När en vän får det du önskar dig

Hon ringer en kväll och rösten är full av något. Hon har fått jobbet, eller mött någon, eller väntar barn, eller flyttat in i lägenheten ni skämtade om för fem år sedan. Du säger grattis och menar det. Och samtidigt landar något i magen som inte alls vill vara med på grattis. Ett sting, en hastig sänkning, en känsla av att rummet möblerats om och din egen plats blivit lite sämre. Sekunden efter kommer skammen över att du kände så, och sedan kommer den tysta omdiktningen: kanske var det inte ett så bra jobb ändå, kanske går det lite för fort med den där personen. Du lägger på och mår sämre än innan hon ringde, och en del av det dåliga är att du inte ens kan kalla det vid namn.

Den här texten handlar om avund inuti en vänskap. Inte om jämförelse med främlingar i ett flöde, utan om det skavande som dyker upp när någon du faktiskt älskar får just det du själv längtar efter. Det är en av de mest tabubelagda känslorna som finns, dubbelt tabubelagd här, eftersom den riktas mot en person man vill väl. Känslan i sig, dess två ansikten och dess kompassfunktion finns beskriven i uppslaget om avund. Här stannar vi vid det särskilda fallet: vad avunden gör med ett band, varför den skäms så djupt just mot en vän, och hur den går att vända till något ärligt i stället för något frätande.

Varför just vänner

Det kan tyckas bakvänt att avunden biter hårdast mot dem vi står närmast. Logiskt borde de mest avundsvärda livet vara kändisarnas och miljardärernas. I praktiken svider de sällan. Avund kräver jämförbarhet, och en vän är den mest jämförbara människa man har. Ni startade på ungefär samma plats, gick samma sträcka ett tag, delade förutsättningar. När hon då rör sig ifrån dig, in i ett liv du själv önskar dig, blir hennes framgång en mätsticka rakt genom ditt eget. Hon visar vad som var möjligt även för dig, och just därför att hon liknar dig pekar gapet inte mot ouppnåeligt, utan mot något du borde haft.

Det förklarar den gamla iakttagelsen att en del vänskaper tål motgång bättre än framgång. Att trösta en vän i kris är okomplicerat, för hennes olycka hotar ingenting hos dig och bekräftar tyst att din egen situation inte är den sämsta. Att glädjas helhjärtat åt hennes lycka är svårare, för den ställer en obekväm fråga om var du själv står. Beverley Fehr, som sammanställt mycket av forskningen om hur vänskap fungerar, beskriver närhet och jämförbarhet som vänskapens kärna. Samma jämförbarhet som gör att ni förstår varandra på ett ögonkast är den som gör hennes framsteg till ett mått på dina egna.

Det är värt att skilja den här avunden från den asymmetri som beskrivs i guiden Ensidig vänskap. Där handlar det om en sned fördelning av omsorg och tid, om vem som bär. Här handlar det om något inom dig som skaver oavsett hur balanserad vänskapen är. Du kan ge precis lika mycket som du får och ändå känna stinget när hon berättar sin goda nyhet. Avund är inte ett tecken på att vänskapen är fel. Den är ett tecken på att hon spelar roll för dig.

Skammen ovanpå avunden

Det smärtsamma med avund mellan vänner är sällan känslan själv. Det är lagret ovanpå. Att avundas en främling går att rycka på axlarna åt. Att avundas någon man älskar känns som ett litet förräderi, som om man önskade henne illa mitt i att man önskar henne väl. Och så lägger sig skammen över längtan, snabbt och nästan automatiskt.

I uppslaget om avund beskrivs hur den skammen biasar känslans riktning. Avundens laddning kan gå två håll, framåt som egen strävan eller mot den andra som vilja att förminska, och skammen över att känna avund är just det som vippar laddningen utåt. Det känns mindre blottande att sänka henne än att erkänna sitt eget begär. Inifrån märks det aldrig som avund. Det märks som plötsligt klarsyn. Du upptäcker att jobbet hon fick nog är ganska osäkert, att hennes nya kärlek verkar lite väl bra för att vara sann, att lägenheten säkert har fukt. Kritiken känns sann och rättvis, inte avundsjuk, och det är exakt det som gör den lömsk.

