Identifikation med angriparen
Att inför ett oundvikligt hot ta in angriparens makt – genom att underkasta sig och bli den hen behöver, eller genom att gå från hotad till hot.
Saknar egen namngiven plats på DSM-IV:s Defensive Functioning Scale. Som klassiskt försvar (Ferenczi, Anna Freud) ligger det funktionellt nära skalans omogna och bildförvrängande nivåer – det förvränger förhållandet mellan själv och hot snarare än att bara hålla något utanför medvetandet – men någon exakt nivåplacering vore att läsa in mer precision än begreppet bär.
Identifikation med angriparen är ett klassiskt försvar med två besläktade men skilda betydelser som måste hållas isär. Sándor Ferenczi (1933) beskrev hur det utsatta barnet, överväldigat och utan flykt, "blir" det förövaren behöver: läser av, anpassar sig och underkastar sig den vuxnes vilja, ofta i ett dissociativt tillstånd. Här ligger fenomenet nära en traumarespons – en anpassning för att överleva en relation det inte går att ta sig ur.
Anna Freud (1936) gav begreppet dess andra innebörd: den som hotas internaliserar och imiterar angriparens makt och egenskaper och förvandlas på så vis från hotad till hot. Den som fruktade förödmjukelse börjar själv förödmjuka, den som var rädd för en sträng auktoritet blir sträng. Bägge formerna skyddar mot hjälplöshet och utplåningsångest när hotet inte kan undvikas, men de gör det på olika sätt: den ena genom att smälta in i den starkares vilja, den andra genom att låna den starkares makt.
Inifrån perspektivet
I Ferenczis form märks själva försvaret knappt inifrån: du läser av den andres humör innan du hinner känna efter vad du själv vill, och anpassningen sker så snabbt och självklart att den känns som du. I Anna Freuds form kan det kännas som styrka eller rättframhet – "någon måste sätta hårt mot hårt" – medan rädslan som driver det ligger utom synhåll. Gemensamt är att hjälplösheten aldrig riktigt får kännas: att gå angriparen till mötes, eller att bli hen, känns tryggare än att stå kvar som det utlämnade offret.
Utifrån perspektivet
Utifrån syns två olika bilder. Den ena är en påfallande följsamhet inför den som har makten – någon som hela tiden anpassar sig, ursäktar och blidkar den som skrämmer hen. Den andra är att tonen, orden eller hårdheten hos en tidigare angripare plötsligt dyker upp hos den som själv var utsatt, ofta riktad mot någon svagare. Att förtryckta mönster återkommer i nya generationer eller led är en välbekant iakttagelse just här.
Exempel
I vardagen
Ett barn som rättar sig efter en oberäknelig förälders minsta sinnesväxling och tycks veta vad som krävs innan det sägs. En nyinvigd i en hård gruppkultur som snabbt tar över jargongen och börjar köra samma hårda linje mot nästa nykomling som hen själv mötte.
I relationer
Den som vuxit upp med en kritisk förälder och som vuxen hör samma nedlåtande ord komma ur sin egen mun mot ett eget barn, med en främmande känsla av att inte riktigt välja dem. Eller den motsatta rörelsen: att i en relation till någon dominant gång på gång ge efter, läsa av och foga sig, tills den egna viljan blivit svår att ens hitta.
Adaptiv vs kostsam
Försvaret har en verklig skyddsfunktion i den situation det uppstår: när hotet är oundvikligt och flykt omöjlig kan anpassning eller maktövertagande vara det som gör att man står ut och överlever psykiskt. Kostsamt blir det när mönstret lever kvar utanför faran. Den följsamma formen kan urholka den egna viljan och dra in i nya relationer i underläge, den övertagande formen kan föra skadan vidare till andra och hålla den ursprungliga hjälplösheten utom räckhåll för bearbetning.
Vad kan jag göra?
Börja med att skilja på då och nu: anpassningen eller hårdheten var begriplig där den lärdes in, men faran finns kanske inte längre. Lägg märke till när du läser av och fogar dig innan du vet vad du själv vill, eller när en ton du känner igen från någon som skrämde dig kommer ur dig själv – pausen där emellan är där valet kan växa. Att sörja den hjälplöshet försvaret en gång skylde över är ofta kärnan, och det görs sällan ensam. Märker du att du för vidare det som gjorts mot dig, ta det på allvar och sök stöd.
Alternativa strategier: Mentalisering, självhävdelse på trygg grund, att sörja det ursprungliga hjälplöshetsläget, traumafokuserat stöd.
När söka hjälp?
När mönstret styr nuvarande relationer – när du gång på gång hamnar i underläge och tappar din egen vilja, eller när du märker att du upprepar mot andra det som en gång gjordes mot dig. Vid bakomliggande trauma är traumafokuserad och psykodynamisk terapi väl lämpade att arbeta med den hjälplöshet och de inre figurer som försvaret en gång byggdes kring.
