Inifrån är de nästan omöjliga att skilja åt — båda återvänder till det som gjort ont, och båda känns som nödvändigt arbete. Skillnaden syns i vad som händer med känslan över tid.
Repetitivt, passivt grubblande över negativa händelser, känslor eller problem utan att leda till lösning.
Hela posten →Att älta klart: känslan får plats, förståelsen växer, frågan släpper.
Bearbetning är att älta klart: det svåra besöks med känslan påkopplad, förståelsen växer för varje varv, och frågan släpper så småningom taget — minnet finns kvar men har slutat skava lika illa. Ältande (rumination) går varven utan att något ändras: samma abstrakta varför-frågor, samma råa känsla vid hundrade genomspelningen som vid första, och ingen ny förståelse kommer ut. Bearbetningen är en spiral — samma material, men varje varv tas från en något ny plats. Ältandet är en cirkel.