Biblioteket täcker 162 mönster fördelade på 11 kategorier.
Att låta verkligheten vara som den är – utan att godkänna den och utan att ge upp – så att kraften kan gå till det som går att påverka.
Att möta inre påfrestning genom att vända sig till andra – dela bördan, be om stöd och låta gemenskap reglera det svåra.
Att möta egna behov genom att på riktigt tjäna andra – givandet ger genuin tillfredsställelse utan att de egna behoven försvinner ur bilden.
Omedveten uteslutning av oacceptabla tankar, minnen eller impulser från medvetandet.
Att tillskriva en annan person (eller sig själv) överdrivna fel och brister – att skriva ner värdet för att slippa beroende, avund eller sårad längtan.
Att realistiskt känna efter i förväg hur något svårt kommer att bli – och planera för det – i stället för att överraskas av det.
Omedvetet avvisande av information eller verklighet som framkallar ångest.
Att omedvetet rikta om en känsla från sitt egentliga, hotfulla mål till ett ofarligare ersättningsmål.
Verkligheten omformas i grunden efter inre behov – storhetsföreställningar, orealistiska övertygelser och önskeuppfyllande missuppfattningar på psykotisk nivå.
Att bära det som gör ont genom att hitta det komiska i det – utan att förneka smärtan eller skämta bort den.
Att tillskriva en annan person (eller sig själv) överdriven perfektion för att slippa besvikelse, osäkerhet och blandade känslor.
Att hantera känslomässigt laddat material genom abstrakt, analytiskt tänkande som håller känslan på avstånd.
Att svälja andras röster, värderingar och omdömen hela – så att de låter som ens egna, inklusive kritikerns röst.
Att skilja känslan från tanken eller minnet – innehållet finns kvar i medvetandet, men laddningen är bortkopplad.
Att uppleva sig själv eller andra som antingen helt goda eller helt onda, utan förmåga att hålla samman motstridiga sidor i en och samma bild.
Att hålla oförenliga självbilder, värderingar eller livsområden i separata "rum" så att de aldrig möts och konflikten aldrig märks.
Att väga upp en upplevd brist eller svaghet genom att överprestera på ett annat – eller samma – område.
Psykisk konflikt tar kroppslig-neurologisk form – förlamning, stumhet, synbortfall eller kramper utan medicinsk förklaring.
Symboliska handlingar som omedvetet ska "ta tillbaka" eller ogiltigförklara en oacceptabel tanke eller handling.
Att möta hot mot självkänslan genom en upplevelse av egen överlägsenhet – särskilda förmågor, särskilda rättigheter, osårbarhet.
Att uttrycka ilska eller motstånd indirekt – genom förhalning, "glömska", sarkasm eller tystnad – i stället för öppet.
Att omedvetet tillskriva andra sina egna oacceptabla impulser, känslor eller övertygelser.
Förnekelse på psykotisk nivå – en del av yttre verkligheten upphör att existera i upplevelsen, bortom all korrigering.
Att ge rimliga men självtjänande förklaringar som ersätter det verkliga motivet eller den verkliga känslan.
Att omedvetet uttrycka motsatsen till en oacceptabel impuls – som överdriven vänlighet där fientlighet finns under ytan.
Att under stress återgå till tidigare utvecklingsstadiers sätt att känna, bete sig och söka trygghet.
Att dra sig tillbaka till inre fantasivärldar som ersättning för verkliga relationer och handlingar – inte som komplement till dem.
Att hantera konflikt genom att uttrycka känslor och behov direkt, utan tvång eller manipulation – rak kommunikation som moget försvar.
Att i stunden kunna betrakta sina egna tankar, känslor och motiv – och låta det man ser informera handlandet.
Att psykisk smärta tar vägen genom kroppen – stress, sorg eller konflikt upplevs och kommuniceras som kroppsliga besvär.
Att kanalisera oacceptabla impulser och svåra känslor in i socialt värdefull aktivitet – aggression blir idrott, smärta blir konst.
Att medvetet och tillfälligt lägga en känsla åt sidan tills den kan tas om hand – med avsikt att återvända, inte att glömma.
Att urladda en inre konflikt eller känsla direkt i handling, i stället för att känna, tänka eller sätta ord på den.
Projektion på psykotisk nivå – inre material upplevs som yttre verklighet i form av fasta, ofta förföljande vanföreställningar.
Att låta önskan styra övertygelsen – tro att det blir bra för att man så gärna vill att det ska bli det.
Att tolka händelser och sig själv i absoluta, svartvita kategorier utan gråskalor.
