Somatisering

Flyttar uppmärksamhet och uttryck från en konflikt eller känsla som saknar språk eller legitimitet till kroppen, som har båda. Symtomet reglerar ångest, kommunicerar nöd och kan ge tillgång till vila och omsorg – utan att det förbjudna eller osägbara behöver uttalas.

Spädbarnets enda kanal för nöd är kroppen. Förmågan att skilja kroppsupplevelse från benämnd känsla växer fram i samspel med vuxna som hjälper till att översätta. I miljöer där känslor inte benämndes – eller där bara kroppslig sjukdom gav omsorg – kan kroppens kanal förbli huvudvägen. Begränsat känslospråk (alexitymi) är en känd riskfaktor.

Begreppet går tillbaka till psykoanalysens tidiga arbeten om konversion (Breuer & Freud) och vidareutvecklades av Stekel och senare Lipowski. Vaillant (1977) placerade somatisering bland de omogna försvaren. Modern vård använder hellre diagnoser som kroppssyndrom/funktionella symtom, med delvis annan teoretisk ram.

Centralt här: i många kulturella sammanhang är kroppsliga uttryck för lidande – "hjärtat är tungt", brännande kroppsvärk, trötthet – det normala och socialt begripliga språket för nöd, inte ett omoget undantag. Tvärkulturell psykiatri (Kleinman) har visat att uppdelningen psykiskt/kroppsligt i sig är kulturbunden, liksom föreställningen att det verbala känslospråket är den mognare formen. Bedömningar som inte tar hänsyn till detta riskerar att sjukdomsförklara ett fungerande idiom.

Somatisering är inte signaturförsvaret för någon av de klassiska karaktärsstilarna i McWilliams (1994) matris – kroppsliga uttryck för psykisk belastning kan uppträda inom flera stilar och hänger oftare samman med begränsat känslospråk (alexitymi) än med en viss karaktär. I nivåhänseende räknas somatisering traditionellt till de omognare försvaren: tillfällig somatisering under belastning är vanlig på alla organisationsnivåer, medan ett genomgående mönster där kroppen är den enda kanalen kan tala för skörare organisation – med förbehållet att klassificeringen är kulturkänslig. Beskrivningen är dimensionell: alla använder alla försvar – stilen handlar om tyngdpunkt, inte om att typa människor.

Försvar mäts huvudsakligen på två sätt: självskattning med Defense Style Questionnaire (DSQ-40), som fångar bredare försvarsstilar snarare än enskilda mekanismer, och observatörsskattning med Defense Mechanism Rating Scales (DMRS) utifrån inspelat kliniskt material. En känd paradox begränsar självskattningen: försvar är delvis omedvetna, och den som använder dem mest kan vara sämst på att rapportera dem.