Terapiformer som arbetar med detta
Den psykoanalytiska traditionens moderna, ofta tidsbegränsade form – arbetar med känslor, återkommande relationsmönster och försvar som ingång till förändring.
I överföringen blir mönstret levande och därmed möjligt att se: terapeuten kan bli den fruktade auktoriteten eller den som måste blidkas, och just där kan den underliggande hjälplösheten sörjas i stället för att skylas av foglighet eller lånad makt.
Strukturerad, faserad KBT för traumatiserade barn och unga – gradvis exponering, traumanarrativ och föräldrakomponent, med stark evidens.
Vid bakomliggande trauma arbetar TF-KBT med att skilja då från nu: den anpassning eller hårdhet som en gång skyddade kopplas till sitt ursprung, traumaminnena bearbetas gradvis, och andra svar än underkastelse eller övertagande får övas där faran inte längre finns.
Relaterade mönster
Introjektion
Att svälja andras röster, värderingar och omdömen hela – så att de låter som ens egna, inklusive kritikerns röst.
RelationsdynamikProjektiv identifikation
En relationsdynamik där en person projicerar en känsla och omedvetet manövrerar den andre att faktiskt bete sig i enlighet med projektionen.
RelationsdynamikTraumaband
Ett starkt känslomässigt band till någon som omväxlande sårar och försonar – där växlingen i sig, inte trots den, gör bandet svårare att bryta.
Fördjupning
Funktion
Försvaret reglerar den utplåningsångest och hjälplöshet som ett oundvikligt hot väcker. Genom att foga sig och bli den angriparen behöver återtas en gnutta kontroll i ett läge utan utväg, och genom att internalisera angriparens makt flyttas man inombords från den utsattes till den starkares position. I bägge fallen slipper man känna sig fullständigt utlämnad – priset är att hotet tas in och blir en del av en själv.
Utveckling över livet
Försvaret hör hemma där makten är som mest ojämn och flykten som minst möjlig – framför allt i barndomen och i fångenskapsliknande situationer. Ferenczi knöt det till sexuella och andra övergrepp mot barn, där den vuxnes vilja och skuld bokstavligen tas in av barnet. Anna Freud beskrev hur den hotade jaget hanterar yttre fara genom att efterlikna den fruktade. Ju tidigare och ju mer återkommande hotet är, desto djupare tenderar mönstret att sätta sig, och desto mer kan det forma den framväxande självbilden snarare än att bara vara en tillfällig reaktion.
Teoretisk bakgrund
Begreppet har två rötter. Sándor Ferenczi (1933) beskrev i "Confusion of the Tongues" hur det traumatiserade barnet underkastar sig och tar in förövarens vilja och skuld – en beskrivning som ligger nära senare traumateori. Anna Freud (1936) gav det dess kanoniska plats bland försvarsmekanismerna och betonade imitationen av angriparens makt. De två läsningarna har levt vidare parallellt och blandas ofta ihop, trots att de beskriver olika rörelser. Begreppet har också använts för att förstå besläktade iakttagelser som det journalistiska "Stockholmssyndromet".
Kulturell kontext
Mönstret åberopas ofta för att förstå hur förtryck reproduceras: hur det som utsätts för hårdhet i nästa led kan föra den vidare, i familjer, institutioner och hierarkier. Sådana breda tillämpningar är samtidigt tolkningar snarare än prövade orsakssamband, och risken att förklara komplexa sociala skeenden med ett enda intrapsykiskt försvar bör hållas i minnet.
Personlighetsorganisation
Försvaret förknippas främst med svårare, traumapräglade tillstånd där tidiga och oundvikliga hot satt djupa spår, och det överlappar med klyvningsbaserade mönster på borderlinenivå där självbilden kan svänga mellan utsatt och makthavande. Det är dock inte bundet till någon enskild karaktärsstil. Som alltid är beskrivningen dimensionell: den gäller tyngdpunkt och svårighetsgrad, inte en typ av människa, och försvaret kan dyka upp tillfälligt hos vem som helst under tillräckligt hård press.
Hur det mäts
Försvar mäts huvudsakligen på två sätt: självskattning med Defense Style Questionnaire (DSQ-40), som fångar bredare försvarsstilar snarare än enskilda mekanismer, och observatörsskattning med Defense Mechanism Rating Scales (DMRS) utifrån inspelat kliniskt material. En känd paradox begränsar självskattningen: försvar är delvis omedvetna, och den som använder dem mest kan vara sämst på att rapportera dem.
Källor
- Ferenczi, S. (1933/1949). Confusion of the Tongues Between the Adults and the Child. International Journal of Psycho-Analysis.
- Freud, A. (1936). The Ego and the Mechanisms of Defence.