När att ha fel känns som ett existentiellt hot – och varje diskussion därför blir en strid som måste vinnas.
Stelbenta inre regler om hur man själv och andra "borde" vara – som skapar skuld inåt och bitterhet utåt.
Att avfärda positiva erfarenheter och beröm som undantag, artighet eller tur – så att de "inte räknas".
Att använda känslan som bevis för hur verkligheten är: "Jag känner det, alltså är det sant."
Att förvandla enskilda beteenden till globala identitetsomdömen: inte "jag gjorde ett misstag" utan "jag är en idiot".
Att automatiskt föreställa sig det värsta möjliga utfallet och behandla det som sannolikt.
Två motsatta feltolkningar av den egna makten: antingen vilar allt på mig (omnipotens) eller spelar inget jag gör någon roll (hjälplöshet).
Att fastna vid en enda negativ detalj och filtrera bort allt annat, tills detaljen färgar hela upplevelsen.
När slutsatsen är vald i förväg och tänkandet blir dess advokat – belägg söks, vägs och tolkas så att man landar där man ville.
Att ta personligt ansvar – och skuld – för händelser som ligger utanför ens kontroll.
Att mäta allt som händer mot en inre rättvisemåttstock – och fastna i bitterhet när verkligheten inte dömer som den "borde".
Tendensen att tillskriva framgångar den egna förmågan och misslyckanden omständigheterna – självkänslans tysta bokföring.
Personaliseringens spegelbild: att förlägga hela orsaken till egna känslor och problem hos andra.
Att behandla egna negativa förutsägelser som etablerade fakta – framtiden känns redan avgjord.
Att utan egentliga belägg vara övertygad om vad andra tänker – oftast något negativt om en själv.
Breda, djupt rotade livsteman om en själv och andra – formade när centrala känslomässiga behov inte möttes – som färgar tolkning, känsla och val långt upp i vuxenlivet.
Att dra universella slutsatser – "alltid", "aldrig", "ingen" – utifrån en enda händelse.
Att hantera stress genom att vända sig till andra – för praktisk hjälp och råd, eller för tröst och förståelse.
Tekniker som progressiv muskelavslappning och lugn andning som dämpar kroppens stressrespons den fysiologiska vägen.
Självmedicineringshypotesens lins: substansen eller beteendet fungerar som protes för känsloreglering – frågan är inte bara vad någon tar, utan vad som dämpas eller väcks.
Att sluta försöka – att ge upp ansträngningarna att nå målet eller hantera stressorn, ofta med en känsla av att inget man gör spelar någon roll.
Att rikta uppmärksamheten bort från det svåra – i doserad form en sund paus, som standardläge en gradvis avdomning där kontakten med livet tunnas ut.
Att använda rörelse och träning för att reglera stress och humör – en av de mest evidensstarka vardagsstrategierna, med en tvångsmässig avigsida.
Att hantera det som inte kan ändras genom att omforma dess mening – värderingar, prioriteringar och berättelsen om vad som står på spel.
Att ställa överdrivet höga krav på sig själv och döma sitt värde efter om de uppnås – där rädslan för misstag kostar mer än strävan ger.
Att hantera stress genom att analysera problemet, lägga en plan och aktivt försöka förändra situationen.
Att frivilligt skjuta upp det man föresatt sig trots vetskapen att man förlorar på det – mindre ett planeringsproblem än ett sätt att reglera känslor.
Repetitivt, passivt grubblande över negativa händelser, känslor eller problem utan att leda till lösning.
Att hantera motgångar genom att rikta skulden mot sig själv – från det användbara "jag gjorde fel" till det nedbrytande "det är fel på mig".
Att i förväg resa hinder för sin egen prestation, så att ett misslyckande kan skyllas på hindret – och en framgång framstå som ännu större.
Att dra sig undan andra när livet är svårt – en strategi som sänker den sociala ansträngningen för stunden men svälter den kanal som återhämtning oftast går genom.
Sorgens många uttryck – och pendlingen mellan att vända sig mot förlusten och mot livet som ska byggas om, den bild forskningen ställt i stället för de fem stadierna.
Att använda alkohol, droger eller lugnande läkemedel för att dämpa stress och svåra känslor – det fungerar på kort sikt, och det är precis därför mönstret biter sig fast.
Små handlingar som ska avvärja en befarad katastrof inne i en skrämmande situation – och som samtidigt hindrar upptäckten att katastrofen inte skulle ha inträffat.
Att hantera stress och obehag genom att fly undan det som väcker dem, i stället för att möta det.