Den här efterhandskonstruktionen av godtagbara skäl har ett eget namn, rationalisering. Den klär om en obekväm känsla till ett resonemang som låter förnuftigt. Och här finns en nära släkting i hur vi för räkenskap över oss själva. Självgynnande bias beskriver tendensen att bokföra egna framgångar som förtjänst och egna motgångar som otur. Vänd mot en vän blir samma bokföring fientlig: hennes framgång skrivs ner till tur, kontakter eller gynnsamma omständigheter, medan din egen utebliven framgång förklaras med hinder utanför din kontroll. Två konton som båda landar till din fördel, och inget av dem stämmer riktigt. Bokföringen skyddar självkänslan för stunden, till priset av att du ser din vän mindre generöst än hon förtjänar.

Avundens släkting på stolthetssidan

Avunden vill inte alltid bara sänka den andra. Ibland försöker den lyfta dig själv i stället, och då tar den en annan väg. Jämförelseparet i avund är beundran, att låta den andra vara förebild snarare än måttstock. Men det finns en tredje rörelse som ofta blandas ihop med den friska, och det är att blåsa upp sig själv.

I uppslaget om hubristisk och autentisk stolthet beskrivs hur stolthet rymmer två ansikten. Den autentiska vilar på konkret ansträngning, den hubristiska på ett globalt uppblåst själv som ofta täcker en dold skam. När en väns framgång svider kan frestelsen bli att svara med just den uppblåsta varianten: att inför sig själv eller andra trycka ner hennes bedrift och lyfta fram en egen, att göra om hennes goda nyhet till en scen där du återtar plats. Det känns som självkänsla men är dess motsats. Den hubristiska stoltheten och den maligna avunden har samma rot, en skör känsla av eget värde som hennes lycka råkade trycka på.

Det säger något om vad avunden egentligen bevakar. Sällan handlar den om jobbet, kärleken eller barnet i sig. Den handlar om en tyst fråga den andras lycka väcker, om du själv duger, om ditt liv blev som det skulle. Just därför är beundran och den autentiska stoltheten varandras grannar i en frisk reaktion. Båda låter dig se hennes framgång utan att den blir ett avdrag från ditt eget värde, för värdet vilar inte längre på jämförelsen.

Vad avunden gör med bandet

En enstaka avundsskugga skadar ingen vänskap. De flesta känner det ibland, och en väl underhållen relation rymmer det utan att märka av det. Det som tär är när avunden får sätta sig som ett filter. Då börjar mönstret krypa in i det lilla. Du lyssnar sämre när hon berättar om det som går bra. Du byter ämne, du levererar grattis med en nästan omärklig hulling, kul för dig, vissa har ju tur. Du dröjer med att gilla, glömmer att fråga hur det gick. Inget av det är öppen elakhet, och hon kan sällan peka på vad som hänt. Men temperaturen sjunker, och bägge känner det utan att kunna namnge det.

För den som avundas finns dessutom en isolerande effekt. Eftersom hennes goda nyheter svider börjar du tyst undvika dem. Du frågar mindre, ses mer sällan när det går bra för henne, drar dig undan just när hon vill dela sin glädje. Det liknar mekaniken i social isolering, fast i miniatyr och riktat mot en enda person: ett undvikande som skyddar mot obehaget för stunden men kapar exakt den kontakt som hade kunnat lösa upp det. Och hon, som inte vet varför du svalnat, börjar kanske hålla sina framgångar för sig själv. Vänskapen krymper till att bara rymma det neutrala och det svåra, aldrig det riktigt goda. En relation som bara tål olycka vilar på smal grund, ungefär som en som bara håller ihop kring gemensamt ältande, det som beskrivs i samruminering.

Får avunden fastna helt kan den stelna till något varaktigare. Förbittring är den långsamma känslan som lägger sig när ett upplevt orättvist gap aldrig bearbetas, en kall bokföring av att hon fick det du borde haft. Vid det laget handlar det inte längre om en stunds sting utan om en grundton i hela relationen, och vägen tillbaka är längre. Desto mer talar för att möta avunden medan den fortfarande bara är en gäst, inte en hyresgäst.

