Emotionellt undvikande

Humor som försvar

Att bära det som gör ont genom att hitta det komiska i det – utan att förneka smärtan eller skämta bort den.

Suppression

Att medvetet och tillfälligt lägga en känsla åt sidan tills den kan tas om hand – med avsikt att återvända, inte att glömma.

Acceptans

Att låta verkligheten vara som den är – utan att godkänna den och utan att ge upp – så att kraften kan gå till det som går att påverka.

Schizoid fantasi

Att dra sig tillbaka till inre fantasivärldar som ersättning för verkliga relationer och handlingar – inte som komplement till dem.

Somatisering

Att psykisk smärta tar vägen genom kroppen – stress, sorg eller konflikt upplevs och kommuniceras som kroppsliga besvär.

Emotionellt resonerande

Att använda känslan som bevis för hur verkligheten är: "Jag känner det, alltså är det sant."

Fysisk aktivitet som coping

Att använda rörelse och träning för att reglera stress och humör – en av de mest evidensstarka vardagsstrategierna, med en tvångsmässig avigsida.

Substansanvändning som coping

Att använda alkohol, droger eller lugnande läkemedel för att dämpa stress och svåra känslor – det fungerar på kort sikt, och det är precis därför mönstret biter sig fast.

Distraktion och avdomning

Att rikta uppmärksamheten bort från det svåra – i doserad form en sund paus, som standardläge en gradvis avdomning där kontakten med livet tunnas ut.

Deaktiverande strategier

Att vrida ner anknytningssystemet: betona självtillit, hålla avstånd och nedvärdera närhetens betydelse för att slippa behöva andra.

Stonewalling

Ett konfliktmönster där en part stänger av all kommunikation – tystnar, vänder sig bort, lämnar samtalet – oftast drivet av inre överväldigande snarare än likgiltighet.

Beroende som självreglering

Självmedicineringshypotesens lins: substansen eller beteendet fungerar som protes för känsloreglering – frågan är inte bara vad någon tar, utan vad som dämpas eller väcks.