Att fokusera på och uttrycka det jobbiga – att "få ur sig" känslorna. Lättar i stunden, men upprepad ventilering övar ofta in affekten snarare än tömmer ut den.
En strategi för att hantera svåra känslor genom att intellektualisera, analysera eller skapa kognitiv distans från den emotionella upplevelsen.
En strategi för att reglera svåra känslor genom att aktivt hålla dem på avstånd, undertrycka dem eller undvika det som utlöser dem.
Att hålla tillbaka det synliga uttrycket av en känsla som redan uppstått – ansiktet hålls neutralt medan känslan pågår inombords.
Att förändra känslan genom att förändra situationens innebörd – innan känslan hunnit utvecklas fullt ut.
Att förändra den situation man redan befinner sig i – eller står inför – så att dess känslomässiga tryck minskar.
Att reglera känslor vid den tidigaste möjliga punkten – genom att välja vilka situationer man över huvud taget går in i.
Att reglera känslor genom att rikta uppmärksamheten – mot, bort från eller mitt i det som väcker dem.
Att gå upp så helt i en bok, film eller uppgift att tid, rum och självmedvetande tillfälligt faller bort – den vardagliga änden av det dissociativa kontinuumet.
Det kliniska vardagsspråket om inre "delar" – sidor av en själv med egna känslor, behov och strategier – använt som arbetsmodell i flera terapiformer.
Känslan av att vara främmande för sig själv – som att betrakta sina egna tankar, känslor eller sin kropp utifrån, "som i en film".
Känslan av att omvärlden är overklig – dimmig, platt eller kulissartad, som betraktad genom en glasskiva.
Avbrott i den normala integrationen av medvetande, minne, identitet och perception – från vardagligt "zona ut" till kliniska tillstånd.
Minnesluckor för självbiografiskt material – ofta kring svåra händelser – som går utöver vanlig glömska.
Dissociation under själva den traumatiska händelsen: tiden saktar ner, kroppen går på autopilot, det som sker känns overkligt eller betraktas utifrån.
Teorin att personligheten efter svår traumatisering delas upp i en vardagsdel som driver livet vidare och en eller flera traumadelar som bär det som hände.
När ansvaret späds ut i gruppen tills ingen enskild bär det – alla var med, ingen var ansvarig.
Att flytta upphovsmannaskapet till en auktoritet, regel eller order – "jag följde bara policyn" – så att den egna handlingen inte känns som ens egen.
Att i tanke och språk frånta andra deras fulla mänsklighet – "dom", siffror, kategorier – så att empatin och den moraliska bromsen slutar gälla dem.
Den ofta outtalade tron på en makt – en person, läkare, partner eller institution – som vakar över en och ytterst kommer att gripa in.
Att språkligt sanera det skadliga – "kollateralskada", "omstrukturering", "vi går skilda vägar" – tills handlingen inte längre låter som det den är.
Att undvika frihetens ångest genom att förlägga författarskapet till det egna livet någon annanstans – till omständigheter, andra människor, "jag hade inget val".
Att få det egna övertrampet att krympa genom att ställa det bredvid något värre – "andra gör mycket värre saker".
Att fly frihetens ångest genom att lämna över ratten – till inre "måsten" som inte går att ifrågasätta, eller till konventionen: man gör som man gör.
Att tona ner, betvivla eller låta bli att titta på den skada man bidrar till – "det skadar ju ingen på riktigt".
Banduras samlingsnamn för de mekanismer som selektivt kopplar ur den inre moraliska bromsen, så att man kan handla mot sina egna värderingar utan att fördöma sig själv.
Att göra det skadliga godtagbart genom att klä det i ett gott syfte – "för den goda sakens skull" – så att handlingen väcker stolthet i stället för skuld.
Religiös kamp under påfrestning – känslan av att vara straffad eller övergiven av Gud, tvivel och slitningar med det religiösa sammanhanget – ett mönster som i forskningen följs av sämre mående.
Att möta påfrestning genom en trygg relation till det heliga – välvillig omtolkning, andligt stöd, samarbete snarare än överlämnande – ett mönster som i forskningen följs av bättre anpassning.
Försvar mot existentiell isolering genom att lösa upp gränsen mellan jag och du – att gå upp i en partner, en grupp eller en ledare.
Terror management-teorins andra pelare: självkänslan som ångestbuffert – att sträva efter värde enligt världsbildens måttstockar för att hålla dödsmedvetandet på avstånd.
Att göra offret eller omständigheterna till handlingens egentliga orsak – "hon fick skylla sig själv", "läget krävde det".