Att vända det till något ärligt

Det finns inget recept som gör avund mellan vänner harmlös, och det är inte heller målet att aldrig känna den. Men riktningen är, som uppslaget om avund påpekar, påverkbar just för att den är vippbar. Det mesta som hjälper börjar i ett enda steg, att benämna känslan utan omklädnad.

Att inför dig själv säga jag är avundsjuk på henne är obekvämt, men det är sannare och mer användbart än hon är nog inte så lycklig ändå. I samma stund du kallar känslan vid namn slutar den styra dig i smyg. Övningen att benämna känslan handlar precis om det, att sätta ord på det som rör sig innan det klär ut sig till kritik. Det är samma rörelse som skiljer den friska avunden från den frätande: att stanna i det genuina jag önskar att jag hade det där i stället för att hoppa till det fientliga hon förtjänar det nog inte.

När känslan väl har ett namn går den att läsa som information. Avund pekar med hela handen mot vad du själv värderar, för ingen avundas det hon inte bryr sig om. Att hennes nya kärlek svider mer än hennes befordran säger något om var din egen längtan ligger. Läst så blir avunden en kompass snarare än en dom, och nästa fråga blir vad ett eget litet steg i den riktningen skulle vara. Det är skillnaden mellan den avund som blir egna försök och den som bara vill dra ner.

Mot den hårda inre rösten, den som kallar dig småaktig och dålig för att du kände stinget, hjälper inte mer självkritik. Den göder bara skammen som vippar laddningen utåt igen. Att möta sig själv som man skulle möta en vän, det som beskrivs i självmedkänsla och övas i självmedkänslepausen, gör paradoxalt nog avunden mindre giftig. Ju mindre du skäms över att känna den, desto mindre behöver du klä om den till kritik av henne.

Och så finns det handling som kan gå före känslan. Att säga grattis helhjärtat, att faktiskt fråga vidare om det som går bra för henne, att ta emot hennes glädje väl, det som att bekräfta innan man värderar handlar om, kan komma innan du riktigt känner glädjen. Beteendet drar ofta känslan med sig. Att verkligen kunna känna glädje å en väns vägnar är inte en medfödd dygd vissa har och andra saknar. Det är något som växer ur att gång på gång välja kontakten framför skuggan.

I sällsynta fall, med en vän som tål det, går avunden att säga rakt ut. Jag måste erkänna att jag blev lite avundsjuk när du berättade, och jag skäms över det, men jag är glad för din skull. Det är en karta över dig, inte ett åtal mot henne, och att hävda sig så ärligt fördjupar oftare ett band än det skadar det. Det kräver en redan trygg vänskap och rätt ögonblick, och det är ingen skyldighet. Men där det går förvandlar det avunden från en hemlighet som skiljer er åt till något ni delar, och då har den slutat vara farlig.

En ärlig kunskapsstatus

Att avund är en smärtsam jämförelsekänsla är väl belagt i socialpsykologisk forskning, liksom att den har två handlingstendenser, en mot egen strävan och en mot att förminska den andra. Hur de två ansiktena bäst ska förstås diskuteras dock fortfarande, och mycket av vänskapsforskningen är yngre och glesare än forskningen om kärleks- och anknytningsrelationer. Bilden ovan, av avunden som vänskapens tysta prövning och av benämnandet som det som vänder den, är ett rimligt och kliniskt användbart sätt att förstå mönstret, inte en exakt karta över orsak och verkan.

Källor

• Fehr, B. (1996). Friendship Processes. Thousand Oaks: Sage.
• Klein, M. (1957). Envy and Gratitude: A Study of Unconscious Sources. London: Tavistock.
• Tracy, J. L., & Robins, R. W. (2007). The psychological structure of pride: A tale of two facets. Journal of Personality and Social Psychology, 92(3), 506–525.
• Rose, A. J. (2002). Co-rumination in the friendships of girls and boys. Child Development, 73(6), 1830–1843.
• Hojjat, M., & Moyer, A. (red.) (2017). The Psychology of Friendship. New York: Oxford University Press.