Sorgereaktioner och dualprocessmodellen
Sorgens många uttryck – och pendlingen mellan att vända sig mot förlusten och mot livet som ska byggas om, den bild forskningen ställt i stället för de fem stadierna.
Sorg efter förlust tar sig många uttryck: längtan, vrede, overklighetskänsla, nedstämdhet, lättnad, acceptans – i blandning och i vågor, inte i ordning. Elisabeth Kübler-Ross gav 1969 sorgen ett språk genom fem stadier (förnekelse, vrede, köpslående, depression, acceptans), en modell som byggde på intervjuer med döende patienter men kom att tillämpas brett på efterlevandes sorg och fick enormt genomslag.
Forskningen stöder dock inte stadiegången: när Maciejewski och kollegor (2007) prövade modellen empiriskt hos sörjande var acceptans den mest framträdande upplevelsen redan från början, och sorgen rörde sig inte genom avgränsade stadier i tur och ordning. Det stödda alternativet är Stroebe och Schuts dualprocessmodell (1999): sörjande pendlar mellan förlustorienterat arbete – att känna saknaden, minnas, gråta – och återuppbyggnadsorienterat arbete – nya roller, praktiska uppgifter, pauser från sorgen. Själva pendlingen är det friska: båda riktningarna behövs, och ingen av dem är ett svek mot den andra.
Inifrån perspektivet
Sorg inifrån följer ingen läroboksbana: en dag av fungerande vardag, sedan en våg ur ingenstans – en doft, en låt, en handstil. Många skäms över stunderna av lättnad eller skratt och undrar om de sörjer fel. Pauserna från sorgen kan kännas som svek mot den som är borta, fast de är en del av arbetet.
Utifrån perspektivet
Omgivningen ser pendlingen och misstolkar den lätt åt båda håll: den som ordnar med dödsboet och går till jobbet "har nog inte tagit in det", den som gråter länge "fastnar i sorgen". Förväntan på stadier gör att helt normala förlopp ser felaktiga ut – och omgivningens tysta schema för var man "borde" vara blir en extra börda för den sörjande.
Exempel
I vardagen
Att efter ett dödsbud växla mellan praktisk klarhet – ringa begravningsbyrån, ordna papper – och stunder då allt blir överväldigande. Att månader senare ha en lätt vecka och sedan slås omkull av en årsdag eller en högtid.
I relationer
Två som sörjer samma person i otakt: den ena söker sig mot sorgen, vill prata och minnas, medan den andra söker återuppbyggnaden, arbetar och fixar – och var och en kan läsa den andra som känslokall respektive fastlåst. Mönstret är vanligt hos par efter förlust av ett barn och är i sig ingen brist på kärlek eller sorg hos någon av dem.
Adaptiv vs kostsam
Pendlingen är den adaptiva kärnan: konfrontation med förlusten och vila från den behövs båda, och de flesta kommer igenom även svår sorg med stöd av sitt nätverk – sorg är inte en sjukdom. Riskfaktorn är ensidighet åt endera hållet: att bara vända sig mot förlusten (älta, isolera sig, aldrig pausa) eller bara mot återuppbyggnaden (aldrig närma sig saknaden). När längtan och avstängdhet från livet kvarstår oförändrat intensiva långt efter förlusten kan sorgen ha övergått i förlängd sorg, som är något annat än långsam sorg.
Vad kan jag göra?
Låt pendlingen vara: ge plats åt både kontakt med sorgen – minnesstunder, bilder, att skriva eller berätta – och åt återuppbyggnaden – arbete, vänner, nya rutiner – utan att skämmas för någondera. Ritualer hjälper, även egna och små. Säg till omgivningen vad som faktiskt hjälper dig. Och var skeptisk mot alla scheman för hur du borde sörja: vågor och växlingar är normalförloppet, inte avvikelsen.
Alternativa strategier: Meningsfokuserad coping, att söka stöd, ritualer och minnesarbete i egen takt.
När söka hjälp?
När sorgen efter lång tid – som riktmärke längre än ett år – fortfarande är lika intensiv och invalidiserande: ständig längtan, känsla av meningslöshet, oförmåga att återuppta livet. Det kan vara förlängd sorg, som numera är en egen diagnos – och behandling finns: komplicerad sorg-terapi är en specifik, beforskad behandlingsform, och vårdcentralen är en väg in. Vid tankar på att inte orka leva: sök hjälp akut.
Terapiformer som arbetar med detta
Relaterade mönster
Förnekelse
Omedvetet avvisande av information eller verklighet som framkallar ångest.
CopingstrategiRumination
Repetitivt, passivt grubblande över negativa händelser, känslor eller problem utan att leda till lösning.
CopingstrategiMeningsfokuserad coping
Att hantera det som inte kan ändras genom att omforma dess mening – värderingar, prioriteringar och berättelsen om vad som står på spel.
KänslaSorg (känslan)
Förlustens känsla – tyngden när något som betydde något är borta, med impulsen att dra sig inåt, söka tröst och långsamt släppa taget.
Fördjupande läsning
Fördjupning
Funktion
Sorgereaktionerna är inte symtom utan anpassningsarbete. Förlustorienteringen bearbetar bandet till den som är borta. Återuppbyggnadsorienteringen hanterar den värld som förändrats. Pendlingen doserar det outhärdliga – man tål förlusten i omgångar – och även undvikandet har därmed en funktion, så länge det inte blir enda läget.
Utveckling över livet
Sorgereaktionernas form bär spår av anknytningen – sorg är på många sätt anknytningssystemets svar på separation (Bowlby). Hyperaktiverande strategier drar mot förlustorienteringens ältande, deaktiverande mot återuppbyggnad utan kontakt med saknaden. Relationens karaktär, dödsfallets omständigheter och tidigare förluster formar förloppet, liksom vilken sorts sörjande omgivningen tillåter.
Teoretisk bakgrund
Kübler-Ross (1969) byggde på intervjuer med döende och avtabuiserade samtalet om döden – en historisk insats, men stadiemodellen spreds långt bortom sitt underlag. Bowlby och Parkes beskrev sorgens faser i anknytningstermer. Maciejewski och kollegor (2007) prövade stadieteorin empiriskt. Stroebe och Schut (1999) formulerade dualprocessmodellen, och forskningen om förlängd sorg har därefter gett fältet diagnostik och behandling.
Kulturell kontext
Sorgens uttryck är starkt kulturellt reglerade – klagosång, sorgkläder, sorgeår och minnesdagar i vissa traditioner, få ritualer efter begravningen i ett sekulärt svenskt sammanhang, vilket kan göra sorgens förlustsida hemlös. Samtidigt är "sorgens fem stadier" populärkulturens standardbild, återkommande i filmer och tv-serier, och formar människors förväntningar på sitt eget sörjande mer än forskningen gjort.
Hur det mäts
Copingstrategier mäts oftast med Brief-COPE (Carver, 1997), som skattar 14 strategier med två frågor vardera. Självrapporterad coping speglar delvis hur man vill se sig själv; dagboks- och momentana mätningar (EMA) ger ofta en annan bild än retrospektiva formulär.
Källor
- Kübler-Ross, E. (1969). On Death and Dying. Macmillan.
- Maciejewski, P. K., Zhang, B., Block, S. D., & Prigerson, H. G. (2007). An Empirical Examination of the Stage Theory of Grief. JAMA.
- Stroebe, M., & Schut, H. (1999). The Dual Process Model of Coping with Bereavement: Rationale and Description. Death Studies.