Den omedvetna övertygelsen att man själv är undantaget – att döden, åldrandet och vanliga mänskliga begränsningar gäller andra.
Teorin att vetskapen om den egna döden driver människor att söka skydd i kulturella världsbilder och självkänsla – och att försvara dem när döden görs påtaglig.
Att försvara sin kulturella världsbild hårdare – belöna de egna, döma avvikare strängare – när döden gjorts påtaglig.
Skamkompassens utåtriktade pol: skammen exporteras som förakt, hån eller raseri – om någon annan görs liten slipper jag vara det.
Skamkompassens självattackpol: skammen vänds inåt till självförakt och underkastelse – "jag är värdelös, förlåt att jag finns".
Tangneys distinktion mellan två sätt att må dåligt över sig själv: skammens "jag ÄR fel", som dömer hela personen, och skuldens "jag GJORDE fel", som pekar på en handling.
Nathansons modell över de fyra riktningar skam tar när den inte kan kännas och släppas: att dra sig undan, attackera sig själv, attackera andra eller undvika känslan helt.
Skamkompassens tillbakadragandepol: att krympa, tystna och försvinna ur kontakt när skammen träffar – impulsen att inte synas förrän faran är över.
Skamkompassens undvikandepol: att hålla skammen borta ur medvetandet genom perfektion, status, humor, distraktion eller bedövning – fasaden som motbevis.
Minimala, oregelbundna kontaktsignaler – en like, ett kort "tänkte på dig", ett hjärta på en story – som håller någons hopp om en relation vid liv utan avsikt att låta den bli verklig.
Ett reaktionsmönster vid konfrontation: förneka det som hänt, gå till motangrepp mot den som ifrågasätter, och kasta om rollerna så att den konfronterade framstår som det egentliga offret.
Ett mönster där hot, skrämsel och demonstrativ ilska används som styrmedel – den andre rättar sig av rädsla snarare än av egen vilja.
Ett konfliktmönster där samspelet spelas upp genom tre positioner – offer, förövare och räddare – och där dramat lever på att positionerna byter innehavare.
Ett mönster där pengar, tillgångar och försörjning används för att styra en annan person – genom ekonomisk kontroll, sabotage av inkomst eller exploatering av den andres resurser.
Ett mönster där rädsla, plikt och skuld används som påtryckning – "om du älskade mig skulle du..." – tills den andres nej kostar mer än ett ja.
Levande, detaljerade löften om en gemensam framtid – resan, samboendet, förlovningen – som gång på gång inte blir av: engagemang som signaleras i ord men undviks i handling.
Sex kontrastpar i sättet att kommunicera som avgör om ett samtal väcker försvar eller samarbete – värdering eller beskrivning, kontroll eller probleminriktning, tvärsäkerhet eller öppenhet.
Ett mönster där en annan persons verklighetsuppfattning systematiskt undergrävs – minnen, iakttagelser och känslor förnekas tills personen börjar tvivla på sitt eget omdöme.
Att abrupt och utan förklaring bryta all kontakt – meddelanden lämnas obesvarade, personen försvinner ur alla kanaler – i stället för att säga att det är slut.
Återkommande försök att dra tillbaka någon in i en avslutad relation – plötslig värme, nostalgi, löften om förändring eller akuta kriser – typiskt just när personen börjat gå vidare.
Vardagliga maktmedel som sänker en annan persons status i rummet – osynliggörande, förlöjligande, undanhållen information, dubbelbestraffning, påförd skuld, objektifiering och hot.
Belöning som kommer oförutsägbart – värme ibland, kyla ibland, utan urskiljbar logik – skapar de mest svårsläckta beteendemönster inlärningspsykologin känner till.
Ett mönster där en partners relationer och rörelseutrymme steg för steg skärs av – tills rösten som styr är den enda som finns kvar i rummet.
Ett mönster där en partners frihet stegvis inskränks genom isolering, övervakning, nedvärdering och hot – skadan ligger i mönstret av ofrihet, inte i enskilda händelser.
Ett cirkulärt konfliktmönster där den ena parten kräver, kritiserar och söker samtal medan den andra tystnar och drar sig undan – och där varje parts drag förstärker den andras.
Överväldigande uppmärksamhet, idealisering och tempo tidigt i en relation – kärleksförklaringar, gåvor och framtidsplaner i en takt som forcerar närhet innan tillit hunnit byggas.
En relationsdynamik där det egna välmåendet kopplas samman med att kontrollera, rädda eller ta ansvar för en annan persons beteende.
Ett mönster av förlöjligande, ständig kritik och förnedring som systematiskt sänker en annan persons självkänsla.
