När ett band kapas

Det finns inget telefonsamtal som kom mitt i natten. Ingen begravning, ingen dödsannons, inga blommor. Personen lever – andas, äter, går till jobbet, finns på en adress du kanske till och med känner till. Och ändå är hon eller han borta ur ditt liv på ett sätt som gör ont som en förlust. Ett vuxet barn som slutat svara. En förälder du själv valde att bryta med. Ett syskon som efter ett gräl drog en gräns du inte kommer förbi. Bandet är kapat, men den andra änden av det lever vidare någonstans där du inte längre når.

Det här är sorg, även om få runt omkring kallar det så. Den som mist någon till döden möts av ritualer och medkänsla. Den som mist någon till tystnad möts oftare av frågor – varför hör ni inte av er, kan ni inte bara reda ut det – som förutsätter att en levande person alltid går att nå om man bara vill tillräckligt mycket. Den här texten handlar inte om vems fel ett avbrott är. Den handlar om mönstret i att sörja någon som lever.

En förlust utan slut

Psykologen Pauline Boss myntade begreppet ambiguös förlust för just det här – en förlust som saknar bekräftelse och avslut. Hennes arbete beskriver två grundformer. I den ena är någon fysiskt borta men psykiskt närvarande, som vid en saknad person eller en oklar dödsförklaring. I den andra, som ligger närmast ett kapat band, är någon fysiskt närvarande i världen men psykiskt frånvarande ur ditt liv. Personen finns, men relationen finns inte. Du kan inte sörja färdigt, för det finns inget som säger att det är över – och du kan inte hoppas fritt heller, för det finns inget som säger att det kommer tillbaka.

Boss pekade på att det är just tvetydigheten, inte förlusten i sig, som är det svåraste att bära. En död är fruktansvärd men entydig. Ett kapat band lämnar dörren på glänt på ett sätt som varken stängs eller öppnas. Tanken " tänk om hon hör av sig till jul" kan leva kvar i åratal, och varje högtid och födelsedag som passerar utan ett livstecken blir en liten upprepad förlust i stället för en enda stor. Det är en av anledningarna till att den här sorgen ofta beskrivs som att den inte rör sig framåt. Den har ingen riktning att röra sig i.

Bandet som inte slutar finnas

För att förstå varför ett avbrott gör så ont kan man gå till anknytningens andra sida. John Bowlby beskrev sorg som priset vi betalar för att kunna knyta an över huvud taget. Ett band mellan människor är ingen idé man kan ändra på beslutsvägen – det är något kroppen och nervsystemet byggt upp över tid, och det fortsätter att finnas också när relationen tar slut. Bowlby observerade hur den som förlorat någon ofta söker, ropar, väntar och spanar efter den försvunne långt efter att förståndet vet att hen inte kommer. Sökandet är inte ett tecken på att man inte fattat. Det är så ett brustet band känns inifrån.

Vid ett kapat band riktas det sökandet mot någon som faktiskt finns – och därför går aldrig riktigt att sluta. Du kanske ser ett meddelande som är ovanligt länge oläst. Du kanske håller utkik efter en bil av en viss modell, eller känner hjärtat hoppa till åt en ryggtavla på stan som liknar. En del läser om gamla meddelanden, andra undviker varje plats där ett möte vore möjligt. Det här är inte konstigt eller sjukligt. Det är ett anknytningssystem som ställts in på en person och inte fått veta att uppdraget är avslutat. Hör det här till efterdyningarna av en relation som tagit slut bär sajten en närliggande beskrivning i uppslaget om anknytningsskada.

När känslorna inte vill samsas

Det som gör den här sorgen tung att beskriva för andra är att den sällan är ren. Vid en död är sorgen tillåten och begriplig. Vid ett kapat band blandas den med sådant som är svårare att säga högt. Övergivenhet om det var den andre som drog sig undan. Skuld om det var du som drog gränsen, även när gränsen var nödvändig. Maktlöshet inför att en relation kräver två och att den andre inte är där. Ibland en tomhet som inte ens vet vad den ska kallas.

De här känslorna motsäger ofta varandra. Man kan sakna någon man samtidigt är arg på, känna lättnad och förlust i samma andetag, längta hem till någon man valde att lämna för att kunna andas. Boss beskrev att ambiguös förlust just därför ofta fryser fast människor – inte för att de gör något fel, utan för att situationen själv är olöslig. Det går inte att tänka sig fram till ett rent svar när verkligheten inte ger något. Att låta de motstridiga känslorna finnas samtidigt, utan att tvinga fram en enda riktig version, är ofta det enda ärliga som går att göra.

När omgivningen inte ser sorgen

En särskild tyngd ligger i att den här förlusten sällan erkänns utifrån. Det finns inga lediga dagar, ingen som hör av sig på årsdagen, ingen som vet att den första julen utan ett barn som slutat höra av sig kan göra lika ont som den första julen efter en död. Ofta möts den i stället av råd – ring upp, ge inte upp, blod är tjockare än vatten – som lägger ansvaret för att läka relationen tillbaka på den som sörjer den. Att gång på gång behöva förklara eller försvara ett avbrott, eller att helt enkelt tiga om det, blir en ensamhet ovanpå själva förlusten.

Den här tystnaden runt omkring är inte elakhet. Den kommer oftast av att andra människor saknar ett färdigt språk för en sorg utan kropp att begrava. Ett kapat band passar inte in i de berättelser vi har om hur familjer ska se ut, och då blir det lättare att fråga varför ni inte pratar än att sitta still bredvid något som inte går att laga. Att veta att det här är ett känt och beskrivet mönster, och inte ett mått på hur mycket man älskade, brukar för en del ta bort en del av den extra skammen.

Att sörja något som kan ändras

Det som skiljer den här sorgen från sorgen efter en död är också det som gör den lättare och svårare på samma gång – den är inte slutgiltig. Band som kapats kan i vissa fall knytas på nytt, ibland efter många år, ibland aldrig. Det betyder inte att man bör hålla sig själv i ständig beredskap, och det betyder inte heller att man måste ge upp allt hopp. Boss talade om att kunna leva med själva ovissheten i stället för att tvinga fram ett avslut som situationen inte ger. För en del innebär det att sörja relationen som den var, samtidigt som man lämnar en liten dörr öppen för att den en dag kan bli något annat. Två sanningar som inte utesluter varandra.

Hur den här sorgen rör sig är lika olika som människorna som bär den. Den följer ingen ordning och inga stadier man tar sig igenom – föreställningen om en bestämd trappa av sorgefaser saknar empiriskt stöd, vilket beskrivs närmare i myten om sorgens fem stadier. Det enda som tycks gälla brett är att sorgen efter en levande är ojämn och återkommande snarare än linjär. Den kan blossa upp av ett namn, en låt eller en högtid – kontrasten mellan glädje och frånvaro som den tomma stolen beskriver känns igen också här – och sedan dra sig tillbaka igen utan att det betyder att den är klar. Att band kan kapas och ändå fortsätta att finnas inuti en är inte ett misslyckande att gå vidare. Det är hur djup anknytning fungerar.

Källor

• Boss, P. (1999). Ambiguous Loss: Learning to Live with Unresolved Grief. Harvard University Press.
• Bowlby, J. (1980). Attachment and Loss, Vol. 3: Loss – Sadness and Depression. Basic Books.