Båda handlar om höga insatser och rädsla för att inte räcka till, och de följs ofta åt. Men den ena är en känsla i en viss situation, den andra en hållning som följer med överallt.
Föregripande rädsla att misslyckas eller bli negativt bedömd i en utvärderande situation – en spänning som skärper i lagom dos men låser och får en att dra sig undan när den blir för stark.
Hela posten →CopingstrategiAtt ställa överdrivet höga krav på sig själv och döma sitt värde efter om de uppnås – där rädslan för misstag kostar mer än strävan ger.
Hela posten →Prestationsångest är den föregripande oron inför en specifik prövning — provet, presentationen, scenen — och klingar av när situationen är över. Perfektionism är en mer genomgående standard: orimligt höga krav och rädsla för misstag som gäller det mesta, oavsett om någon bedömer eller inte. Perfektionism kan göda prestationsångest, men man kan ha det ena utan det andra: en avslappnad person kan få black-out på tentan, och en perfektionist kan vara lugn inför just det hen behärskar.