Den klassiska fyrfältaren för hur behov och gränser kommuniceras: ge upp dem (passivt), köra över andras (aggressivt), uttrycka dem förtäckt (passivt-aggressivt) eller uttrycka dem rakt med respekt för båda parter (assertivt).
Den gradvisa förlusten av det egna perspektivet under långvarig kontroll – att till slut inte längre veta vad man själv tycker, vill eller minns.
En relationsdynamik där en person projicerar en känsla och omedvetet manövrerar den andre att faktiskt bete sig i enlighet med projektionen.
Ett samtalsmönster där ansvar systematiskt dirigeras om i konflikt – varje invändning besvaras med "det var ju du som..." tills frågan handlar om något annat än den började med.
Ett konfliktmönster där en part stänger av all kommunikation – tystnar, vänder sig bort, lämnar samtalet – oftast drivet av inre överväldigande snarare än likgiltighet.
Ett starkt känslomässigt band till någon som omväxlande sårar och försonar – där växlingen i sig, inte trots den, gör bandet svårare att bryta.
Att dra in en tredje part i spänningen mellan två – som budbärare, förtrogen eller jämförelsepunkt – i stället för att hantera spänningen direkt i relationen.
Att avsiktligt och uthålligt vägra tala med eller bekräfta en annan person som bestraffning eller påtryckning – tystnad använd som verktyg.
Ett vanemässigt sätt att hantera konflikt och relationer genom att foga sig, behaga och osynliggöra egna behov – tryggheten söks i att aldrig vara till besvär.
Ett mönster där en partners liv hålls under uppsikt – mobil, platser, konton, pengar – tills vetskapen om att vara sedd styr beteendet även när ingen tittar.
Att vrida ner anknytningssystemet: betona självtillit, hålla avstånd och nedvärdera närhetens betydelse för att slippa behöva andra.
Ett anknytningsmönster där närmande och rädsla riktas mot samma person – den som ska ge skydd är samtidigt källan till larm.
Hoppets konstrukt i anknytningsforskningen: trygg funktion hos vuxna med svår uppväxt, ofta via en sammanhängande berättelse och korrigerande relationer.
Att vrida upp anknytningssystemets volym: protest, ständig bevakning av relationen och intensivt bekräftelsesökande tills den andre svarar.
Bowlbys kärnbegrepp: inre mallar av det egna värdet och andras tillgänglighet som filtrerar hur relationer uppfattas och förutsägs.
Beteenden som ska framtvinga kontakt eller reaktion när anknytningssystemet larmar – täta meddelanden, provocerad svartsjuka, hot om uppbrott man inte menar.
Anknytningsforskningens referensmönster: bekvämlighet med både närhet och självständighet, och tillit till att brott i kontakten går att reparera.
Ett anknytningsmönster där känslomässig distans, självtillit och deaktiverat anknytningssystem dominerar.
Ett anknytningsmönster präglat av rädsla för övergivande, stark närhetsönskan och hyperaktiverat anknytningssystem.
Akut hotrespons där man möter faran genom omedelbar underkastelse och behagande – att bli ofarlig genom att bli oumbärlig.
Akut mobilisering bort från ett upplevt hot – att komma undan, ut eller iväg innan något hinner hända.
En instinktiv, ofrivillig immobilisering inför upplevt hot – en tredje hotrespons utöver kamp och flykt.
Ett tillstånd av konstant förhöjd vaksamhet och hotscanning som håller nervsystemet i beredskap.
Akut mobilisering mot ett upplevt hot – ilska, aggression och konfrontation som försvar.
En extrem hotrespons med total tonusförlust och avstängning – kroppen slokar, blir svimningsnära och stänger av, bortom den spända frysningen.
Tre omedvetna grundhållningar som en grupp faller in i när den flyr sin egentliga uppgift: beroende, kamp–flykt och parbildning.
När en sammanhållen grupps strävan efter enighet tränger undan en realistisk prövning av alternativ – och gruppen fattar sämre beslut än medlemmarna hade gjort var för sig.
När rutiner, möten och processer behålls trots att de förlorat sin funktion – formen lever kvar för att den binder ångest, medan innehållet runnit ur.
När en grupp gemensamt låter bli att se, benämna eller dra slutsatser av det alla egentligen vet – elefanten i rummet som social institution.
Omedvetna strukturer och rutiner i en organisation som skyddar medlemmarna mot ångesten i själva arbetsuppgiften – ofta på bekostnad av uppgiften själv.
En kollektiv dynamik där en grupp projicerar skuld, rädsla eller skam på en enskild individ eller minoritet.