Försvaren i sorgen

Veckorna efter ett dödsfall händer det ofta något som de sörjande själva blir förbryllade av. Tankarna glider undan mitt i en mening. Känslan, som nyss var bottenlös, domnar plötsligt bort och lämnar en sorts overklig tomhet. Dagarna fylls med bouppteckning, telefonsamtal och praktiska bestyr som plötsligt känns märkligt angelägna. Inifrån kan det väcka skuld: borde jag inte sörja mer, hela tiden, om jag verkligen älskade? Utifrån kan samma sak läsas som flykt – att personen "inte tagit in det än" eller "håller undan". Den här artikeln handlar om varför just dessa rörelser – avtrubbning, undvikande, rastlös aktivitet, stunder av förnekelse – sällan är sorgens motståndare. Oftast är de en del av hur den arbetar.

Det som ser ut som flykt

De vanliga försvaren mot smärta ser i sorg ungefär likadana ut som annars, fast mot en av de tyngsta känslor en människa kan bära. Avtrubbningen lägger en bedövning över det som annars vore outhärdligt att känna hela tiden. Undvikandet styr blicken bort från den tomma platsen vid bordet, från rösten på telefonsvararen, från frågan om vad som faktiskt har hänt. Den rastlösa aktiviteten – att hålla sig sysselsatt, lösa uppgifter, ordna allt det praktiska – ger något att göra med en kropp som annars skulle stå handfallen inför något ogörligt. Och de korta passen av förnekelse, ögonblicken då man sträcker sig efter telefonen för att ringa just den som inte längre finns, fördröjer en sanning som inte går att ta in på en gång.

Det gemensamma för dem är att de skapar avstånd till smärtan. Det är därför de så lätt misstänkliggörs. I en kultur som länge har trott att sorg ska bearbetas genom att man möter den, rakt och fullständigt, blir varje avståndstagande misstänkt. Men antagandet att frisk sorg vore en obruten konfrontation med förlusten håller inte när man ser efter hur sörjande faktiskt har det.

Sorgen pendlar, den marscherar inte

Den modell som i dag har bäst empiriskt stöd för hur sorg fungerar beskriver inte en väg genom bestämda faser. Margaret Stroebe och Henk Schut formulerade 1999 det de kallade dualprocessmodellen, och dess centrala iakttagelse är att frisk sorg pendlar. Den sörjande rör sig fram och tillbaka mellan två lägen. I det ena vänder man sig mot förlusten: gråter, längtar, minns, känner saknaden i hela kroppen, tar in att det som hänt verkligen har hänt. I det andra vänder man sig bort, mot livet som fortsätter: sköter det praktiska, prövar nya roller, tänker på annat, gör sådant som inte alls handlar om den döda.

Det avgörande, och det som skiljer modellen från äldre tänkande, är att inget av lägena är det rätta eller det friska. Hälsan ligger i själva pendlingen – i förmågan att växla mellan att möta och att vända sig bort. Att tidvis dra sig undan smärtan är inte ett avbrott i sorgearbetet, utan en del av det. En människa som mötte förlusten oavbrutet, utan paus, skulle inte bearbeta mer effektivt. Hon skulle dränkas. Pauserna är det som gör att man orkar återvända.

I det ljuset ändrar de misstänkta försvaren karaktär. Avtrubbningen och undvikandet är inte motsatsen till att bearbeta – de är återhämtningssidan av en process som kräver båda sidorna. Den rastlösa aktiviteten är ofta precis det som behövs för att ta paus från en känsla som annars vore oavbruten. Och de korta stunderna av förnekelse fungerar som en doseringsmekanism: de släpper in det ofattbara i lagom stora portioner, i den takt en människa faktiskt klarar att ta emot det. Sorgen behöver vändningen bort mot livet lika mycket som den behöver vändningen mot förlusten. Det är därför sorg som ständigt rör sig är en mångfaldig och icke-linjär process snarare än en trappa man bestiger – något myten om sorgens fem stadier gått igenom på djupet, och som inte ska upprepas här.

Att inte rasa ihop är inte detsamma som att förtränga

Det finns en seglivad föreställning om att den som inte bryts ner av en förlust måste ha skjutit undan den. Att den lugna, fungerande sörjaren bär på en undertryckt sorg som förr eller senare ska komma ifatt. George Bonannos forskning på sörjande har gjort den föreställningen svår att försvara. När han och hans kollegor faktiskt följde människor genom förlust, fann de att det vanligaste mönstret inte var kollaps utan motståndskraft: påtaglig smärta i början, men bevarad förmåga att fungera, och inget utdraget sammanbrott. Det var inte ett undantag för några ovanligt starka. Det var den mest förekommande banan.

