra förslaget olämpligt. Känslan av att inte vara förstådd behöver ofta ord innan fler idéer blir användbara.

Att pröva ett förslag betyder inte att lova att det fungerar. Ett litet experiment kan vara att undersöka vad som skulle behöva vara annorlunda för att idén skulle bli möjlig, och sedan tillåta svaret "inget just nu".

Om du är den som försöker hjälpa

Börja med frågan som annars lätt kommer sist: "Vill du att jag lyssnar, tänker tillsammans med dig eller ger förslag?" Verktyget Aktivt lyssnande ger en enkel struktur för att spegla och fråga utan att ta över.

Ge ett förslag i taget och be om respons. Om du får ett hinder tillbaka, stanna vid hindret i stället för att genast komma med ännu ett förslag. Du kan säga: "Det där gör mitt förslag mindre användbart. Har jag missat något mer?" Då blir korrigeringen information i stället för motstånd.

Du får också ha en gräns. "Jag hör att det här är tungt, och jag har inga fler idéer i kväll" är tydligare och vänligare än att fortsätta tills irritationen tar över. Att avstå från fler råd är inte att överge någon.

När mönstret inte är rätt förklaring

Använd inte den här guiden för att förklara bort utsatthet. Den som lever med kontroll, hot eller systematisk nedvärdering kan ha goda skäl att bedöma vanliga råd som riskabla. Då är säkerhet och relevant stöd viktigare än att träna ett ömsesidigt samtal. Vad händer med mig? ger en väg vidare för att beskriva beteendena och söka stöd utanför relationen.

Mönstret passar inte heller när en myndighet, arbetsgivare eller vårdinstans faktiskt har makt att undanröja ett hinder men skickar ansvaret tillbaka till den drabbade. Då kan klagomålet vara sakligt och nödvändigt. Psykologisk förståelse får aldrig bli en ursäkt för att tolerera dåliga beteenden eller bristande ansvar.

Kunskapsstatus

Den ursprungliga försvarstermen finns i DSM-IV:s bilaga om en föreslagen skala för försvarsfunktion och i Perrys kliniska skattningsram. Termen är inte en diagnos, och skalan blev aldrig ett huvuddiagnostiskt instrument. Underlaget avgränsar inte en särskild sorts människa. Som samtalsbeskrivning kan mönstret vara användbart när det återkommer. Det är betydligt svagare som förklaring till varför en viss person avvisar ett visst råd.

Källor

• American Psychiatric Association (1994). Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (4 uppl.), Appendix B: Defensive Functioning Scale. American Psychiatric Association.
• Perry, J. C. (1990). Defense Mechanism Rating Scales (5 uppl.).