Stressinducerad analgesi
Kroppens förmåga att dämpa eller stänga av smärta under akut hot – så att den kan agera trots skador, och först kännas fullt ut efteråt.
Stressinducerad analgesi är kroppens egen smärtdämpning under akut, överväldigande fara. Via opioida och icke-opioida system – bland annat i periaqueduktal grå substans och endocannabinoider – sänks smärtsignalen just när kroppen behöver kunna handla, fly eller överleva en skada utan att bromsas av den.
Fenomenet hör hemma i den mest akuta fasen av hotresponsen, nära kropp mot kropp med faran: efter en eventuell frysning men i eller strax intill kamp- och flyktfaserna, när skada redan är ett faktum eller är omedelbart förestående. Det förklarar en av de mest förvirrande erfarenheterna efter en olycka eller ett övergrepp – att inte ha känt smärtan då, och sedan känna den fullt ut när faran är över.
Inifrån perspektivet
I stunden kan kroppen kännas märkligt oberörd av en skada som borde göra ont – armen som gick i sönder, huden som skars, ett slag som borde ha känts. Du kanske kan gå, prata eller fly som om ingenting hänt. Efteråt, när faran är över, kan smärtan komma i en våg som känns försenad och overklig: "jag borde ha känt det, men jag kände ingenting". Den tidsförskjutningen är inte ett minnesfel eller en överdrift, den är hur kroppens smärtdämpning faktiskt är byggd att fungera.
Utifrån perspektivet
Utifrån kan smärtfriheten misstolkas, av andra eller av personen själv i efterhand, som att skadan eller händelsen inte var så allvarlig som den var. Den kan också läsas som ett tecken på att personen inte gjorde motstånd, eller till och med som medgivande. Ingen av de tolkningarna håller. Smärtfrihet under akut hot säger ingenting om hur allvarlig händelsen var och ingenting om samtycke. Den beskriver bara vad nervsystemet gjorde för att kroppen skulle kunna fungera i stunden.
Exempel
I vardagen
En cyklist som kraschar och reser sig, cyklar hem och först timmar senare upptäcker att handleden är bruten. En brandman som arbetar vidare med brännskador utan att märka smärtan förrän insatsen är över. Idrottare som spelar klart en match på en skadad led och först efteråt inte kan belasta den alls.
I relationer
Vid överfall eller övergrepp rapporterar många att de under själva händelsen kände förvånansvärt lite smärta, för att sedan drabbas hårt av både fysisk smärta och skam över att "inte ha känt något". Den som blir utsatt kan senare möta ifrågasättanden – "gjorde det verkligen så ont, du sa ju inget" – som bygger på samma missförstånd om hur smärtdämpningen fungerar under akut fara.
Adaptiv vs kostsam
Adaptiv i stunden: smärtdämpningen gör att kroppen kan fortsätta agera, försvara sig eller ta sig undan trots en skada som annars skulle stoppa den. Kostsam efteråt: just för att smärtsignalen är avstängd kan man missa att söka vård för verkliga skador, eftersom inget känns akut just då. Frånvaron av smärta är ingen garanti för att skadan är liten.
Vad kan jag göra?
Om smärtan kom sent efter en händelse där du inte kände något i stunden, ta det som ett observandum snarare än ett tecken på att allt är bra. Sök vård för att kontrollera faktiska skador även om ingenting känns akut just nu, kroppens egen smärtdämpning kan ha dolt vad som faktiskt hänt. Döm inte dig själv för att du inte kände smärtan då, det var kroppens nödlösning, inte ett mått på hur illa det var.
Alternativa strategier: Läkarundersökning av faktiska skador, traumafokuserad terapi, EMDR, ett samtal med vården när skam eller självförebråelse kring händelsen dröjer sig kvar.
När söka hjälp?
Sök vård om smärtan dyker upp först efter en händelse där du inte kände något i stunden, även om ingenting känns akut. Sök också stöd om skam eller självförebråelse växer kring att du "inte kände smärtan" eller "inte gjorde motstånd" – det är en vanlig men obefogad reaktion, och traumafokuserad terapi kan hjälpa till att lägga den bördan där den hör hemma.
Relaterade mönster
Dissociation
Avbrott i den normala integrationen av medvetande, minne, identitet och perception – från vardagligt "zona ut" till kliniska tillstånd.
HotresponsKollapsrespons
En extrem hotrespons med total tonusförlust och avstängning – kroppen slokar, blir svimningsnära och stänger av, bortom den spända frysningen.
DissociationPeritraumatisk dissociation
Dissociation under själva den traumatiska händelsen: tiden saktar ner, kroppen går på autopilot, det som sker känns overkligt eller betraktas utifrån.
HotresponsTonisk immobilitet
En ofrivillig, djup motorisk hämning under oundvikligt hot – kroppen blir orörlig och oförmögen att röra sig eller ropa, när varken kamp eller flykt är möjlig.
HotresponsToleransfönstret
Det spänningsspann där en människa kan tänka, känna och fungera samtidigt – utan att svämma över eller stänga av.
Fördjupning
Funktion
Smärtdämpningen gör att kroppen kan fortsätta handla, fly eller försvara sig i den mest akuta fasen av ett hot, när en skada annars skulle kunna stoppa den mitt i ett avgörande ögonblick. Den hör hemma nära kropp mot kropp med faran, efter en eventuell frysning men i eller strax intill kamp- och flyktfaserna. Funktionen ligger i överlevnad i stunden, inte i något personen väljer eller kan styra.
Utveckling över livet
Mekanismen är inbyggd i nervsystemet och delas med många andra arter, den kräver ingen inlärning för att aktiveras. Djurmodeller visar konsekvent hur akut hot, smärta och rädsla utlöser opioida och icke-opioida smärtdämpande system. Hos människa är mönstret detsamma i huvudsak, även om variationen mellan individer och situationer är mindre kartlagd.
Teoretisk bakgrund
Butler och Finn (2009) sammanfattar forskningsfältet om stressinducerad analgesi och dess opioida och icke-opioida mekanismer. Fanselow (1994) placerar fenomenet i den mer övergripande hotresponskaskaden, i den mest intensiva fasen nära fysisk kontakt med hotet, bredvid frysreaktion, kamprespons, flyktrespons, tonisk immobilitet och kollapsrespons.
Kulturell kontext
Berättelser om hot och skada utgår ofta ifrån att smärta är en pålitlig varningsklocka, och att den som var i fara borde ha känt och reagerat på den. Den som i stället minns smärtfrihet möts därför lätt av misstro, både från omgivningen och från sig själv. Kunskapen om att smärtdämpning under akut hot är en ofrivillig kroppslig respons motverkar den självanklagelsen och de felaktiga slutsatserna om vad frånvaron av smärta betyder.
Källor
- Butler, R. K., & Finn, D. P. (2009). Stress-induced analgesia. Progress in Neurobiology, 88(3), 184–202.
- Fanselow, M. S. (1994). Neural organization of the defensive behavior system responsible for fear. Psychonomic Bulletin & Review, 1(4), 429–438.