Och avgörande: dessa motståndskraftiga sörjande visade inga tecken på att betala ett pris för sin stabilitet senare. Den fördröjda sorgen som skulle hinna ifatt dem uteblev i regel. Det vanligaste är alltså inte att hålla ihop som en fasad över en bortträngd förtvivlan, utan att hålla ihop därför att man genuint klarar växlingen mellan smärta och liv. Frånvaron av kollaps är inte i sig ett tecken på att något har skjutits undan. Ibland är den helt enkelt sorgens vanligaste form.

Det betyder inte att stabilitet alltid är det samma som hälsa, eller att den som rasar ihop sörjer fel. Poängen är den motsatta riktningen: man kan inte läsa av en människas inre sorg på hur mycket hon synligt går sönder. Den som skrattar på begravningen, återgår till jobbet efter en vecka eller känner overkligt lugn gör inte nödvändigtvis något undvikande. Hon kan vara mitt inne i pendlingen, på den sida som vänd mot livet.

När försvaret ändå skaver

Att avtrubbning, undvikande och rastlöshet oftast tjänar sorgen betyder inte att de aldrig kan låsa sig. Skillnaden ligger inte i att försvaret finns, utan i om pendlingen fortfarande rör sig. Ett försvar tjänar sorgen så länge det är en av två rörelser. Det börjar skava när det blir den enda.

Den som bara vänder sig bort – som efter lång tid aldrig släpper in saknaden, aldrig gråter, håller sig oavbrutet sysselsatt för att inte en sekund behöva känna – har inte längre en paus utan en barrikad. Och spegelbilden finns: den som bara vänder sig mot förlusten, fastnar i den utan att någonsin komma ut till livet igen, har också tappat växlingen. Det är inte närvaron av undvikande eller av oavbruten smärta i sig som är problemet, utan att rörelsen mellan dem stannat. Sorg som efter mycket lång tid förblir lika invalidiserande, eller som helt saknar varje vändning mot livet, kan vara skäl att söka stöd – men det avgörs av lidande och funktion över tid, inte av att man tagit pauser eller känt overkligt lugn.

Det här är också anledningen till att avtrubbningen i sorg inte är samma sak som ett kroniskt emotionellt undvikande. I sorgens normala förlopp är bedövningen tidvis och växlar med stunder av full känsla. När den blir total och permanent är det inte längre en återhämtningspaus utan en stängd dörr.

Att låta pendlingen vara

Det praktiska som följer av allt detta är ovanligt enkelt, och samtidigt svårt att lita på mitt i sorgen. Det finns ingen rätt mängd sorg per dag, och ingen ordning känslorna ska komma i. Stunderna då du inte känner något, då du fungerar förvånansvärt väl, då du till och med skrattar, är inte svek mot den döda och inte bevis på att du undviker. De är den ena halvan av hur människor faktiskt bär en förlust. Att tillåta sig pauserna – att gå till jobbet, lösa det praktiska, tänka på annat – är inte att fly sorgen utan att ge den den vila den behöver för att man ska orka vända tillbaka.

Det som med tiden växer fram ur den pendlingen är sällan ett tvärt slut utan en långsam förskjutning: vändningarna mot livet blir fler och längre, vändningarna mot förlusten mjukare. Acceptans i den meningen är inte att man "kommit över" något, utan att sorgen har fått en plats man kan leva bredvid. Försvaren var inte det som stod i vägen för det. För många var de en del av vägen dit.

Hur säker är kunskapen?

Att sorg pendlar mellan att möta och att vända sig bort, och att frånvaro av kollaps inte är förträngning, hör till det bättre underbyggda i sorgepsykologin – dualprocessmodellen och Bonannos longitudinella arbeten är väletablerade och har stått sig. Samtidigt är sorg en av de mest individuellt skiftande mänskliga erfarenheterna, och modellerna beskriver mönster på gruppnivå, inte ett facit för den enskilda. Stadietänkandet, där sorg skulle gå genom fasta faser i ordning, saknar däremot empiriskt stöd. Sorg beskrivs här som mångfaldig och icke-linjär, aldrig som ett protokoll att ta sig igenom.

Källor

• Stroebe, M., & Schut, H. (1999). The dual process model of coping with bereavement: Rationale and description. Death Studies, 23(3), 197–224.
• Bonanno, G. A. (2004). Loss, trauma, and human resilience: Have we underestimated the human capacity to thrive after extremely aversive events? American Psychologist, 59(1), 20–28.